Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘upprepa’

Ett inlägg om bra tips kring trista företeelser.


 

Selfie 27 september 2015

Gör som jag, sänk ögonbrynen och skaffa dig lite självinsikt. Eller annan fixering.

Näthat och troll i sociala medier är väl knappast nån förskonad från. Till och med den mest snälla och timida person jag vet har blivit drabbad. Därför blev jag lite…misstänksam när jag blev kontaktad angående näthat. Men ganska snart insåg jag att det var ett språkligt missförstånd och sen tog en intressant dialog vid. Jag blev lite intervjuad och ska bli citerad i en uppsats kring näthat.

Ja jag ser ända hit att somliga höjer ett – inte båda – ögonbryn. Men om somliga hade varit med i samtalet skulle de nog mitt i mina ostrukturerade svar ändå se att jag har en viss självinsikt. Samtidigt vidhåller jag att det är skillnad på att uttrycka en åsikt – yttrandefrihet – och att år ut och år in förfölja och förtala nån i sociala medier. Det senare är i mina ögon en sjuklig fixering. Det är bara synd att alla inte har förmågan att uppfatta det. Sen är det förstås märkligast av allt att de som inte hatar ser mina reaktioner. Varför fortsätta då?

Twitter logga

När jag började jobba fick jag mindre tid över att hänga på sociala medier. Därför bestämde jag mig för att avfölja ett gäng på Twitter eftersom jag inte hinner med att läsa ikapp. Dels avföljde jag människor som jag inte har så mycket gemensamt med, dels avföljde jag såna som inte twittrar så ofta eller som mest retweetar andras tweets. Det handlar inte om att det är nåt fel på dessa människor, bara att just jag inte har så mycket utbyte av dem. Det blev väl typ en 50 pers jag avföljde och av dessa har kanske 20 avföljt mig tillbaka. Fair enough. Mitt Twitter är aningen mer hanterbart nu.

Twitter logga

Häromdan läste jag i Metro om tecken på Twittertroll. Ja, näthatare och troll finns ju överallt på nätet, även på Twitter (vilket jag mycket väl vet). Där finns också spamrobotar och falska konton. Och så finns det såna som tror att de kan gömma sig bakom konton de sköter åt andra. Suck… Hugo Ewald på Metro gav en del bra tips som jag återger i sin korthet här. Vill du läsa mer kan du ju bara klicka på länken ovan.

  • Löskokt ägg

    En profilbild som ett ägg kan betyda att nån inte vill visa sitt rätta jag.

    Profilbilden
    Ja, ägg, som är standardprofilbilden på Twitter, följer jag inte om jag inte känner personen i fråga. Internettroll kallas ofta lite skämtsamt för just ägg. Att inte bemöda sig om att ladda upp en bild på sig själv i profilpresentationen kan vara ett tecken på att användaren inte är seriös. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Sen finns det konton som använder falska bilder. Genom att testa via Google eller Tineye kan du se om bilden är stulen.

  • Hur är relationen mellan antalet ”följare” och ”följer” på kontot?
    Spammare följer ofta väldigt många, men har få följare. De twittrar också väldigt mycket. Sen finns det ett gäng som använder Twitter mest eller bara för att läsa vad andra skriver utan att de skriver nåt/så mycket själva.
  • Vilken sorts konversationer har kontot?
    Typiskt för spammare är att de är tjatiga och upprepar sina tweets. Typiskt för nättroll är att de skriver väldigt få egna tweets. I stället ägnar de sig åt att kommentera det andra skriver. Ofta är kommentarerna arga, provocerande, rasistiska, sexistiska eller hotfulla.
  • Tjänster som granskar Twitterkonton
    Det finns tjänster som granskar Twitterkonton, till exempel Fakers app och Twitter audit. Resultatet är inte perfekt, men ger ändå en fingervisning. Jag testade mitt eget konto via Twitter audit och fick veta att jag i skrivande stund har 94 procent i audit score. Detta innebär att jag har 407 äkta följare och 28 falska…

Avslutningsvis ett positivt tips! Vill du läsa engagerande texter och spännande åsikter på nätet rekommenderar jag varmt DN åsikt! Där finns många välskrivna texter i varierande och aktuella ämnen, skrivna av läsarna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett göttigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: Det var min mamma som bjöd mig på middagen genom att skicka med en peng.

Redan innan jag skriver färdigt det här inlägget vet jag att jag får skit från somliga för att jag råkar njuta en dag eller två av livet. Ni måste vara otroligt missunnsamma, kan jag konstatera. Och så skriver jag ändå om min söta och goa helg.

På lördagen fick jag besök av mina två favoritkillar som var i environgerna för att inhandla inredning för en ny familjemedlem. Jag passade på att bjuda på hembakat till kaffet och saften.

Ballerinakex

Ballerinakexen var INTE hembakade, jag lovar!


Äh jag bara skojar! 
Det vet väl alla att Tofflan inte bakar. Men jag köpte hem lite kex som jag och minstingen åt, medan minstingens pappa knaprade på nåt nyttigt. På Tokerian valde vi var sin gobit också och Elias tog en chokladmunk och jag en kanelbulle. Ska det svullas så ska det. Jag försökte varligt pressa den blivande tonåringen på önskelista. Det var inte det lättaste och jag kan säga att jag inte har nån som helst idé mer än en nödlösning.

Elias fikar hos mig

Elias, snart tonåring.


Eftersom jag skulle ut till Himlen 
gav jag killarna lift hem med all deras shopping. Jag for sen vidare till Fästmön där vi diskuterade oss fram till att äta middag på Kreta. Naturligtvis flög vi inte dit utan gick, för vårt Kreta ligger tio minuters promenadväg från där Anna bor. Ägarna är nog allt annat än grekiska, men de är trevliga ändå, maten är god och priserna humana. Det är vid såna tillfällen jag blir en…

Gris


För att maskera det djuriska i mig något 
hade jag tagit med mig en tröja som matchade inredningen finfint. På så vis kunde jag goffa och vräka i mig utan att det märktes så mycket. Trodde jag.

Min blåa tröja matchar inredningen

Min blåa tröja matchade inredningen.


Jag hade ju liksom sällskap med mig 
som höll lite koll på mig. Dels äldsta bonusdottern…

Linn

Linn.


… dels Anna. 
Hon var för övrigt alltid redo med mobilkameran.

Anna med mobilen

Anna redo med mobilkameran.


Sen kom mat och dryck på bordet 
och det var då jag alltså blev…

Gris


Jag upprepar, så att du ska förstå 
att jag åtminstone har nån form av självinsikt.

Här följer nu ett antal mat- och dryckbilder som du som är missunnsam eller äcklas eller bara suckar åt eller helt enkelt inte gillar kan hoppa över:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vägen hem var inte lång 
fast jag hade inte tackat nej till en lift med den här skönheten…

Renault sport

Renault sport, en skönhet jag gärna liftat med.


Men vi fick gå hela vägen.
 Hela den tio minuter långa vägen. Jag såg på ett ställe att nån hade stövlat in – och glömt den ena stöveln utomhus…

Stövel vid träd

Nån hade stövlat in.


Kvällen avslutades med soffhäng
och Indian Summers. Det enda jag orkade få i mig var ett glas vatten.

Söndag är ju vilodag och det hade jag tagit fasta på. När jag slog upp mina ljusblå var klockan en minut över tio. Vädret var sisådär, så jag tänkte mig en dag i sällskap med Camilla och Åsa.

Bok bild på våra händer vattenglas

Dagens sällskap?


Men faktum är
att jag inte har mer än gläntat på boken idag, jag har suttit en stund vid datorn medan Anna leker rörmokare och annat.

Vad har DU för dig en sån här dag??? Skriver du några rader i en kommentar blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om veckan, månaden och lite annat.


 

Elias ogon

Världen största ögon. Bilden är nästan sex år gammal…

Nu ska vi inte göra några snabba tolkningar av rubriken. Det den avser är att det går mot såväl slutet på veckan som slutet på månaden. Tänk, snart är det juni och dags för skolavslutning! Förra året kunde jag inte delta i skolavslutningen eftersom jag jobbade. I år tänker jag vara med – om jag får. Och tro inte att det har nåt att göra med den traditionsenliga jordgubbstårtan som Fästmön gör, neheeej da! Jag har försökt vara med vid yngste bonussonens samtliga skolavslutningar och det är en rörande tillställning – om än jobbigt att stå rakt upp och ner så länge för mina onda fötter och i antingen stekande sol eller hällande regn. Nej, skolavslutningen är inget jag missar om jag inte är tvungen att vara på annat ställe. För rätt som det är är lillskrutten stor. Det går fort.

Idag har jag namnsdag. Inte för att jag känner mig som nån Jeannette, precis… Den enda som uppmärksammar det nu för tiden är min lilla mamma. Två namnsdagskort hade hon dessutom skickat – bara för att hon tyckte att hon skrev så fult (”glasögonen åkte av hela tiden”) i det första kortet. Lilla mamma då! På söndag är det Mors dag och mamma får sitta ensam. Men hon har i alla fall en ny och fungerande perkolator – som jag vet ALLT om vid det här laget. Den blev en förtida present, fast det låg också ett inslaget paket att öppna på söndag i påsen som snälla FEM vidarebefordrade åt mig.

Grattiskort från mamma

Två namnsdagskort sprättade jag upp idag från lilla mamma.

 

As o Js skrivbordsstol

Skrivbordsstolen från A och J, tillfixad, är till salu för 1 500 kronor på Helping Hand… Den lämnade FEM och jag in när vi var där i början av maj.

Vänner ja… De är en folkgrupp i sig. Den som har läst mitt lösenskyddade inlägg från igår kan se ett exempel. Jag förde en sms-dialog med vännen A igår eftermiddag medan jag fnulade runt på Helping Hand och hon hade råkat hamna på en sightseeingtur per tåg i Mellansverige tack vare (nej, inte på grund av!) en nedriven kontaktledning eller va 17 det nu berodde på den här gången. Det var nämligen så att jag och FEM lämnade in en skrivbordsstol där den där helgen när FEM var på besök här. Stolen hade jag fått av A och hennes man, men vi fick inte ordning på ryggstödet – trots att vi totalt var en fem personer som försökte… (Hade kunnat bli ett separat blogginlägg!) I övrigt var stolen jättefin och vi fick ett stort TACK när vi lämnade den. Att det blev just Helping Hand hade att göra med att FEM ju köpte en bästefåtölj där till sin sambo och vi behövde få plats för den i hennes bil. Och igår såg jag den blåa stolen som vi hade lämnat. Uppenbarligen hade nån med ingenjörsutbildning varit på den, för ryggstödet såg helt OK ut. Men prislappen… Jag baxnade!!! Och naturligtvis tog jag en bild och skickade över till min turistande vän A. Jag kan bara föreställa mig hennes fågelholksmin när hon tog emot bilden på mobilen…

I övrigt såg jag en del fint och fult på Helping Hand. Smartaste grejen var nog det kombinerade lilla nyckelskåpet/spegeln som säljs för 65 kronor. Naturligtvis inget som följde med hem till mig, jag har både nyckelskåp och spegel i min hall. Men ett litet tips för den som inte har nåt! Idag, fredag, har Helping Hand stängt, men på lördag är det öppet igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


I eftermiddag åker Anna hem till Himlen 
för att vara mamma på heltid i två veckor igen. Jag skjutsar hem henne, förstås. Hela bilen är full av grejor, trots att vi redan varit ute en vända till Himlen med saker. Vi storhandlade i onsdags och körde då även ut och packade in de fem matkassarna. Storhandling är aldrig roligt, men i onsdags var det nog värre än värst. De första 20 minuterna terroriserades vi kunder av ett meddelande på först svenska, sen engelska, som upprepades hela tiden. Det handlade om att ett brandlarm hade gått i byggnaden, men att det skulle undersökas innan kunder och personal behövde agera på nåt visst sätt. Tänk om vi hade varit nästan färdiga – och så hade vi fått lämna vagnen med alla kassarna och springa ut!.. Nej, jag vill inte ens föreställa mig och jag är glad att det uppenbarligen var ett falsklarm eller nåt test.

För egen del ska jag hasa över till Tokerian och köpa mig nån ordentlig mat till i kväll. Det blev varm korv boogie till middag igår. Tanken var att det skulle bli korv med bröd, men det fanns bara ett bröd kvar till de tre ganska så små kycklingkorvarna. Nä, det var inte särskilt mättande för en som hade hållit på med kroppsarbete och jagat skruvar under eftermiddagen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag hoppas att du får en fin helg! 
Själv förenar jag mig med familjen under morgondagen. Till dess ska jag skriva och skriva och skriva lite. Och försöka läsa ut min bok på gång! Jag är alldeles i slutet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett härmigt inlägg.


 

På tal om politik… Jag kan liksom inte låta bli att upprepa mig lite och förundras. Och förargas! För orange är MIN färg, inte nån annans.

Men när man ser dessa två loggor blir man lite… jaa, fundersam:

AlliansenAnimal Planet

 


Brist på fantasi eller medveten likhet?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

För över 14 månader sen avslutade jag min prenumeration på Upsala Nya Tidning, här på bloggen även kallad lokalblaskan. Som vid de flesta skilsmässor var separationen inte helt smidig, men till största delen. Först. Jag hade kommit fram till mitt beslut om att göra slut efter att ha varit trogen i typ 30 år. Skälen var flera:

  • jag hade vid tillfället tillgång till tidningen på jobbet
  • jag ville spara pengar
  • jag tyckte inte att papperstidningen var så bra
  • jag föredrog tidningen på webben
  • jag hade några år tidigare blivit snodd på mitt guldkort eftersom en före detta arbetsgivare under ett par år betalat prenumerationen eftersom jag använde tidningen i tjänsten

Ja typ, några stycken skäl, alltså… Efter ett par månader kom det första samtalet där en säljare försökte kränga på mig en prenumeration igen. Jag sa då att jag nyligen avslutat en sådan och inte var intresserad. Därefter följde liknande samtal – ungefär varannan månad. Jag blev efter ett tag ganska irriterad.

Redan vid första påringningen bad jag att jag skulle avföras som kund att ringa till. Det har jag därefter upprepat varje gång nån säljare ringer. För samtalen har nämligen inte upphört. Och för varje gång det rings blir jag dessutom mer och mer otrevlig. Numret man ringer från påminner om nummerserien/riktnumret som Arbetsförmedlingen har och därför svarar jag. Annars skulle jag ju kunna strunta i att lyfta luren.

Tofflan i tidningen

Den här gången vill Tofflan ut ur tidningen!!!

I måndags, det vill säga över 14 månader efter att jag sa upp min prenumeration, kom det senaste samtalet. Jag anser att det var mer än tillräckligt länge sen jag var kund/prenumerant hos lokalblaskan. Dessutom har jag NIX på min telefon. Men inget hjälper! Efter alla dessa samtal har jag för övrigt blivit ännu mer negativt inställd till lokalblaskan. Nu vill jag verkligen aldrig mer prenumerera på tidningen. Kan du förstå det..?

Ska det vara så jävla svårt, på ren svenska, att stryka mig ”ur rullorna”? Ska jag behöva anmäla lokalblaskan för att få samtalen att upphöra? Eller vad ska jag göra för att få slut på denna oönskade kontakt??? Nån som har nåt förslag???

Lustigt nog finns det företag/organisationer/personer jag vill ha kontakt med – men som jag inte får kontakt med. Eller vad sägs om min handläggare, som ringde mig igår, tisdags morse, och lovade mejla sina kontaktuppgifter. Nu har det ju snart gått ett och ett halvt dygn sen. Vad är det som är så svårt? Varför kan man inte göra det samtidigt som man har kunden i telefon? H*n läste ju liksom upp min e-postadress… Kanske, kanske, ska jag hänvisa handläggaren till Upsala Nya Tidnings säljkår, för där kan man säkerligen lära ut ett och annat. Eftersom man är så extra bra på att höra av sig… (<== ironi)

Slutligen kan jag bara jämföra med en annan stor mediekoncern dit jag vände mig strax före lunch för att be om ett par pressbilder. Japp, jag har en av mina drömintervjuer på gång och förhoppningsvis kommer den i skriftlig form på en blogg nära dig den här veckan! En (1) timme senare hade jag tre (3) bilder att välja mellan i inboxen till min privata webbmejl. Tänk så lätt det är för somliga att förstå vad en kund/motsvarande vill ha…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upplysande inlägg.

 

deo bågar tuggummi

Viktiga saker.

Jag upprepar rubriken:

Men nu tar vi väl helg snart..?

Har ju till och med varit och storhandlat viktiga saker till kvällen.

Jag har haft en spretig dag, ett märkligt möte och ett bra samtal med chefen.

Nu är jag trött. Nu vill jag mest åka hem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att lunka på.


När jag var sju år
tyckte mina föräldrar att det skulle vara gulligt om jag lärde mig spela piano. Själv ville jag lära mig spela gitarr, men det var antagligen för proggigt för mina konservativa föräldrar. Inte konstigt att jag bara kom till att lära mig den här låten på piano och knappt nån mer:

Lunka på, lunka på
Vi har långan väg att gå…

Idag följde jag Fästmön en bit till jobbet. En bit. Jag vände vid moskén, denna byggnad som fascinerar mig. Tyvärr var ljuset inte det bästa, men jag tog en bild i alla fall.

Mosken

Moskén i Uppsala – en fascinerande byggnad.


Jag gick förbi
en annan byggnad där jag var på anställningsintervju för två år sen. Ytterligare ett jobb som gick mig förbi, troligen därför att jag var korkad nog att nämna den som nyss slutat på tjänsten… Men tömt är glömt och jag fokuserade i stället på det faktum att jag gick i en tunnel jag aldrig gått förut. Och jag såg ljuset i slutet av den!

Cykel o gångtunnel

Jag såg ljuset i slutet av tunneln!


I en rondell
står en fantastisk lampa som är så ful att den är rolig. Och strax till höger om den här på bilden kan man möjligen se… solen…

Gatlampa o sol på mulen himmel

En ful, men rolig gatlampa och solen.


På vägen tillbaka
stannade jag till vid ICA Heidan. Jag skulle köpa batterier, tuggummi och Pro Viva svartvinbär. Pro Vivan fanns inte, så i stället slog jag till på… en glasstårta! Vadan detta? Jo, dels hette den Anna, dels kostade den bara tio spänn. (Och jag blundade för särskrivningen.)

Glasstårta Anna

Glasstårtan Anna. Att det sen är särskrivet nederst på asken blundade jag för.


Nu tänker jag inte smälla i mig
glasstårtan idag. Tänkte bara att den kunde vara bra att ha i frysen – om man får oväntat besök. (Det får jag ju så ofta…)

Det var först när jag kom hem och såg vad tillverkaren av glasstårtan heter som jag blev lite tveksam. Insatta personer förstår min fundersamhet!

Åse glass

Tillverkaren heter ÅSE GLASS…


Batterierna ska vara till
en av mina telefonlurar som inte håller laddningen så bra. I kassan bad jag uttryckligen om

uppladdningsbara batterier.

Vad fick jag? Ett paket icke uppladdningsbara batterier. När jag påpekade att kassamänniskan hade gett mig fel fick denn* något glasartat i blicken och nickade. Jag stod på mig och upprepade att h*n hade gett mig fel batterier. Till sist gick det in. Kassamänniskan gick bakom kassan och jag hörde att h*n frågade nån där bakom vad uppladdningsbara batterier var för nåt… Sen fick jag rätt batterier – och de kostade betydligt mer… Lite småsur gick jag därifrån, för nog tycker jag att man ska veta vad uppladdningsbara respektive icke uppladdningsbara batterier är när man ska sälja såna varor. Sätter man i icke uppladdningsbara i en bärbar telefon kan telefonen nämligen paja… Vilken tur att jag kollade förpackningen när jag packade mina varor!

Det var ganska kyligt ute, men när man travade på fick man upp värmen. Dessutom var jag ju lite ilsken på vägen hem. För min del blev det nästan 4,9 kilometer idag för promenaden om ungefär 56 minuter.

Vägen var lite annorlunda än den jag brukar gå. Bara vissa delar var bekanta. Tallar brukar vara väldigt raka träd, men jag såg en riktigt krum en, som jag missat på mina tidigare promenader…

En sned tall

En riktigt krum tall, lite svårfångad på bild.


I grannföreningen
hade de inte fällt några träd, men gjort väldigt fina höstarrangemang utomhus.

Fint höstarrangemang av blommor

Fina färger i grannföreningens höstarrangemang.

Höstarrangemang blommor.

Härliga färger! Rosa och rött går visst ihop!


Alldeles nyss
dundrade regnet på mitt tak. Tvättmaskinen dundrar från ett annat håll. Och innan jag började skriva hittade jag två intressanta tjänster till att söka. Det ska jag göra NU!

Vad har du gjort idag??? Har du sett nåt ljus i slutet av nån tunnel? Skriv gärna några rader och berätta!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ålderskrämpor..?


Det här med ålder, alltså…
Jag är inte på nåt sätt åldersfixerad. Jag sörjer inte att jag inte längre är 20, det är rätt OK att vara 51. Men faktum är att det med åldern kommer vissa… krämpor. Eller snarare nedsättningar… Eller också är det psykiskt. Då tänker jag på att man hör det man vill höra och ser det man vill se. (Inte att jag har hälsporre eller tromboflebiter, typ.)

I morse var Fästmön i köket och jag i badrummet. Rummen är angränsande. Dörren till badrummet var öppen och jag hörde att Anna sa nånting…

[…] Halvan […]

Jag fattade inte så mycket. Tänkte på Helan och Halvan, sen halvan som i den andra supen. Men… jag fick inte ihop det riktigt. Så jag sa

Va sa du?

Anna upprepade

[…] Halvan […]

Jag kontrade, nu lite mer aggressivt:

Halvan, vadå Halvan? Jag fattar inte vad du menar!

Då hördes ett asgarv och Annas ljuva stämma:

Hallonen! De står ju där på bordet!…

Eh… ja just det, ja… Snacka om knäck i lurarna! Eller var det hallon..?

Trattgrammofon

Kanske skulle behöva tratten för min hörsel..?


Lite senare sen var vi ju i Ulva.
I en av de finare antikaffärerna vi besökte började Anna fnittra hysteriskt, fast ganska tyst. Hon liksom frustade och pekade på en tändsticksask med en förklarande lite handtextad skylt bredvid. Anna kved:

Stjärtpapper! Kolla, stjärtpapper!

Varpå jag syntolkade skylten och svarade med viss syra i rösten

Skört papper, Anna. Det står skört papper…

Så vilken tur att vi har varandra! Den ena hör bra, men ser illa; den andra hör illa, ser illa ut, men kan läsa hjälpligt – än så länge! – på handtextade skyltar…

potatisstjärt

Ett papper för denna stjärt?


Livet är kort. 

Read Full Post »

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.


Jag har varit på Tokerian.
Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

spår o skugga i snön

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.


När jag närmade mig Tokerians huvudingång
såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Loppan

Det här är en bra tjej!


Jag handlade alldeles för mycket
och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »