Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘argument’

Ett inlägg om en bok.


 

Drevet gårErikshjälpen i Uppsala är ett av stans second hand-ställen som har ganska god ordning på sina böcker. Utom pocketböckerna. De ligger i två stora trälårar, visserligen med ryggarna uppåt, men ändå. Det tar sin lilla tid att gå igenom dem. Det gjorde jag i början av juni och fann tre spännande böcker. Den första av dem, Anders Pihlblads bok Drevet går. Om mediernas hetsjakt, läste jag ut idag.

Jag fastnar för den här boken direkt! Och det handlar mycket om att författaren är journalist, men trots detta själv drabbades av ett mediedrev under senhösten 2007. Det var då han flamsade och pussades med Ulrica Schenström en kväll på krogen, nåt som uppmärksammades av en fotograf och som sen ledde till den så kallade Schenströmaffären. Ulrica Schenström är moderat och var 2007 statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt. Den aktuella krogkvällen var hon en av dem som hade jour vad gäller krisberedskap. Klart olämpligt att dricka alkohol och gå på krogen med en journalist. Men det mediedrev, som ledde till att Ulrica Schenström senare avgick, var det mycket bättre? Ulrica Schenström har för övrigt skrivit förordet till den här boken – och det är då jag fastnar! Jag citerade till och med förordet häromdan här på bloggen.

Den här historien och flera andra kring politiker och kändisar som råkat i blåsväder, klantat sig, gjort dumma saker etc skriver Anders Pihlblad om. Och ärligt talat får jag i många fall en annan bild av händelserna och personerna han skildrar. OK, visst har framför allt politiker en sån roll att de ska ha extra rent mjöl i sina påsar. Men att drivas av hämnd och inte bara rasera somligas privatliv, utan att till och med få den utsatta att begå självmord… det är aldrig OK. Att ge sig på familjen omkring den person som nagelfars är inte heller OK. Jag köper inte argumentet att h*n borde ha tänkt på det innan h*n begick sitt fel. För vi är alla människor.

Anders Pihlblad möter i den här boken bland andra Lars Danielsson, Cecilia Stegö Chilò, Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Björn Ranelid, Tiina Rosenberg, Liza Marklund med flera. Det är oerhört intressant att läsa vad här personerna berättar om sina erfarenheter. Vidare tar han upp skillnaden mellan sättet att skriva om kända män och kända kvinnor, bloggarnas makt, förtal och förföljelser på nätet kontra yttrandefrihet, krishantering vid mediedrev etc.

Boken kom ut för fem år sen, så den har ett antal år på nacken. Men ändå. Det är mycket i den som fortfarande är aktuellt, det är mycket givande att läsa om de drabbades tankar och det är mycket av mediedrev som kan appliceras på livet i stort. Att bli uthängd och utpekad, att bli kallad än det ena, än det andra, förtalad etc förekommer ju fortfarande. En sorts… mobbning, som vissa människor aldrig tycks växa ifrån. Man är fixerad vid en person och drivs av nån sorts hämndbegär. Många av oss upplever det varje dag.

Toffelomdömet för den här boken kan inte bli nåt än det högsta. Om jag inte tyckte så mycket om boken skulle jag kunna tänka mig både en och två och tre personer som hade behövt läsa den och som jag gärna lämnat den vidare till – med iskall hand…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med fokus på arbete.


 

vässa pennanTCO:s chefsjurist Samuel Engblom skriver om visstidsanställningar i en debattartikel hos Dagens Nyheter. Idag har väldigt många svenskar visstidsanställningar, det vill säga jobb som är tidsbegränsade. Enligt debattartikeln har så många som en kvarts miljon människor i det här landet mycket korta anställningskontrakt. Dessutom har fler än 40 procent av de visstidsanställda anställningar som är kortare än en vecka. Ovanpå det finns det 65 000 människor som har varit anställda hos samma arbetsgivare i över fem år – på visstidskontrakt. TCO har anmält till EU-kommissionen för brott mot EU-direktivet om visstidsarbete eftersom förbundet anser att vi har lagar i det här landet som gör det lätt att missbruka upprepade visstidsanställningar.

Möjligheten för arbetsgivare att anställa människor på viss tid är en bra grej. Det handlar ju om att den som har en tillsvidareanställning (”fast” anställning) kanske behöver vara föräldralediga, för att ta ett konkret exempel. En visstidsanställning kan också vara ett sätt att testa om en person passar för en mer permanent anställning. Och för den enskilde kan ju en visstidsanställning vara en väg in till ett en mer varaktig tjänst.

Men… det finns också just ett antal men… eller som Samuel Engblom skriver i sin debattartikel…

[…] Samtidigt vet vi att tidsbegränsade anställningar kan skapa problem för individen. Ekonomisk osäkerhet gör det svårt att planera sitt liv och svårare att få lån eller bostad. Forskningen visar att visstidsanställda i högre utsträckning än tillsvidareanställda upplever koncentrationssvårigheter, oro och nervositet samt har lägre självskattad hälsa. […]

Idag finns det många arbetsgivare som utnyttjar den här möjligheten att anställa personer på viss tid på fel sätt. På ett fult sätt, skulle jag vilja säga. För varför tillsvidareanställer man till exempel inte de 65 000 personer som varit visstidsanställda hos en och samma arbetsgivare under så lång tid som fem år???

paragrafteckenÅr 2007 ändrades lagen om anställningsskydd sina regler för tidsbegränsade anställningar. Reglerna blev enklare, vilket naturligtvis var bra. Men det som var mindre bra var ju förstås det faktum att arbetsgivare sen dess kan stapla visstidsanställningar på varandra – så att en person kan vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare år ut och år in. Detta som ju, enligt forskningen som hänvisas till i citatet ovan, skapar koncentrationssvårigheter, oro, nervositet och sämre hälsa… Förutom svårigheter att planera livet, få lån och få nånstans att bo.

TCO anmälde då alltså Sverige till EU-kommissionen för brott mot EU-direktivet om visstidsarbete (1999/70/EG). Kommission gav TCO rätt. År 2010 kom en formell underrättelse och förra året och i år kom yttranden. Regeringens argument håller inte, men inget händer, menar Samuel Engblom. Det spelar ingen roll vem som är arbetsmarknadsminister. Nu har regeringen på sig till den 22 juni att vidta åtgärder. Är det nån som tror att det sker? Vad blir påföljden om så inte sker?

Jag har haft olika visstidsanställningar sen 2011. Värst av alla arbetsgivare när det gäller korta, tidsbegränsade anställningar är staten och offentlig sektor. Det är rätt sjukt, egentligen…

Och tro mig, det är ingen dans på rosor att få sin redan osäkra anställning kanske förlängd en eller två månader, i bästa fall tre månader. Det går inte att planera särskilt långsiktigt det som vi alla kallar… livet. I längden är det att leva lite grann i helvetet, faktiskt. Om du inte tror mig, så prova får du se. Snart tre år sätter sina spår som aldrig går att ta bort i till exempel familjelivet.

Här kan du läsa Samuel Engbloms debattartikel i sin helhet!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att överraska sig själv – och sen falla tillbaka i gamla ovanor.


Ibland överraskar man sig själv.
Idag överraskade jag mig själv genom att micra ostpaj och göra en sallad till. Grönsaker!!!

Ostpaj sallad mjölk och bok

En överraskande nyttig tallrik.


Äta nyttigt är bra, men svårt.
Och inte så roligt. Så jag föll strax tillbaka i gamla ovanor. Men vad gör man när Tokerian har extrapris på lösgodis – som jag bara har köpt två (2) gånger sen den förskräckliga magsjukan i december förra året… (Du vet, bajsiga fingrar bland smågodiset…)

godispåse

Smått & gott hamnade i den här påsen.


Dessutom var jag inte ensam
vid lösgodiset. På ena sidan en äldre dam och en mamma med två små barn, på andra sidan en pappa med en bebis… Som om sällskap skulle vara nåt argument för att köpa godis… 😳  Jag ska ju goffa det till Maria Wern på TV4 i kväll klockan 21!..


Livet är kort. Godis är gott!!!

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan beklagar sig över i hennes tycke orättvisa månadsavgifter, men där hon också njuter av sin balle*.


Det är kvavt.
Det är förbannat kvavt. Jag sitter och kan tack vare mina nya fönster ha korsdrag i min lägenhet, men det hjälper föga. Dessutom måste jag stänga fönstret ibland av olika ljudliga anledningar. Det är omöjligt för mig att skriva eller ens tänka eller telefonera eller läsa när det stimmas nedanför mitt öppna fönster. Alla måste vi få finnas. Det är bara det att somliga finns lite mer än andra.

två röda stolar på gräset
Första parkett? Grönare gräs på andra sidan? Nja, när man inte får plats på sin egen uteplats (= kommunens mark) flyttar man utanför staketet (= också kommunens mark).


Det är ganska orättvist, egentligen,
att vi som inte har uteplats utan balle har högre månadsavgifter än dem där nere på marken. Inte nog med att de har uteplatser, de har också tillgång till gräsmattorna utanför egna, uppsatta staket. Några regler för var staketen ska sättas upp har vi mig veterligen inte i min bostadsrättsförening. ”Tomternas” storlek på bottenvåningarna har satts godtyckligt av dem som bor där och kan skilja ganska rejält. Trots detta betalar alltså de som bor med uteplats mindre varje månad än vi som bor med balkong. Men, det är ju så att marken de kallar sin faktiskt inte är det. Den är inte ens bostadsrättsföreningens. Den är kommunens. Vilket skulle kunna innebära att vem som helst kan nyttja uteplatserna. (Kanske är det så man har tänkt när man har bestämt månadsavgifterna? Men vem sätter sig på grannens uteplats bara så där, liksom?)

Nu är det emellertid så att jag tycker att gräset är betydligt grönare på min balle. Här slipper jag få in kreti och pleti som har vägarna förbi med ett vinglas i handen – jag bestämmer enväldigt vem som kommer hit och får sitta.  Möjligen skulle detta vara ett argument för att jag betalar högre månadsavgift…

Igår kväll gjorde jag snabbt klart för ballesittning** – det vill säga torkade bort all jävla björkpollen och plockade fram dynor och andra tillbehör. Jag provade till och med shorts och linne, men insåg att armhålorna krävde ansning. Efter rakningen blev jag så trött att jag bara ville sätta upp toffelfötterna.

Toffelfötter på balkongräcket
Nej, benen har jag aldrig rakat i hela mitt liv.


Markisen fälldes ner
och jag dukade så småningom fram tillbehör som var en del av mitt ensamma fredagsmys. Myset i sig är ju att sitta och ha det gott, tillbehören en bok, en öl och lite nötter. Pennan fick hänga med ut denna gång eftersom boken skulle recenseras.

Bok öl penna nötter
Tillbehör som utgjorde en del av mitt fredagsmys.


Jag gillar inte ordet fredagsmys.
Skälet är att vissa chipsproducenter har gjort det till ett ord som omfattar att äta flottiga saker. För mig är de flottiga sakerna – för gårdagen: salta jordnötter – en mindre del av myset. Själva myset är att sitta och ha det gott, inte nödvändigtvis stoppa skitsaker i munnen. Men nu åt jag lite nötter, drack lite öl och läste klart boken.

Min intention för kvällen var att slöglo på Kanal 9:s crime night. Vädret och värmen satte stopp för det. Jag tillbringade mesta delen av kvällen på ballen alternativt vid datorn. När jag bläddrar tillbaka ser jag att jag var synnerligen produktiv vad gäller inlägg igår. Det sista blev ytterligare en recension, denna gång av en barnbok.

Lite TV blev det trots allt mot slutet av kvällen, men mest som bakgrundsljud. Jag började läsa Mari Jungstedts senaste deckare. Utan att ha läst färdigt den kan jag meddela att den är… snabbläst. Och vad snabbläst står för är förstås en tolkningsfråga…

Idag har det diskuterats och planerats inför den kommande veckans familjebegivenheter. Så mycket gjort har det inte blivit, dessvärre. Jag har i alla fall tvättat och vattnat mina krukväxter. Nu väntar tvagning av mig själv samt Himmelsfärd. Ett svagt molande bakom pannan talar om för mig att jag borde ha sovit mer, trots att jag inte vaknade förrän halv tio i morse, väckt av nån idiot som körde motorcykel på gården. Det är väl ändå inget fordon man fraktar stora och tunga varor på så att man behöver köra ända fram till porten? Nej, just det.

Hur är det hemma på din gård??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag är nyfiken av naturen!


*balle = balkong

**ballesittning = balkongsittning


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppe med tuppen idag. Sov lite rackigt, men det gick ändå bra att vakna och kliva ur sängen när larmet gick på. Det slog mig igår att jag använder iPhonen som väckarklocka. Ytterligare ett argument för att köpa en egen när jag måste lämna ifrån mig statens egendom. Dessutom slog det mig igår att jag har satt mitt jobbmobilnummer på mina ansökningar och mitt privata mobilnummer på mitt CV. Inte så smart. Men vad ska jag göra? Den som vill få tag i mig får nog tag i mig ändå. Jag har för övrigt mobilsvar på min gamla mobil. Jag vill inte säga upp abonnemanget där än eftersom jag funderar på att behålla numret när jag köper en egen iPhone. Eller så tar jag ett nytt. Jag orkar inte tänka på det just nu.

påskkärring på tupp
Uppe med tuppen. 


I morse styrde Clark Kent*
och jag kosan till bilverkstan för att han skulle få hjälp att byta till sommartofflor. Jag har tidigare om vårarna åkt till billigast möjliga ställe. Men efter två dundermisstag (en liten verkstad resp. en bekanting som skulle hjälpa mig) anlitar jag nu min vanliga bilverkstad. Det känns säkrast så. Min bekantings

ingrepp 

på Clark Kent kostade mig för övrigt inte bara pengar för för delarna h*n skulle byta utan dessutom ett antal nya delar plus arbetskostnad vid märkesverkstan. Nej, Clark Kent lämnar jag aldrig mer i händerna på nån klåpare, that’s for sure! Det värsta är att denna klåpare, vad jag vet, jobbar på… en bilverkstad. Stackars kunder!..

Men i morse åkte jag alltså till min vanliga bilverkstad. Jag var där två minuter över sju. Medelåldern var hög. Det var därför jag inte kom före sju. Som 50 år ung i detta fall har man nämligen inte en chans att komma fram då. Bättre att vänta så alla jäktade pensionärer och sega laptopmänniskor (ständigt uppkopplade) fått lämna in sina darling cars. Här kommer ett sammandrag av morgonens upplevelser:

Jag hittar en ledig clubfåtölj i verkstans fikahörna. Vid samma bord sitter en tjej och skriver frenetiskt på sin laptop, vilket jag tycker bådar gott. Jag vill sitta och läsa, nämligen. Vid ett annat bord sitter en tant (tja, hon var typ fem, sex år äldre än jag) som har megafonröst. Uppenbarligen är hon pratsugen. (Jag twittrade lite om detta, men för dig som missade mina tweets/inte finns på Twitter kommer de här med lite kommentarer:)

Tant 1 försöker konversera Tant 2. Tant 2 vill läsa tidningen o säger: Du kan inte prata så där!

Först tror jag att jag hör fel, men nej. Tant 2 vill verkligen läsa tidningen och inte prata! Till sist ger Tant 2 emellertid upp. Tant 1 är uppenbarligen megasocial och kan sina knep för att få folk att svara. Dessutom misstänker jag att hon… går på något…

Tant 1 (den pratsugna) jagar personalen o säger: Har du nåt socker, jag behöver nåt uppåttjack? Tant 2 gömmer sig i tidningen.

Nytt folk strömmar hela tiden till. Fikahörnan blir full – tills en i personalen ropar ut att bussen till stan avgår. Många reser sig, även hon med laptopen (hon sörplade när hon drack kaffe och snorade, för övrigt. Otroligt irriterande!). En man reser sig och går iväg till bussen. Vid hans bord sitter Tant 3 och läser en tidning. Vid ett annat bord sitter en kille vid en laptop. Hans mobil ringer. Han skriker högt när han pratar, så högt att Tant 1 tar en liten promenad för att kolla om det finns nån hon kan prata med som inte pratar högre än hon själv.

Tant 4 kommer in och ska slå sig ner vid samma bord som Tant 3. Hon tar platsen där mannen som rusade till bussen satt. Men attans! Hon vispar till hans kvarglömda kaffemugg! (Tanterna fick fel nummer i mina tweets, nedan har jag korrigerat)

Tant 4 vippar en kvarglömd kaffemugg. Kaffe överallt. Tant 3 hjälper till. Säger: Han fick lite brått han s satt här. Tant 4: Gubbjävel! 

Eh..? Jo, jag hör rätt! Och som du förstår har jag liiite svårt att koncentrera mig på min bok. Jag är på väg att brista ut i gapflabb, helt enkelt. En farbror, som har hållit sig lite i bakgrunden, närmar sig försiktigt mitt bord. Han och jag tittar på de två tanterna som hjälps åt att torka upp. Den ena tanten har rumpan i vädret mot vårt bord. Vi kan liksom inte låta bli att titta.

Tant 4 säger: Det var väl skit att jag skulle spilla just idag när städerskan inte är här!

Tant 3 håller med. Hon springer efter papper och tycker att det ligger jävligt många tidningar på borden… Jag är mållös över tanternas vokabulär. Fan, vad de svär!

Till sist kommer en servicekille och ropar upp Clarks reg.nummer. Han är nyskodd och klar. Jag reser mig, stoppar ner min bok och sätter på mig jackan.

Farbror vid samma bord: Nu får du äntligen lugn och ro!

Och det var ju faktiskt sant! För jag åkte till jobbet och där är det Tysta Leken. Folk på institution 2 är på konferaaaaaaans och jag  går upp på institution 1 för att ha morgonmöte.

Har du fått nån underhållning så här på tisdagsmorgonen???


*Clark Kent = min egen stålman, min lille bil


Livet är kort.

Read Full Post »

Jepp, det vart kväller även denna gråmåndag när man mest har velat häcka under en filt, bortgömd från allt och alla. Så nu tar jag mig i kragen i alla fall och ger mig ut på en tur i omvärlden. Kanske är det lite upplivande, rent av..?

sommaren går i turkosTurkos har en må bra-effekt på mig”. Naturligtvis är det inte mig själv jag pratar om, utan Hedvig i Gävle som bor i en ljusturkos lägenhet, hyrd av halvbrodern (vad nu det har med saken att göra). Om du har missat det så säger jag det en gång till: jag gillar inte turkos. Turkos är ingen färg, det är en nyans. Turkos borde förpassas till världens ände. Typ.

Kepstjuvar fångade på film. Ja, det låter som nånting för YouTube. Det hände i Metropolen Byhålan. Där måtte man ha tråkigt eftersom man gör inbrott och snor kepsar. KEPSAR!

Kiss i konstens namn. Men vad är det här? Nog för att en har hört talas om skitsnack, men kisskonst… Nej, det här känns mest… konstlat.

CirkelnABBA-pengar gör film av Cirkeln. Jepp! Nu är det klart! Romanen Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg blir film. Det är ABBA-Benny som startar filmbolag med sonen Ludvig där nu Cirkeln, första delen i Engelsforstrilogin, ska bli film. Cirkeln är bra, tycker till och med jag, men uppföljaren Eld var lite mindre bra, tragglig. Tycker jag. Och nån mer jag känner.

Grillare anfölls med yxa. Nog för att man har lust att… säga ett och annat om alla puckon som envisas med att laga till sin grisföda utomhus under den varmare säsongen. Men hugga grillare med yxa var väl lite väl elakt. Det måste nog handla om nånting annat än rökstank av döda djur, för det var ju grannar som bråkade. Detta måste nog sättas upp på en lista över argument för att försöka få nån vräkt, eller så.

anne-frankMånga upprörda över Bieber-bleep. Ja en bleep kan man väl onekligen säga att det är. Justin Bieber besökte Anne Frank-museet i Amsterdam och skrev så här i gästboken:

Det var verkligen inspirerande att få komma hit. Anne var en fantastisk tjej. Förhoppningsvis hade hon varit en belieber.

Eh… lite mer respekt hade inte varit fel, tycker jag. Och snacka om att ha höga tankar om sig själv. För hur många vet vem Justin Bieber är om 68 år? Alla vet vem Anne Frank var.


Livet är kort. Den Gud älskar tar han hem tidigt.

Read Full Post »

Older Posts »