Sjukläger

Ett inlägg om diverse åkommor och annat.

Igår kväll hämtade jag en Fästmö som kände sig allt annat än piggelin. Och under natten har förkylningen brutit ut. Det har nog varit si och så med sömnen för hennes del, men ofta brukar det kännas bättre när skiten väl har brutit ut. För mig är det i alla fall så att jag känner mig sämre innan det bryter ut. Tidigt i morse fick hon masa sig upp och ringa och sjukanmäla sig. Nåt mingel i kväll blir det inte för vår del, jag ska strax höra av mig och avboka.

Ryggeländet är faktiskt lite bättre idag. Den gör inte lika ont som tidigare, men jag är fruktansvärt stel. Och lite smärta finns kvar, tro inte annat. Sömnen har det blivit si och så med den här semesterveckan. Varje gång jag har vänt mig i sängen i sömnen har jag vaknat – det har väl helt enkelt gjort ont.

I morgon bär det av till kexfabriken/besticklådan för min del. Jag har inte bestämt mig än om jag ska ändra min semester till sjukskrivning. Kanske åker jag på Annas förkylning och då måste jag i alla fall sjukskriva mig. Eller kanske inte. Det beror på vilken sorts papper som ligger på mitt skrivbord i morgon. Det är mycket därför jag biter ihop och kämpar mig dit. Annars hade jag nog varit hemma ett par dar till. Det är lätt för den som har ett fast jobb att säga att man ska sjukskriva sig när man är sjuk. För den som har en visstidsanställning är det inte lika självklart.

Sommartid är det nu och det ser verkligen somrigt ut utanför mitt arbetsrumsfönster. Folk grillade runt omkring här igår och många flyttade ut sina utemöbler. Men på natten sjunker temperaturen. Det var bara runt nollan i veckan.

Jag önskar dig en skön söndag! Själv ska jag försöka se till att det blir utfodring i sjuklägret. Det är sånt som den som är friskast ska sköta om. Och idag är det definitivt jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbaredag

Ett inlägg om första arbetsdagen efter jul- och nyårsledigheten.

Det var lite svårt att komma till ro igår kväll. Och när jag väl hade somnat, vaknade jag flera gånger, liksom rädd att försova mig. Men när alarmet tillrade (jaa, mitt alarm tillrar, nåt ilsket ljud pallar jag inte på morgonen!) igång kvart över sex gick det ändå lätt att få benen över sängkanten.

Inte var jag ensam på E4:an heller, fast det var betydligt mindre trafik än vanligt. Klockan tio i åtta klev jag in på jobbet som förste man (kvinna) på min enhet – och då hade jag även hunnit fylla på spolarvätska!

Spolar. Men det var inte vätska från såna här jag fyllde på. Hade bara en ingen passande illustration och det var dags för en bild i inlägget.

Idag kom K tillbaka i tjänst efter en längre sjukskrivning. Jag var rätt nyfiken på K eftersom jag bara hade hört gott om henne. Och för en gångs skulle stämde andras omdömen – K verkar vara en pärla. Vi hade ett avstämningsmöte på förmiddagen i nästan två timmar… Stackars människa… Sen gick jag på lunch med min bok på gång, för jag pallade inte att höra varken min egen eller nån annans röst…

Eftermiddagen fortsatte med ett nytt möte, som också det gick bra. Däremellan producerade jag lite aktuellt och lite för framtiden. Bokade en lunchdejt med trevliga M i morgon. Och sen var det dags att åka hem. Till och med mrs Sunshine* log åt mig.

I postboxen låg ett kuvert från vännen Klara, du vet, hon som är rätt arg, men inte på mig. Klara är en riktig kämpe. Just nu slåss hon mot väderkvarnar till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och däremellan lite med vården också. Klara har en idiotisk sjukdom som heter Ehlers-Danlos syndrom. Den som vill visa sitt stöd för Ehlers-Danlos-sjuka på samma sätt som till exempel bröstcancersjuka bär zebrarandigt band i stället för rosa. Men jag har minsann fått en alldeles egen fin pin från Klara och den ska jag bära till hennes ära, eller för att hon är så speciell. Så snäll att hon skickade denna julklapp efter jul:

I wear stripes…

Tack, rara Klara! Jag blev jätteglad!

Kvällens middag blev mammas pannbiffar på kycklingfärs, potatis och sås tillsammans med mammakusinen B:s lingon och gurkor från Euroshopper. Allt var förberett, det enda jag behövde göra var att koka potatis till mamma och mig.

Nu blir det en surfrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag slår ner rumpan i bäst fåtöljen och umgås med mamma framför säsongsstarten av Antikrundan, följt av Tyskungen. Ha en go kväll! Och flamsa inte för mycket framför TV:n eller var du nu befinner dig.

*mrs Sunshine = en person som aldrig har lett mot mig tidigare

Livet är kort.

Read Full Post »

Den svarta löparen

Ett inlägg om en ny bekantskap inom litteraturen.

Det började med en sjukskrivning, fortsatte med neddragningar på jobbet och sen skrev Kristina Appelqvist en deckare, Den svarta löparen. Jag har gjort en ny bekantskap inom litteraturen.

En bok om schack? Nja, inte enbart.

Om saker och ting hade varit annorlunda hade jag nog uppskattat den här boken mer. Den utspelar sig nämligen i universitetsmiljö och informationsfrågor får en stor plats i den. Nu är det som det är för min del, men jag läser naturligtvis boken med behållning ändå!

I centrum står Emma, som är rektor för ett västgötskt universitet . En dag hittas hennes sekreterare mördad. Och hela ledningen för universitetet blir misstänkt. En schackpjäs från en utgrävning hittas bland mordoffrets grejor. Den vita löparen har en viktig roll i den här boken, men det har även den svart dito.

Lite grann märks det nog att det här är en debutdeckare. Den haltar på sina ställen och oviktiga saker – eller snarare saker som inte för handlingen framåt eller har nån annan relevans – finns där bitvis. Kristina Appelqvist har liknats vid såväl Camilla Läckberg som Maria Lang, men jag vill inte riktigt hålla med om det. Kristina Appelqvist är sin egen, nämligen.

Den här första boken i serien om rektor Emma och polisen Filip får medelbetyg av mig. Det kan tyckas lågt. Men, jag ska faktiskt omgående börja läsa dess uppföljare. För jag tror nämligen att Kristina Appelqvist kan bättre!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bildårar, tråkhelg och intranät

Så blev det kallt igen. I morse var det nästan fem minusgrader. Alla små och stora vattenpölar hade frusit till is. Läskigt halt utomhus, alltså. I alla fall här. Så var rädd om lårbenshalsar och handleder när du går ut idag.

Det var en helvetisk bilresa till jobbet idag. Det började redan innan jag skulle ut på gamla E4:an när en bil plötsligt svänger ut framför mig. Bilen kom från vänster och jag körde dessutom på huvudled. Det vill säga jag hade förkörsrätt enligt såväl högerreglen som regeln om huvudled. Nån som fick körkortet på postorder i den andra bilen??? Bilisten körde sen slalom mellan filerna när vi kom ut på stora vägen. Tutade och hade sig. OK om h*n hade varit på väg till sjukhus eller så, men det här var ren vansinneskörning. Jag var nära att ringa 112.

Nästa bildåre mötte jag när jag skulle svänga av från gamla E4:an. Ytterligare en person som inte klarar filkörning och som plötsligt svänger – framför mig, dårå – fast h*n inte körde i nån svängfil.

Dagens tredje bilgalning var egentligen flera bilar. Strax före Dofternas Bro är det trafikljus och tvåfiligt. Strax före bron blir de tu filerna en. Samtidigt höjs hastigheten till 70. Men det där har folk svårt för och gör de mest livsfarliga omkörningar – för att sen inse att filen plötsligt tar slut, varpå de måste svänga höger, direkt framför fronten på bilen i högerfilen, den fil som fortsätter. Att det ska vara så svårt att planera sin bilkörning, att titta liiite längre fram än näsan räcker. Själv har jag ju en gigantisk kran, så för min egen del räcker det näs(t)an att gå efter den…

Gigantisk kran leder mig rätt när jag kör bil?

Skämt åsido, en del är faktiskt livsfarliga i trafiken. Nu är det väl ingen större förlust om jag skulle omkomma. Jag vet till och med en och annan som skulle ha fest då (precis som somliga festade när pappa hade gått bort – en fest vi tvingades se på). Men en olycka kommer ju sällan ensam. Eller snarare, på morgonen är det rätt mycket bilar ute och ganska många bilköer. Faller i, faller alla, liksom. Smäller en så smäller flera, vill säga.

Men om den här dan började farligt borde den fortsätta i lugnare tecken. Igår blev jag emellertid kvar på jobbet lite längre. Plötsligt blev det massor att göra. Förmiddagens möte med prefekt 1 var bra, men gav inte mycket mer än att jag fick veta att man vill att jag fortsätter jobba där även efter påsk. Exakt hur mycket skulle funderas över. Det måste gå att kombinera med annat, helst. Om inte, får jag ta det jag får, stämpla i två och en halv månad och sen leva på mina besparingar. (Ja, som du förstår är de enorma efter långtidsarbetslöshet och sjukskrivning.) Tillvaron gungar igen, men jag har lärt mig att försöka gunga med i dess takt.

Jag hade tänkt höra med mamma om vill komma hit i påsk, men hon är så dålig just nu att det inte är nåt att ta upp. Det verkar som om hon – och de andra tanterna hon var på evenemang med i fredags – alla är däckade av influensan. Mamma, som har en kronisk sjukdom, blir förstås sjukast av alla då. Mina egna nattkramper i ben och fötter (två gånger i natt) känns lite futtiga, jämförelsevis.

Idag ska ben och fötter ut och traska på lunchen. Jag har en lunchdejt med U, vars avdelning jag tidigare hörde till organisatoriskt. U är en riktig pärla, vi har många gemensamma nämnare och det klickade direkt – när vi träffades utan avdelningen! Ibland är det ju så att man inte ser skogen för alla träden.. Jag är glad att vi fick kontakt!

Helgen blir lite av en tråkhelg. Jag måste städa och tvätta – hallen är full av grus och tvättkorgen full av smutstvätt. Igår hittade jag dessutom stora lerklumpar i hallen efter ventilationsmännen. Inte satte de upp ett av donen ordentligt heller. Det sitter uppochner och det sitter inte fast. Om det ramlar ut och har sönder spishällen blir jag… mindre glad. Enligt Fästmön, som var hemma när de kom, pratade en av de två mest i mobilen, medan den andre verkade vara nån typ av senior lärling.

Anna jobbar från och med idag och till och med söndag, så i kväll blir det kanske ost och kex och vin när hon kommer hem. Jag är lite sugen på att gå på Antik-slöjd-hälso-mässan i Fyrishov nån av dagarna, men det vore roligare att göra med sällskap. NÅN INTRESSERAD???

Jag borde också åka och köpa mig en ny tandborste. Sen 1990-talet kör jag med uppladdningsbar tandborste och det har gått åt några såna genom åren. Men det är det värt, för jag får alltid så mycket beröm av såväl tandläkare som tandhygienist. Min nuvarande börjar bli ganska kass och borde ersättas.

Nu börjar dan utanför ljusna. Det kanske är dags att hämta in lite java så jag kan fortsätta hålla ögonen öppna när jag sitter och lägger ut saker på intranät, vilket jag ska ägna mig åt mest idag.

En snigg orange kopp grönt, kanske?

På tal om intranät tycker jag nog att lokalblaskan var rätt jobbig i morse. Både i ledare och i en artikel inne i tidningen skryter man över att man når så många fler läsare än förra året. Hur intressant är det för oss läsare att läsa? Ungefär lika instressant som du tyckte att mitt statistikinlägg igår var(som jag dessvärre måste lägga ut varje månad). Och tillbaka till intranät, för det är där jag tycker den typen av nyheter platsar, inte i varken ledare eller artikel inne i tidningen. Möjligen en notis. Min prenumeration går ut i början av mars och då är det

Tack och hej, leverpastej!

för min del!

Det är fredag idag, min vän! Vad har du för helgplaner??? (Vad min ovän har för planer struntar jag i.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Förtton nyanser brunt

Idag är det verkligen förtton (dvs ett oräkneligt antal) nyanser brunt ut. Det är brunt ta mig tusan över allt, särskilt på min bil. Då kallas det bruna smuts. Lilla gubben, Clark Kent*, vill säga, behöver verkligen en dusch. Vi får se hur det blir till helgen, det ska ju bli kallare igen då, dessvärre.

Fästmön fick lift hem igår av en kollega. Tanken var att vi skulle se premiäravsnittet av Dicte på TV4, men ingen av oss pallade med kanalens reklamavbrott. Jag ställde DVD:n på inspelning och så kollade vi på ett dubbelavsnitt av CSI NY på Kanal 5 i stället. Och sen blev det ju läggdags.

I morse vaknade jag redan klockan fem, vilken var synnerligen irriterande eftersom mobillarmet skulle gå på först en timma senare. Jag låg och tänkte på en del jag hört och sett den senaste tiden och funderade om mina öron skulle trilla av  eller sitta kvar. Dessutom behöver jag verkligen boka en tid hos min optiker. Jag ser INTE bra.

Eftersom vi var morgontidiga hann vi ta en tur till moskéns närhet för att hämta upp ett par vassa saker innan jag svängde in till Annas jobb. Moskén är verkligen en förunderlig byggnad och jag skulle vilja fota den mer. Nu blev det en bild genom min skitiga vindruta.

Moskén denna bruna morgon.

Det gick hyfsat smidigt att ta sig till jobbet idag, inte många eller långa bilköer. Ibland går det nästan fortare att köra genom stan. Eller på andra sidan stan, snarare.

Jobb på institution1 väntar idag. Som vanligt med möte på förmiddagen. Jag ska försöka samla ihop ett gäng som har åsikter om våra medierapporter och vidare måste jag gå med piskan när det gäller forskningssidorna på externwebben. Jag vet inte hur det har gått, jag tror inte att det har gått så värst mycket framåt, ärligt talat… Det beror mycket på den där förbaskade sjukskrivningen, men också på att jag bara jobbar här en dag i veckan. Då hinner man inte svinga piskan så mycket, utan i stället blir det moroten. Nu har jag i alla fall bokat ett avstämningsmöte med prefekten på torsdag så får vi diskutera hur det har gått och hur jag ska gå vidare.

Är det brunt hos dig också idag???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

En tripp bland sura gubbar, kvinnor på nya poster och några andra… gökar

Det var ett tag sen, men nu är det dags igen: en runda bland våra märkliga nyheter. Som vanligt gäller att det är en frivillig rundtur. Vad sägs om detta/dessa..?

• Från dejtingföretag till Moderaterna.  Det handlar förstås om Hanna Bergholm, som har gått från att ha varit marknadschef vid ett dejtingföretag till att bli kommunikationschef hos Moderaterna. Jag vet inte hur jag ska kommentera detta, men det är sant… Jag låter det tala för sig självt. Och så får vi se hur det går. Statsministern är ju inte bara moderat, han är ju singel också, sägs det…
• Leif Boork gillar inte Pia Sundhages sång. Och? Leif Boork har till och med twittrat om att han hoppas slippa höra Pia sjunga på idrottsgalan i Globen i kväll. Luktar det Surgubbe, eller vad?
• Nätkränkningar vs Yttrandefrihet. Ja, det blir inte helt lätt att täppa till luckan i lagen om man inte ska tafsa på våra grundlagar… Experten säger:

[…] Om man gör bestämmelsen tillräckligt snäv genom att man räknar upp särskilda privata uppgifter som det inte finns skäl att sprida så skulle det inte behöva skapa några problem heller på det grundlagsskyddade området […] 

Jag säger…

Eh… yttrandefrihet..?

• Nya regler ska förenkla vid sjukskrivning. Nu finns ett förslag som sägs ge Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan en gemensam bedömningsmetod när det gäller sjukskrivning. Men det vet väl alla att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan inte kan samarbeta! Jag skakar på huvudet och smackar med tungan i gommen.
• Ord står mot ord i artisthärvan. Artisthärvan..? Det handlar alltså om rättegången mot Lotta Engberg, Martin Stenmarck och Magnus Carlsson om eventulla skattebrott. Artisthärva… Meh, snälla DN…
• Våldtog ex-flickvännens nye man med spade. Herregud… När ska folk förstå och inse att ett förhållande är slut när den ena parten har… gjort slut och dessutom skaffat sig en ny partner? Galningar!
• Kvinna våldtogs av fem män. När ska ni sluta? Galningar, var ordet!

Livet är kort.

Read Full Post »

Två timmar…

När jag skriver det här inlägget har jag rast. Och jag har varit här på jobbet i två timmar. Jag har fått kramar och leenden, folk har frågat hur jag mår och om jag orkar. Andra har kastat sig på mig och börjat prata jobb. Och så har jag träffat min nya jobbarkompis från familjen. Vi ska luncha idag. H*n såg glad och nöjd ut och då blir jag glad och nöjd. Allt känns jättebra just nu. Jag har lite ont just kring ärret eftersom jag ju måste ha vanliga kläder på mig – mjukisbraxen fick stanna hemma idag.

Mjukisbraxen fick stanna hemma idag.

Det är skittrist väder och betydligt roligare att jobba än att sitta hemma och glo på en tunggrå himmel. Det ska komma mer snö. I morse var det skitkallt och blåsigt. Fästmön höll på att blåsa ur bilen när jag hade stannat vid hennes jobb. Nu ska hon vara mamma på heltid i två veckor. Det blir konstigt att vara ensam hemma, men jag tänker inte låta henne vara ensam hemma från mig. Redan på söndag tänkte jag åka ut om vädret är OK (det har varnats för snöstorm och elände) – för det har ryktats om julgransplundring. Och jag vill ju inte missa nån gottpåse!!!

Min egen julgransplundring går av stapeln i morgon. Alla stakar och stjärnor ska bort liksom övriga julsaker. Egentligen är det ju inte Tjugondedag Knut förrän på söndag, men då ska jag ju på julgransplundring i Himlen.

Jag har inlett min arbetsdag med att reda ut mina anställningsförhållanden. Det har visat sig att jag har fått förlängt till den 31 mars, men att det inte har gått igenom i systemet än. Eller på lätt svenska, nån på personalavdelningen har inte lagt in mina nya datum än. Men det är på gång! Och det vore ju lite bra att få åtminstone en halv lön nu i slutet av januari… En trevlig östgötska ringde igår från Försäkringskassan. Jag hade varit för snabb med att skicka in blanketten dit, men jag var tydlig med att jag skulle börja jobba idag. I gengäld skulle hon skicka mina pengar så jag har dem på måndag. Flyt!

Vidare har jag letat efter försvunna papper, ringt några som har sökt mig, börjat snabbläsa medierapporter som kommit in under min sjukskrivning med mera. Det blir väl ungefär vad jag hinner idag. Och nu måste jag fortsätta arbeta, för rasten är slut.

Livet är kort. Jag älskar mitt jobb.

Read Full Post »

Äntligen vardag igen! Eller..?

Jag vet inte hur många gånger redan jag har noterat att folk, på olika sätt uttrycker

Äntligen vardag igen!

Och så skuttar de till sina inspirerande jobb och trivs. Sen tar det nån dag och så noterar jag en attitydförändring. Ser/hör/läser

Tillbaka i ekorrhjulet/grottekvarnen igen!..

Hur ska ni ha det egentligen? Är det skönt att det är vardag igen eller inte???

För egen del ser jag i kalendern att det är en vanlig, svart måndag. Inte nån röd dag i sikte förrän till påsken som i år infaller i slutet av mars. Men jag blir hemma några dar till. Först på fredag börjar min vardag – och min första arbetsdag på väldigt länge. Det känns pirrigt, men roligt. Jag är inte så orolig att jag inte ska klara av dan – jag har ju sen helgen på mig att vila. Och det gäller att hämta och samla krafter de här återstående dagarna av min sjukskrivning.

Ett kalenderuppslag från mars förra året var innehållsrikt.

I morse var jag väldigt, väldigt trött, men nu måste jag försöka vänja mig tillbaka till tidiga morgnar. Jag gick upp strax före klockan sju och skjutsade Fästmön till jobbet. Nog hade det varit skönt att krypa ner i sängen igen. Men jag motstod frestelsen! Vi får nog i alla fall sovmorgon i morgon och på onsdag, för i morgon är Anna ledig och på onsdag börjar hon jobba klockan 13 först.

Jag måste försöka få lite vettigt gjort idag. Tänkte börja med att köra en maskin tjockis-svart. Sen borde jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Borde. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag känner mig emellertid mycket pigg och upplyft av gårdagskvällens äventyr – promenaden. Det är härligt att känna att jag vågade, jag kunde, jag klarade av!

Lokalblaskan idag innehöll två intressanta saker: dels en helsidesannons om att Arge Kaj, där vi träffade tjejerna i lördags, ska upphöra, dels ett reportage om tågproblem. (Artikeln finns inte på nätet. Än.) Man listade 19 olika skäl till tågstopp samt vems ansvaret är. Intressant läsning som visar att vi bör nyansera vem vi anklagar och skäller på eftersom

1. Naturen kan ställa till det.
2. SJ inte är enbart ansvarigt.

Två läsvärda saker i en dagstidning räcker emellertid inte för att fortsätta prenumerera. Mitt beslut att efter typ 30 år som prenumerant säga upp tidningen står fast. Invägt i detta finns också det faktum att Ett Pucko knyckte mitt guldkort på tidningen 2009 – eftersom h*n i princip snodde mitt prenumerationsnummer. Och tidningen kunde inte hjälpa mig med detta. Så att vara trogen prenumerant är ingenting värt längre, det är bara att inse. Ja, jag är jävligt långsint! Men å andra sidan är 30 år också jävligt lång tid…

I övrigt sitter jag och funderar på en del två av Som man blir bemött, så bemöter man andra. Den första delen fick en hel del respons och många läsare lämnade kommentarer och skickade sms. För den som är intresserad kan jag berätta att 86 personer hittills har läst det inlägget. Unika läsare, alltså. Sen är det ett antal som har läst inlägget flera gånger än en. Frågan är hur du orkade, med tanke på att inlägget innehöll fler än 1 000 ord…

Ett inlägg på över 1 000 ord – hur orkade du läsa så mycket???

Vidare är det dags att byta fråga under rubriken Tofflan undrar. Jag brukar allt som oftast konsultera Unge herr O i detta spörsmål. Men nu har jag inte träffat honom på länge och får försöka låta min egen fantasi flöda ett tag till.

Nu börjar klockan gå mot nio och jag kan med gott samvete sparka igång tvättmaskinen. Inte för att andra i huset ens kan stava till hänsyn, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, en devis som många borde läsa både en och två gånger.

Livet är kort.

Read Full Post »

En märklig arbetsdag

Idag är det sista arbetsdagen på ett tag för mig på institution 2, i morgon för institution 1. Jag har ägnat hela förmiddagen åt att avboka, styra om och trixa och fixa inför en sjukskrivning som jag inte vet hur lång den blir. Inte heller är min anställning förlängd formellt sett. Jag låg och grubblade på det fram på småtimmarna, så jag jagade ifatt en personalmänniska som var riktigt bra att prata med. En sån där av den gamla stammen. Östgöte, dessutom, och bara det… Nu kollas allting upp, för det är sagt att jag ska vara kvar till dem 31 mars.

Jag har sjukanmält mig från onsdag i systemet och lämnat slutdatum öppet Det känns lite… läskigt. Tänk om jag inte kommer tillbaka så att jag kan fylla i det… Jaa, det är såna orostankar som far genom huvudet också. Det är så märkligt. För ett år sen ville jag inte leva – och nu vill jag inget hellre! Det var ett par saker som förändrade mitt sätt att tänka. Dels var det några personer som inte bara snackade utan som gjorde nånting konkret: det var vännen K, som inte lät mig vara ifred, det var kollegan L, som pratade med en av mina dåvarande chefer som ordnade en förlängning av mitt vikariat och det var Den Mest Älskade – som jag ju faktiskt inte vill lämna! Inte än, i alla fall! Och sen var det mötet med Annika Östberg och orden hon skrev i min bok:

Livet är en gåva!

Och eftersom livet verkligen är en gåva bör jag förvalta gåvan väl och inte förstöra den. Dessa människor och dessa ord har hjälpt mig vidare. Nu sitter jag här och det är snart jul igen.

Livet finns i lövet även om det inte ser så ut på bilden.

Jag har skrivit ett frånvaromeddelande som går till alla som mejlar mig och jag har pratat med växeln om att stoppa alla mina telefonsamtal tills vidare. I frånvaromeddelandet till mejlarna var jag tvungen att ange ett slutdatum, men jag skrev också några rader om att det är osäkert när jag kommer tillbaka.

Det är så märkligt att anmäla sig frånvarande för en tid man inte vet när den upphör, bara när den börjar. Jag blir inte så glad åt dessa sysslor, så det är skönt att veta att Anna finns hemma när jag kommer hem. Eller i alla fall i kväll – jag tror att det var julklappsinköp på agendan idag.

Jag har avbokat fakultetsdagen på onsdag. Den börjar efter lunch, men då är jag redan inlagd och har samtal med narkosläkare, kirurg och sköterskor om vad som komma skall. Anna följer med mig upp till sjukhuset och stannar så länge hon kan (hon börjar jobba klockan 16 på onsdag). Jag har avbokat jullunchen med institution 2 och ska avboka den med institution 1. Det känns som om mitt arbetsliv, inte bara mitt liv, stannar upp helt. Hämtar andan, håller den, darrar i osäkerhet och vånda…

Jag avbokade en lunch i fredags och jag har avbokat en lunch idag. Det är som att jag inte orkar träffa människor öga mot öga, inte heller prata med nån i telefon, eller så. Skäms jag? Njae, jag är nog rädd – och jag är rädd att visa min rädsla. Och så har jag ingen aptit, faktiskt! Igår kväll skulle jag göra en förmiddagsmacka till idag, men brödet var mögligt. Jag överlever det. Jag har tagit en mugg cappuccino och tackar dig som har hållit mig sällskap i inlägget ända till punkt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Stentankar och ord

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.

Jag måste ändå dröja kvar, lite. Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »