Gamla mönster och nya

Ett mönstrande inlägg.

---

 

Vad är det här för mönster???

Sorg kan se så olika ut och upplevas så olika beroende på vem som upplever vad. Sorgen som nu åter står och knackar på min dörr är en välbekant gäst. Jag säger inte att den är helt ovälkommen. Jag menar, om vi alltid upplever livets glada dagar och aldrig en sorglig… blir vi inte lite… blasé då till slut..?

Den här gången känner jag mig mer redo att möta sorgen. Aningen  mer… beredd… Jag borde visserligen ha gjort så mycket mer och i god tid, men mellan saker och ting vill en ju bara leva lite också. Denna söndagseftermiddag har jag tagit mig lite i kragen trots allt, mellan samtalet till mamma och en gigantisk strykhög med nästan bara tjockis-svart (ett uttryck som härstammar från fru Hatt, ska sägas). Strykjärnet och jag brukar vara kompisar, men idag brände jag mig på högerarmen och skrek ett fult ord.

Jag duschade utan att använda övervåld.

Jag har gjort iordning min jobbväska till i morgon och plockat fram kläder. Sen tog jag en söndagsdusch. Det var ganska fantastiskt att bara behöva peta på kranarna i stället för att använda övervåld. Jag är så tacksam att rörmokaren fixade detta. Nu hoppas jag bara att räkningen för utfört arbete inte gör att jag svimmar. Medan vattnet strilade över mig funderade jag på det här med söndagsdusch och i hur många hushåll detta sker. Det skedde i mitt hem när jag var barn. Fast då badade jag i badkar – varje söndagskväll. Som vuxen duschar jag förstås lite oftare än en gång i veckan, men jag gör det nästan alltid på kvällstid. Det finns inget bättre än att ren glida ner mellan svala lakan vid läggdags…

 

Nu ska jag laga söndagsmiddag. Det blir min söndax-lax, tillagad i grillpannan, förstås, och med kokt potatis, kall sås på crème fraiche, rödlök och röd orange rom samt ett glas vitt vin. Sen ska jag läsa en stund innan London Spy börjar.

Jag lämnar dig med en liten bildgåta! Ser du vad den översta bilden föreställer??? Gissa på!

 

---

Livet är kort.