Hjärtat är så skört idag…

Ett skört inlägg.

---

 

Som barn var jag mycket älskad, men jag var också mycket ensam. Enda barnet, enda barnbarnet. Det önskar jag inte för nåt barn. Fast så var det och det går inte att förändra. Efter mig kommer ingen heller. Min gamla mamma hyser ingen oro för att komma i graven – hon litar på mig, säger hon. Om jag kommer i graven har jag ingen aning om. Vem ska lägga mig där? Efter mig kommer ju ingen.

Så går mina tankar medan jag drar strykjärnet över mina slitna, men rena plagg på strykbrädan. Jag brukar titta på huset mitt emot när jag stryker. Där fanns en gång en liten tant. Hon brukade stå i rosa morgonrock och röka på sin altan. Nu är hon borta. Kanske föll hon och bröt lårbenshalsen, kanske fick hon en stroke. Bara hon inte blev liggande länge… Nån gång har jag sett henne, men nu bor hon inte där längre. Idag kisade jag mot en strålkastare som en entusiastisk ung man tänt för att kunna se när han renoverar lägenheten. Jag undrar om han redan har familj, jag undrar om han har samma drömmar som jag hade när jag en gång flyttade hit…

Hjärtat är så skört idag. Ändå har jag försökt sysselsätta mig och jag har haft saker att göra som måste göras. Då brukar varken tankar fladdra eller hjärtat kännas som om det vore på väg att brista. Men det gör det. Jag borde nog inte ha firat påsken ensam. Samtidigt sa mamma idag att hon var glad att jag inte var på besök, för det hade hon inte orkat. Det lindrade mitt dåliga samvete något. Då sörjer jag i stället att det snart har gått ett år sen jag besökte pappas grav.

Uppbrottet närmar sig och jag sörjer. Jag sörjer mer än jag har velat erkänna. Och all kraft går åt till att försöka hålla ihop det där sköra, sköra hjärtat som bara vill brista och gå i tusen bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svag karaktär och andra drag

Ett inlägg om böcker och utflykter.

---

 

För länge sen läste jag ett citat som jag har burit med mig genom åren:

Var är den mänskliga karaktären lika svag som i bokhandeln?

Budskapet i orden på det här bokmärket har jag svårt att se, trots att älskar böcker. Den fula figuren förvirrar ytterligare. Aningen långsökt, är mitt omdöme som kommunikatör…

Orden är Henry Ward Beechers, en amerikansk 1800-tals prälle och bror till Harriet, hon som skrev Onkel Toms stuga. Den som inte har förstått det än bör upplysas om att jag är synnerligen svag för böcker. Det innebär att om jag får en liten förfrågan att skriva om nånting bokligt utan att få ersättning för det – så gör jag det! Med glädje, mitt inlägg igår till trots.

På midsommardagen drog jag vinnaren i min lilla utlottning av en pocketbok. En som har hakat på den trenden (?!) är Uppsalaewa, som själv deltog i min utlottning. Tyvärr kunde bara en person vinna, men Ewa blev inspirerad till att ha en egen utlottning. Det är liiite oklart vilken bok hon lottar ut, men det är en begagnad pocketbok. Om du går in på det här inlägget, läser det och svarar på en fråga (”gissa resmålet”) som kommer mot slutet av texten, är du med i Ewas bokutlottning. Dragningen sker på fredag!

Nån dragning blir det inte här idag eller på ett tag, men vi ska dra ut på utflykt idag i alla fall. Fästmön har jobbat tre tuffa pass och är nu ledig i två dar. När hon har jobbat har jag inte bara förlustat mig. Jag har städat, tvättat, bäddat rent, träffat familjen, telefonerat med mamma och sökt jobb också. Det vill säga gjort både roliga och mindre roliga saker, en del till och med trista. Så att dra på utflykt en måndag som denna känns helt rätt. Då får vi båda lite input och det enda det kostar, egentligen, är bensin i bilen och tiden. Men jag tycker att det är bättre att göra nåt vettigt med tiden än att sitta hemma och deppa.

Igår kväll gjorde vi en annan liten utflykt, en nostalgitripp. Jag trodde vi skulle glo på engelska antikviteter på TV. Inte blev jag besviken när SvT1 i stället visade två avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter! Det var underbart att se Magnus, Brasse och Eva – nu borta alla tre – sjunga och laja bland bokstäver och siffror och begrepp. Brasses lattjolajbanslåda gör jag då och och då en variant av på Instagram, men mina följare där är alldeles för duktiga och listar genast ut vad som ska bort. Och visst klarar väl du också att se vilken av de fyra bilderna nedan som ska bort??? 

Fyra bilder – och en ska bort! Vilken och varför?

Vår söndagskväll avslutades med reprisen av Indian summers. Maj gadd, vilken bra serie! Läs mer vad jag tycker om den här medan jag gör lite annat än sitter vid datorn.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utan ett ord

Ett inlägg om en bok.

---

 

För nån helg sen, när jag hade besök av vännen FEM, hittade jag en länge eftersökt bok hos Myrorna i Boländerna. Det var Linwood Barclays bok Utan ett ord. Det riktigt kliade i fingrarna på mig att läsa den, så den gick före andra i att läsa-högen. Idag slog jag ihop pärmarna till pocketutgåvan av denna psykologiska thriller.

Efter en kväll med fylla och bråk med föräldrarna vaknar 14-åriga Cynthia nästa morgon för att finna att huset är tomt. Hennes föräldrar och bror är bara borta. Nån klarhet i vad som har hänt får Cynthia inte. Men 25 år senare är hon med i ett TV-program om olösta fall. Förlusten av familjen har förstås gnavt hela livet. Detta sätter igång en räcka händelser och så småningom förklaras allting i denna makalöst spännande historia om falskhet och svek och kärlek.

Det är här Linwood Barclays debut i thrillergenren. Och den är fantastiskt spännande – från pärm till pärm. Läsaren får hela tiden fundera på vem som är vem och ända till slutet är det osäkert vem man kan lita på. Och inte förrän mot slutet får man reda på det boken handlar om: Vad hände med föräldrarna och brorsan? Riktigt rafflande, alltså. Min enda kritik är att det dricks alkohol och körs bil direkt efteråt.

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inkräktaren

Ett inlägg om en bok.

---

 

I februari hittade ett härligt, grönt bokpaket ner i min postbox. Det låg mycket smått och gott i paketet, men nu börjar högen minska. Igår kväll läste jag ut Jay Brandons bok Inkräktaren, en av böckerna i paketet. Tack, FEM!

Grey Stanton är advokat och har haft Simon Hocksley som klient. Simon fick fängelse för rån och misshandel. Efter tre år släpps han fri och beger sig direkt för att hämta sitt rånbyte. Men bytet är borta. Simon misstänker sin advokat, som dessutom har tagit tjänstledigt, hur han nu har råd med det. Han börjar förfölja Grey och hans familj. Det är ett ruskigt fall av stalkning – och som vanligt när det gäller sånt är polisen ganska mesig och maktlös eftersom det aldrig finns några bevis.

Det här skulle ha kunnat vara en riktigt spännande bok. Men tyvärr blir den liksom aldrig riktigt så där att den griper tag i mig som läsare. Den är inte direkt illa skriven, men spänningen finns där inte. Tyvärr är det bästa med den omslaget… Men det lovar mer än det kan hålla, tyvärr. Det är också många saker som aldrig riktigt får några svar i boken.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Städdag, utelåsta och utestängd

Ett synnerligen divergerande inlägg.

---

 

Jag städar idag.

Ja jag städar idag. Och bäddar rent. Och tvättar. Det är därför jag sitter framför datorn och förvärrar min gamnacke. Närå, jag ska ta tag i hushållsgöromålen. Eller jag har i alla fall börjat genom att riva ur sängkläder, slänga dem i tvättmaskinen, hälla på tvättmedel och trycka på en knapp. Nu tumlar lakan och örngott runt i maskinen. Under tiden kan jag blogga lite eftersom dagens övriga administration i princip är avklarad. Ett och annat mejl av seriöst slag ska iväg, bara.

Igår började jag packa inför min påskresa. Träffade Lucilles utelåsta dotter på eftermiddagen som meddelade att de inte heller är hemma i påsk. Plan B trädde i kraft. Fräck som jag är kontaktade jag en annan granne, C. Inte visste jag att C hade varit svårt sjuk. Vi brukar träffas vid garagen innan vi åker till våra jobb eller efteråt. Men nu har ju ingen av oss åkt varken till eller från nåt jobb på ett tag. Tänk så lite man vet om varandra, trots att vi bor så nära… Snälla C lovade i alla fall att ta hand om mitt hem. Det är skönt att ha nån som gör det även om jag bara ska vara borta i några dar.

På kvällen igår fick jag via SvT:s webbplats veta att Antikrundan ska spelas in här i Uppsala den 22 augusti. Själva rundan hålls inne i Uppsala Konsert & Kongress, men eftersom inspelningsdagen är en lördag misstänker jag starkt att man även besöker loppisstånden på Vaksala torg vid vilket Uppsala Konsert & Kongress ligger. Jag funderar starkt på att ta mig dit med en gammal bok eller en gammal tidning…

Tacka vet jag doktor Britt-Maries doktorsväska. Där får man garanterat svar på ALLT.

Medan tvättmaskinen jobbar åt mig passar jag på att läsa lite nyheter på webben. Jag läser bland annat i UppsalaNyheter att patienter från och med igår kan kommentera det som står i de egna journalerna om de är anslutna till e-tjänsten. Fast vårdpersonalen är inte på nåt sätt skyldig att leta efter kommentarer, än mindre besvara dem ifall de är frågor eller påståenden. Sån jäkla meningslös tjänst! Varför ska man kommentera om man inte är säker på att nån ens läser? 

I världen utanför min bubbla sker det som vanligt otäcka saker. Jag vågar knappt gå ut längre, men när jag har gjort det har jag inte hittills varit rädd för att bli utelåst som grannflickan. Men flygolyckan i alperna berodde kanske på att piloten blev utelåst från cockpit. Fy så hemskt! Nästan 150 personer dog. Dörren till cockpit kan bara öppnas inifrån. Det är en säkerhetsåtgärd efter den 11 september-dåden.

Från Svenska Dagbladets webbplats är jag emellertid utestängd. Jag testade en gratisprenumeration i vintras och det var ju roligt och OK. Nu kommer jag inte ens in och kan läsa artiklar på nätet. Tidigare räckte det med att tömma cacheminnet på datorn så fick man en ny läsperiod. Nä, nu åker SvD bort från min dagliga surflista!

Jag hör att tvättmaskinen har jobbat färdigt. Dags för mig att göra ett handtag också, det vill säga hänga tvätt. Sen ska jag läsa en riktig papperstidning. Idag är det ju torsdag. Förutom Antikrundan i kväll betyder torsdag att UppsalaTidningen har avlämnats i postboxen.

Du som inte får UppsalaTidningen kanske vill roa dig med att lära dig lite teckenspråk. Jag satt igår kväll och sökte på några tecken i min teckenspråksapp och hittade då självtester som man kan göra i appen. Man får se tio tecken spelas upp samt fyra förslag på vad varje tecken betyder. Första gången fick jag åtta rätt av tio, andra och tredje gångerna fick jag nio rätt vardera gång. Kul och lärorikt!

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Då var det dags igen!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Jag går inte där längre

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.

---

 

Vi möttes på ett bestämt ställe varje morgon. Det var nästan oundvikligt. Men om mötet inte blev av funderade i alla fall jag på vad som kunde ha hänt. Det hände också att vi möttes på en annan plats, vid en annan tid. Då blev det fel. Vid flera sådana tillfällen var jag på väg att lyfta min hatt.

Ibland tänker jag på henne. Går hon samma väg fortfarande? Minns hon mig? Tänker hon någonsin på mig? Våra flyktiga möten som två vindpustar som snuddade vid varandra. Så välbekanta och ändå okända. Främlingar, fast inte helt.

Vem var hon? Det är ett av svaren jag aldrig får. Jag minns ju inte ens vem jag själv var på den tiden. Jo, jag kommer ihåg att jag kände mig missnöjd, men säker. Först. Därefter missnöjd och missförstådd. Sista tiden en skugga, någon man inte ens bevärdigade en nick.

Men kvinnan jag mötte förblir en gåta. Ett minne från en annan värld, en annan tid när jag först trodde att jag var osårbar. Kanske är hon borta. Kanske tar hon nya vägar varje morgon. Jag vet inte. Jag får inte veta. Jag går inte där längre.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återvända eller se framåt

Ett sorgligt inlägg.

