Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘koma’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emma Jangestig

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Den dag jag blir friInte var det tänkt så att jag skulle fastna framför TV:n på söndagskvällen. Men hur det nu än var blev det så. Jag kunde inte låta bli att se dokumentärfilmen Taikon på SvT 1. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri.

Jag tillhör de barn som har läst en del av böckerna om Katitzi. Men vem var författaren bakom dem? Den frågan fick jag till stor del besvarad genom Gellert Tamas och Lawen Mohtadis dokumentär. Tittarna får höra Katarina Taikon själv berätta hur hon föddes en sommardag och att det var tack vare det hon överlevde – zigenarbarn födda på vintern klarade ofta inte kylan. Katarina Taikon dog emellertid alldeles för tidigt ändå, även om det nu är över 20 år sen. Därför får vi höra och se hennes syster Rosa i filmen, barnen, släktingarna, vännerna…

Det är en spännande livsteckning jag får skåda. Hur den unga Katarina Taikon kunde rymma från sin påtvingade make vet jag inte, men hon tog sig till Stockholm. Där började hon tidigt umgås i kulturkretsar, hon medverkade i filmer med mera. Fast framför allt stred hon för romernas rättigheter till bostäder och skolor. Hon måste ha varit hur jobbig som helst för statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme! Envis var nämligen mycket troligt hennes mellannamn…

År 1982 blev Katarina Taikon sjuk. Ett hjärtstillestånd gav henne bestående hjärnskador och hon låg i koma i 13 år tills hon avled i slutet av år 1995. Vilket livsöde…

Missade du den här dokumentären? Jag tycker att du ska se nån av repriserna som går på torsdag eller titta på SvT Play (sex dagar kvar). Det är ett mycket sevärt program om cirka en och en halv timme – utan reklampauser.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en fotkräm.


 

CCS Fotcreme

Min favorit!

Många är åren som jag har smort in mina fötter det sista jag gör på kvällen. Jag ligger i sängen och smörjer fotsulorna. Ger dem lite massage samtidigt. Det tog ett tag innan jag hittade en kräm som passade. Men när jag fick CCS Fotcreme i julklapp ett år av mamma var jag fast. Den fotkrämen har jag kört med sen dess.

Jag har då och då provat andra fotkrämer, bland annat Apoteket Hjärtats, men inte gillat nån. En del är för feta och borde benämnas salva, medan andra, till exempel Hjärtats, är för tunna och rinniga. Just CCS kräm har varit perfekt.

CCS Foot Cream

Ny förpackning, nytt, särskrivet namn… Men är krämen i sig ny?

 
 
 

Så jag blev lite… störd när jag skulle skicka efter apoteksvaror från Apotea, vilket jag ofta gör eftersom priserna är lägre än ute i handeln. Noterade då att CCS Fotcreme inte bara bytt färg på tuben till lila utan också namn, till det mer anglosaxiska och särskrivna Foot Cream. Enbart detta borde ha gjort att krämen inte skulle ha hamnat i min varukorg. Men jag chansade och tänkte att den, namnet till trots, ju kanske inte är sämre än ursprunget. Dessutom var jag lite desperat eftersom min gamla, blåa tub var på väg att ta slut.

Det som först slog mig när jag öppnade tuben var att krämen inte doftade annorlunda. Men det gjorde den när jag väl hade klämt ut en klick och börjat smörja in fötterna! Doften går mer än tidigare mot parfyrmerade oljor. Och såna oljor kan man tycka mer eller mindre om. Jag vill inte ha min fotkräm alltför parfyrmerad, men jag tyckte att just denna faktiskt var alldeles lagom.

Vad gäller krämens fyllighet, känns den precis lika lagom fet som sin blåa föregångare. Ytterligare ett plus!

Men vad är nytt, dårå, förutom det förskräckliga namnet – vi bor i Sverige, då skriver vi korrekt svenska! – som är på annat språk och särskrivet? För att se hur krämerna skiljer sig åt måste jag helt enkelt försöka läsa de finstilta innehållsförteckningarna:

 

Blå                                                            

Aqua

Glycerin 

Urea

Canola

Caprylic/Capric Triglyceride

Cetyl Alcohol

Hydrogenated Vegetable Oil

Stearyl Alcohol

Glyceryl Stearate

PG-100 Stearat

Lactic Acid

Methylparaben

Ethylparaben

Propylparaben

Sodiumhydroxide

Parfum

 

Lila

Aqua

Glycerin 

Urea

Canola oil

Caprylic/Capric Triglyceride

Cetyl Alcohol

Hydrogenated Vegetable Oil

Stearyl Alcohol

Glyceryl Stearate

PG-100 Stearat

Lactic Acid

Tocopheryl Acetate

Malva Sylvestris Flower Extract

Phenoxyethanol

Ethylhexylglycerin

Citric Acide

Sodium Benzoate

Potassium Sorbate

Sodium Hydroxide

Parfum

 

Ja, inte känner jag till många av de här ingredienserna. På svenska. Hade det inte varit jättebra om man hade skrivit ut namnen på svenska på en tub fotkräm som ska säljas i Sverige? Jag menar, nu när man ändå väljer att göra om såväl utsida som insida?

Men vad är det för ingredienser egentligen? Ta till exempel

Tocopheryl Acetate

Det är en form av E-vitamin, faktiskt. Den har en mjukgörande effekt, den är fuktighetsbevarande och motverkar håravfall som man får av vissa läkemedel. Nu har jag inte hår på fotsulorna, men… En ganska vanlig biverkning av detta ämne är eksem, framför allt klåda. Det känns ju mindre bra med denna nya ingrediens.

Och vad är

Phenoxyethanol?

Det är ett konserveringsmedel och det har en viss antibakteriell verkan. Men det är också mycket irriterande för ögon och hud och giftigt för njurarna, nervsystemet och levern. Råkar man få i sig det kan man till och med hamna i koma.

Ja, så här kan man hålla på. Nu orkar jag inte söka på alla ingrediener. Men jag undrar ständigt och jämt varför ingredienserna inte står på svenska.

Jag tänker fortsätta använda CCS Foot Cream, särskrivning, anglosaxism och läskiga ingredienser till trots. Men jag gör det med lite mer… kritiskt öga och kanske troligen blir det rentav så att jag efterhand slutar använda produkten. Produkten, vars nya namn jag totaldissar och vars innehåll känns… riktigt skumt…

Toffelomdömet för den nya, lila fotkrämen blir bara medel. Avdrag på omdömet gäller innehåll och namn. Det som drar upp omdömet till medel är… doften.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


I kväll visade Sjuan
filmen Änglavakt (2010). Jag var inte så där väldigt sugen på att titta, men i brist på annan sysselsättning bänkade jag mig.

Änglavakt

En film om hur lätt allting kan gå itu.


Ernst och Cecilia,
spelade av Michael Nyqvist och Izabella Scorupco, lever ett gott liv tillsammans med sonen Alexander. Men så sker en fruktansvärd olycka och inget blir sig likt igen. Hur hanterar man att ens barn hamnar i koma och utgången är oviss? Ernst och Cecilia gör det på olika sätt. En dag träffar Cecilia Walter. Hon hjälper honom när han har blivit överfallen. En märklig… ”vänskap” inleds. För Walter dyker upp igen och han vet vem Alexander är – trots att Cecilia inte har pratat om sonen. Vad handlar det om? Vem är Walter? Nån som tittar på eller nån som ingriper? Nån som inger hopp?

Det här är en mycket speciell film. Det finns säkert de som tycker att den är långrandig eller konstig. För mig är den mycket speciell, rätt och slätt. En film om tro, hopp, kärlek… och livet.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om säsongens tredje Midsomer-fall.


Det tredje långfilmslånga avsnittet
av säsongens Morden i Midsomer börjar faktiskt inte med ett mord. Det börjar med att en ung tjej blir nerslagen och hamnar i koma. Ett år senare vaknar hon…

mordenimidsomer_jones_barnaby

Barnaby och Jones befinner sig bland schackspelare. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Den unga Harriet
blir nån sorts skönhetsdrottning i byn. Hon och pojkvännen Finn får inte träffas för hans pappa. De bestämmer sig för att rymma. Men nån överfaller dem på natten – och nån försöker undanröja alla spår efter Finn. Ett år senare vaknar Harriet ur sin koma. Hon minns först ingenting. Den skyldig* vågar emellertid inte ta några risker, utan börjar mörda, en efter en i den lokala schackklubben.

Kvällens avsnitt är ganska spännande, även om det bitvis känns lite långsamt. Men det är väl så ett schackparti är, långsamt? Själv avslutade jag två (2) partier Wordfeud samtidigt – och jag vann förstås.

Detta blir ger ett medelbetyg. För om det var så mycket luft i avsnittet att jag kunde spela Wordfeud utan att missa nånting, då var det väl inte så jättefantastiskt…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Tja, allt annat än glatt blir humöret efter yet another helvetesnatt. Jag kom i säng vid 23-tiden och slocknade ganska snart – bara för att vakna klockan ett och rusa ut på toa. Sömnen har som vanligt såna här nätter varit av och på. Jag somnade visserligen igen efter klockan ett, men vid tre-tiden var det dags igen, sex-tiden, sju-tiden… Därefter hamnade jag i nån sorts koma och vaknade fem över nio för att vissa minderåriga studsade bollar eller vad de nu gjorde inomhus.

Enda bollen som är tillåten i mitt hem.


Om jag hade haft barn,
vilket jag tack och lov inte har, skulle bollstudsning inomhus vara totalt förbjudet. Det är inte bara riskabelt för inredningen, det är ett otroligt irriterande ljud att lyssna på. Samtidigt slog min skadeglädje i taket när jag noterade att vissas rökmaskin* stått i regnet med locket av hela natten. Ha ha! Hoppas skiten rostar sönder! 

Regn, ja… Det har kommit rejält i natt och även om det är uppehåll just nu ser det inte ut som om det ljusnar. Det blir så tråkiga helger när man inte kan eller vill vara ute på nåt enda evenemang! Samtidigt känner jag att jag inte orkar – inte i skrivande stund, i alla fall. Åter dränerad på all kraft jag har, känns det som. Det känns som om livet rinner ur mig – inte bara rent teoretiskt.

Lördagar brukar jag ägna en längre stund åt lokalblaskan. Det gladde mig att läsa att kära sysslingen fick med en replik på en idiotisk insändare i veckan. Men varför, varför, VARFÖR är kära sysslingen inte längre krönikör på söndagar? I stället publiceras diverse skribenter som antingen svamlar om nåt ointressant eller så kan de helt enkelt inte skriva. Jag tycker klassen på tidningens skribenter snart är lägre än den hos lågstadieelever. (Snacka om klasstänk!..) I vissa fall. Inte i alla. Men här kommer ett citat från dagens lokalblaska som visar den låga nivån (understrykningarna är mina):

Klockan 18 på fredagskvällen påträffades en död man i centrala Uppsala. Mannen påträffades av en förbipasserade privatperson. Det var på en gård i Slottsgränd i centrala Uppsala som kroppen påträffades, […]

Ja, som synes har journalisten inte ens för en mindre notis orkat använda ett synonymlexikon – se mina understrykningar – utan använt samma passivverb i tre på varandra följande meningar. Dessutom heter det väl Slottsgränd och inte i? För övrigt är det naturligtvis en hemsk nyhet, betydligt hemskare än den dåliga svenska journalisten använder!!! 

En av de journalister vid lokalblaskan som kan skriva intressanta saker på god svenska hittade jag tack vare Fästmön via Fejan (nej, jag finns fortfarande inte på Facebook). Anna Ehn är tjänstledig sen ett tag tillbaka – för att skriva böcker. Och det tror jag blir riktigt, riktigt bra! Jag hoppas att jag får äran att recensera ett eller annat litterärt verk här på bloggen!

Nu samlar jag energi för att orka gå ut i soprummet. Tänk så otroligt maratonlångt det kan kännas med knappt 100 meter… Sen blir det uppfräschning av självet så gott det nu går och så frukost. Clark Kent** och jag styr kosan till Himlen nånstans mitt på dan.


*rökmaskin = grill

**Clark Kent = min lille bilman 

Read Full Post »

När man drabbas av förkylning eller bråck nånstans i pipelinen ner till magen kan det vara bra att få lite perspektiv på det hela. Fästmön och jag bänkade oss för att se en helt seriös film idag, Fjärilen i glaskupan (2007).

En film som ger perspektiv. 


I slutet av 1995
drabbades Jean-Dominique Bauby, redaktör för det franska modemagasinet ELLE, av en svår stroke. Efter en cirka tre veckor lång koma vaknar han upp – enbart för att inse att det enda han kan röra är ena ögat.  När han lär sig kommunicera är nåt av det första han säger:

Jag vill dö.

Men han dör inte. Han skriver en bok, en självbiografi, Fjärilen i glaskupan, genom att blinka sig till rätt bokstav. Bokstäverna rabblades upp i en viss följd, med den vanligaste först. Men alla som har läst franska vet att franska ord innehåller en massa bokstäver som ofta inte hörs. Det måtte ha varit ett otroligt tidsödande jobb… Boken skrev han under två sommarmånader 1996. Boken kom ut den 6 mars 1997. Tio dagar senare avled Jean-Dominique Bauby i sviterna av en lunginflammation.

Fjärilen i glaskupan finns numera i pocket.


Det här är en både gripande
och fascinerande film. Fascinerande därför att man faktiskt får veta hur en man upplever omvärlden efter att han har fått en svår stroke. Och gripande när samme man inte kan kommunicera eller röra sig. När han inser att han aldrig mer kan dra handen genom sina barns hår. När hans gamle pappa gråter i telefonluren…

Jag läste boken först, jag fick den för många år sen i julklapp av mamma och pappa. Men filmen såg jag inte förrän idag, inspelad på DVD-hårddisken nån gång från Sveriges Television.

Mina varmaste rekommendationer ger jag såväl bok som film. Och högsta betyg.

Read Full Post »