Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘beredd’

Ett mönstrande inlägg.


 

Mönster

Vad är det här för mönster???

Sorg kan se så olika ut och upplevas så olika beroende på vem som upplever vad. Sorgen som nu åter står och knackar på min dörr är en välbekant gäst. Jag säger inte att den är helt ovälkommen. Jag menar, om vi alltid upplever livets glada dagar och aldrig en sorglig… blir vi inte lite… blasé då till slut..?

Den här gången känner jag mig mer redo att möta sorgen. Aningen  mer… beredd… Jag borde visserligen ha gjort så mycket mer och i god tid, men mellan saker och ting vill en ju bara leva lite också. Denna söndagseftermiddag har jag tagit mig lite i kragen trots allt, mellan samtalet till mamma och en gigantisk strykhög med nästan bara tjockis-svart (ett uttryck som härstammar från fru Hatt, ska sägas). Strykjärnet och jag brukar vara kompisar, men idag brände jag mig på högerarmen och skrek ett fult ord.

Dusch

Jag duschade utan att använda övervåld.

Jag har gjort iordning min jobbväska till i morgon och plockat fram kläder. Sen tog jag en söndagsdusch. Det var ganska fantastiskt att bara behöva peta på kranarna i stället för att använda övervåld. Jag är så tacksam att rörmokaren fixade detta. Nu hoppas jag bara att räkningen för utfört arbete inte gör att jag svimmar. Medan vattnet strilade över mig funderade jag på det här med söndagsdusch och i hur många hushåll detta sker. Det skedde i mitt hem när jag var barn. Fast då badade jag i badkar – varje söndagskväll. Som vuxen duschar jag förstås lite oftare än en gång i veckan, men jag gör det nästan alltid på kvällstid. Det finns inget bättre än att ren glida ner mellan svala lakan vid läggdags…

 

Nu ska jag laga söndagsmiddag. Det blir min söndax-lax, tillagad i grillpannan, förstås, och med kokt potatis, kall sås på crème fraiche, rödlök och röd orange rom samt ett glas vitt vin. Sen ska jag läsa en stund innan London Spy börjar.


Jag lämnar dig med en liten bildgåta! Ser du vad den översta bilden föreställer??? Gissa på!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.


 

Himmel och gräs liggande

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den som vill
 lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!


Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Viljar

Viljar överlevde en massaker. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Äntligen var det säsongspremiär för När livet vänder i kväll! I den här tredje säsongen får vi möta åtta människor vars liv har vänt. Jag slog ner rumpan i bästefåtöljen, min trygghet här i världen, för att lyssna till Anja Kontors samtal med Viljar om det han var med om 2011 på Utøya.

Nästan 70 unga människor fick sätta livet till den där dan på Utøya. Plötsligt dök en galning upp. En galning som bara sköt. Viljar, då 17 år, träffades av fem skott, ett av skotten lämnade hela högra sidan av hans skalle öppen. I kväll berättade han för första gången offentligt om händelserna (förutom vid rättegången).

Jag är beredd på att det ska bli en tuff halvtimme. Men Viljar är så ljus och livsbejakande, trots att han berättar att det kändes som om han var med i en skräckfilm. Det som höll honom vid liv var viljan att skydda sin lillebror. Hur lyckas man med det på en ö som är så liten att det inte finns nånstans att gömma sig?

Man blir så rädd att man inte längre är rädd

säger Viljar nånstans i början av programmet. Sen, när han är skjuten och till sist faller, känner han efter på sina skador. Högra sidan av hans skalle är bortskjuten och han tar på sin hjärna. När han så småningom hittas får han en lapp på sig med ordet

DÖD

på. Det är nämligen vad alla tror att han är. Men Viljar lever och tas till sjukhus. Den sjätte dagen slåss han mot döden. Och på sin 18-årsdag vaknar han.

Det är den bästa födelsedagen jag har haft!

säger han.


Det var en mycket stark inledning
av säsongens När livet vänder. Otroligt gripande samtal, snyggt filmat och så underbara Sarah Dawn Finermed Kärleksvisan i slutet. Det kan inte bli bättre TV än så här.


*Förra våren sa jag att det fanns tre drömintervjuer jag ville göra: Sarah Dawn Finer, Annika Östberg och Anja Kontor. Den sistnämnda hade jag förmånen att få intervjua då, de andra två står kvar på min drömlista! 


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns säkert fler än jag som har råkat ut för riktiga mardrömsintervjuer när jag har sökt nytt jobb. Vid ett tillfälle fick jag frågan om jag hade gjort bort mig ordentligt nån gång i ett jobb – och jag kunde inte komma på ett enda tillfälle! Men visst har jag gjort dumma saker i jobbet – det har vi väl alla! Kanske det faktum att det stod still i huvudet gjorde att jag inte fick nåt nytt jobb…

Idag fick jag ett nyhetsbrev i inboxen från ett bemanningsföredag. Där hittade jag bland annat åtta tips på hur man kan rädda en anställningsintervju som är på väg att gå åt skogen. Jag tänkte gå igenom dem, punkt för punkt, här nedan och samtidigt servera lite egna tankar och råd utifrån mina erfarenheter. Jag hoppas att du lämnar dina tankar i en kommentar!

  • Råd nr 1 är att erkänna direkt om du överdrivit din kapacitet i cv:et och blir påkommen av rekryteraren. Jaa… Jag skulle ALDRIG överdriva min kapacitet eller ljuga om det som finns på mitt CV. Det tycker jag är en grund för att lyckas. Men… däremot är jag känd för att underdriva min kompetens…
  • Råd nr 2: Om en fråga som du omöjligt kan svara på dyker upp är tipset att resonera högt kring frågan – det ger intryck av att ”du är hemtam med begrepp och terminologi”. Det var just detta jag tabbade mig på när jag inte kunde svara på frågan om jag gjort bort mig ordentligt nån gång… Mitt råd är att du ska vara beredd på knepiga frågor där inte bara din förträfflighet lyfts fram. Den vanligaste är väl att man ber dig nämna dina dåliga sidor. Ha lite sånt i bakfickan, men låt det inte dominera!
  • Råd nr 3: Be om ursäkt direkt om du av en händelse råkar svära eller kläcka ur dig någon annan groda under anställningsintervjun. Ja för svära ska man inte göra på en anställningsintervju!!!
  • Råd nr 4: Hojta till bums om rekryteraren tilltalar dig med fel namn. Men sköt det här snyggt, så uppfattas det sannolikt som att du bara värnar din identitet. Fast det låter ju lite motsägelsefullt att man först ska hojta till, sen sköta det snyggt. Det här har aldrig hänt mig, men om det skulle hända, skulle jag nog direkt skjuta in mitt rätta namn. Dock inte hojta…
  • Råd nr 5: Låtsas som det regnar om rekryteraren påstår något som du vet inte är sant. Risken är nämligen stor – enligt artikeln – att du sorteras bort om du insinuerar att rekryteraren ljuger. Eh… jag har gjort misstaget att påpeka att annonsen för jobbet innehöll korrekturfel. Det var nog inte bra att säga…
  • Råd nr 6: Vänta med att svara på kniviga frågor, som till exempel om du väntar barn. Det där låter bara urknäppt för mig, för jag tycker inte att graviditet är en knivig fråga. Om man inte säger nåt om det vid intervjun utan först när man har anställts, vilket förtroende får man då? Har man provanställning, vilket blir allt vanligare idag, är det ju ännu dummare! Däremot kan jag tänka mig att be om en stunds betänketid vid riktiga, svåra frågor som har med jobbets innehåll att göra eller liknande.
  • Råd nr 7: Stäng av mobilen. Det här är så självklart! Man ska inte bli störd av sin mobil. Tyvärr gäller inte alltid samma för den som intervjuar. Det är störigt, tycker jag.
  • Råd nr 8: Hamna inte i baren med rekryteraren som grande finale på intervjun – föreslå i stället att ni fortsätter diskussionen på ett kafé. Varför ska man överhuvudtaget fortsätta intervjun efter intervjun, så att säga? Nej, då får rekryteraren ringa för att ställa kompletterande frågor eller be dig komma tillbaka för en andra intervju, tycker jag.

Många av de här råden tycker jag att man ska tänka på före intervjun, redan. Det handlar inte om att rädda en situation utan att tänka efter före, anser jag. Men vad tycker du? Och har du några bra råd för att rädda en anställningsintervju som är på väg att paja???


Livet är kort.

Read Full Post »