---

 

På annandag jul var det tio år sen den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Khao Lak. Det var en riktigt hemsk händelse och som vid de flesta såna minns jag på ett ungefär vad jag gjorde då: jag var hemma hos föräldrarna för att fira jul och jag var förkyld och beklagade mig över detta… När katastrofen var ett faktum slutade jag gnälla. Det var ett hemskt uppvaknande ur självömkan, men det var inte svårt att få andra perspektiv på andras lidande och mitt eget, rätt futtiga.

Det var så många människor som fick sätta livet till och så många vars bostäder och livsverk blev förstörda. Många turister dog också. Från Sverige total 543 personer. Den svenska regeringen fick mycket kritik för att den inte hade nån katastrofberedskap. Den som stod för detta utåt sett blev Fritidsresors Lottie Knutson. Hon tog verkligen ett enormt ansvar även om hon egentligen bara representerade ett resebolag… Men där ser man hur viktigt det är med kommunikation – Lottie Knutson var ju vid tillfället Fritidsresors kommunikationsdirektör.

Annandagen 2014 var det många anhöriga som reste till Khao Lak för att delta i minnesceremonier. En del av dessa människor hade varit med om katastrofen på plats, till och med, men överlevt. Dessa människor, som rest dit för att ha semester med familj och vänner och som sen reste hem utan delar eller kanske hela sitt sällskap…

Jag hade inte rest tillbaka. Jag har inte heller rest tillbaka till den plats där min pappa drunknade. Där var jag en gång – för att hämta hem min mamma och pappas saker. Jag gick inte ner till vattnet då, jag ville inte se själva… platsen. Jag skulle aldrig kunna förmå mig till det. Däremot såg jag min pappas döda kropp innan han skulle begravas. Först då fick jag svart på vitt att min pappa verkligen var död. Oåterkalleligt. Sorgen hanterade jag sen på olika sätt. Det tog lång tid innan jag släppte fram den, för jag var tvungen att vara stark för mammas skull. Ordna med det praktiska och sånt… Det är mycket praktiskt när en anhörig dör.

Vi hanterar sorg på olika sätt, det är bara att konstatera. Jag har svårt att se framåt utan låta bli att snegla bakåt. Tänka ”om…” eller ”om inte…”. Men pappa är borta nu. Han kommer aldrig tillbaka. Jag, däremot, är här.

Dan efter annandagen, det vill säga igår, fick vi svenskar veta att det inte blir nåt nyval – eller extraval – i mars nästa år. Ja, livet går ju vidare, vare sig vi vill det eller inte, oavsett om flera hundratusen människor får sätta livet till eller 500nånting eller en. Personligen tycker jag att det känns skönt och rätt att det inte blir nåt nyval. Vad hade det liksom inte kostat? Nu kan pengarna användas till vettigare saker i vårt samhälle, förhoppningsvis.

Viktigast av allt var att blocken med gemensamma krafter kväste det lilla uppstickarparti som i princip har en enda fråga på sin agenda. Ett riktigt otäckt parti, i mina ögon. Men ett parti som i senaste mätningen hade 16 procent av svenskarnas röster. Även sossarna hade gått framåt, så gissningsvis måste Alliansen ha tappat väljare. Hur som helst, nu blir det en svag regering i mångas ögon. Men ändå en regering som står enad mot ett parti som för mig representerar ren och skär ondska. Och jag tänker också att de 13 procent som gav partiet sina röster i valen i september är en del av den ondskan. Jag har mycket svårt att fördra och förlåta. Men nu tänker jag försöka se framåt och hoppas på det bästa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hållplats Sverige: Änglarnas tårar

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

Hvala, Anna, för fin läsning!

Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnpennan är tillbaka!

Ett återhämtat inlägg.

---

 

Häromdan upptäckte jag att min stjärnpenna var borta. Det är den bästa penna jag har ägt. Den har en blyertsspets och en kulspets i en och samma kropp, så att säga. Blyertsspetsen är väldigt tunn och passar särskilt utmärkt när jag läser böcker som jag ska recensera.

Men pennan var alltså försvunnen. Jag letade och letade utan framgång. Till sist messade jag Fästmön i min nöd och halvt om halvt anklagade henne för stöld. Anna brukar inte ha långa fingrar och blev faktiskt lite förnärmad jävligt sur.

Härom kvällen kom ett sms. Från Himlen. Med en bild. En bild på MIN stjärnpenna. Och nu är jag i Himlen och tar tillbaka den. HA!

Min stjärnpenna.

Har DU nån favoritpenna, tro???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »