Räkfrossa och a-kassemagknip

Ett frossande och samtidigt magknipande inlägg.

---

 

Anna på räkfrossa på min balle. Allt ska dokumenteras också. Nu stör jag uppenbarligen mästerfotografen – det syns på hennes blick.

Det är en underdrift att säga att det var lite varmt igår. Men jag klagar inte, det är härligt! Vi hade turen att få vistas en stund i Slottsträdgården. Och så har vi ju ballen*. Den är oerhört het på eftermiddagen och fram till klockan 20. Fästmön och jag inledde därför med var sin liten Ginger Joe och en skål salta nötter. Lite senare, vid 19-tiden, syntes två tämligen lättklädda damer tanter tjejer kladda och smaska med räkor.

Vi hade laddat med ett kilo räkor som jag hade köpt på extrapris häromdan. Räkorna la vi på vanlig formfranska med vallmofrön (fanns i min frys) som vi rostade. Ett par kokta, skivade ägg  och några salladsblad från Slottsträdgården las på mackorna. Lyxartiklarna var limeaioli, saltgurka, dill och citron som toppade det hela. Det var helt perfekt den här heta dan, jag lovar! Se själv…

Räkor och massor av dill på min macka!

 

Wildboar’s rock – vildsvinsvin.

Till mackorna intog vi ett tyskt rieslingvin, Wildboar’s rock, som skulle passa till både fisk och skaldjur. Jag tyckte mest att vinet hade en rolig etikett. Det var främsta anledningen till köpet. När det gäller vita viner är jag tämligen kass. Röda viner, däremot, där är jag en fena på att hitta rätt och gott. Amaroneviner och italienska viner överhuvudtaget är mina favoriter. Men till räkor kan man inte dricka rött. Just detta vin fick förresten både mig och Anna att tänka på en viss familjemedlem som en gång var jagad av ett djur såsom det på etiketten… Nu så här efteråt kan man ju skratta gott åt det, men under själva jakten var det nog inte så roligt…

Vildsvinsvinet kostade endast 65 kronor. Det var torrt och lättdrucket. Dessutom kom det i en PET-flaska – som ju går att panta i vilken livsmedelsbutik som helst! Vin i PET-flaska och skruvkork är ju för övrigt perfekt att ha med sig på picknick – inget spill (om man skruvar åt korken ordentligt) och ingen risk för glaskross.

Vi satt på ballen igår kväll tills det var så mörkt att det inte gick att läsa. Då gick vi in och la oss. Jag somnade samma sekund jag la huvudet på kudden. I morse tog till och med jag sovmorgon. Tyckte att jag var lite värd det efter veckans alla tidiga morgnar med jobbsökeri.

Frukost är nu intagen – på ballen, förstås – och jag satte mig vid datorn en stund innan den ska packas ner för avfärd till Himlen. Jag hade fått ett mejl om att jag hade olästa meddelanden på Mina sidor hos a-kassan, så jag blev tvungen att dra fram sladd, dosa och plastkort för att e-legitimera mig in och läsa. Det första meddelandet var ett goddag yxskaft-meddelande igen. Där efterfrågades mitt senaste arbetsgivarintyg. Det som jag alltså postade till a-kassan den 1 juli och som trevliga Lisa igår mycket riktigt hittade, undanstoppat i en mapp (hennes ord, undanstoppat). Det andra meddelandet var en specifikation. Jag får nämligen ersättning för nio dagar utbetald på torsdag i nästa vecka. Det var blev lite mer än vad jag beräknat, hela 4 455 kronor. Men inte heller det räcker till min hyra som ligger på 4 797 kronor. Tur att jag har pengar kvar från junilönen och att jag hoppas få pengar från min förra arbetsgivare för mina innestående semesterdagar nästa eller nästnästa vecka!

Specifikationen skulle gå att spara som PDF, enligt Lisa. Det gick inte. Jag fick göra en skärmdump. Denna ska jag sen skicka in till Bliwa så att jag får ut några extra kronor på inkomstförsäkringen. Men jag ska ringa Bliwa nästa vecka för att höra om det är nåt mer jag behöver skicka in och om jag behöver skicka in nån ny ansökan. Det är säkrast så, jag vill inte att det ska bli fel.

Meddelandena från a-kassan gav mig magknip – det är standard. För på specifikationen stod det att jag har använt fyra deltidsdagar, vilket jag inte har. Jag har använt åtta timmar de senaste åtta månaderna åt att skriva på uppdrag. Åtta timmar… Det är INTE fyra deltidsdagar, det tycker varken jag eller Lisa på a-kassan. Men uppenbarligen systemet. Och det går ju inte precis snabbt att ändra i det. Vi telefonerade ju igår, Lisa och jag, så nästa gång hoppas jag att detta är ändrat. Hoppas kan jag ju alltid. Men magknip får jag definitivt när jag får mejl, meddelanden eller brev från a-kassan. Alltid.

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen vardag igen! Eller..?

Jag vet inte hur många gånger redan jag har noterat att folk, på olika sätt uttrycker

Äntligen vardag igen!

Och så skuttar de till sina inspirerande jobb och trivs. Sen tar det nån dag och så noterar jag en attitydförändring. Ser/hör/läser

Tillbaka i ekorrhjulet/grottekvarnen igen!..

Hur ska ni ha det egentligen? Är det skönt att det är vardag igen eller inte???

För egen del ser jag i kalendern att det är en vanlig, svart måndag. Inte nån röd dag i sikte förrän till påsken som i år infaller i slutet av mars. Men jag blir hemma några dar till. Först på fredag börjar min vardag – och min första arbetsdag på väldigt länge. Det känns pirrigt, men roligt. Jag är inte så orolig att jag inte ska klara av dan – jag har ju sen helgen på mig att vila. Och det gäller att hämta och samla krafter de här återstående dagarna av min sjukskrivning.

Ett kalenderuppslag från mars förra året var innehållsrikt.

I morse var jag väldigt, väldigt trött, men nu måste jag försöka vänja mig tillbaka till tidiga morgnar. Jag gick upp strax före klockan sju och skjutsade Fästmön till jobbet. Nog hade det varit skönt att krypa ner i sängen igen. Men jag motstod frestelsen! Vi får nog i alla fall sovmorgon i morgon och på onsdag, för i morgon är Anna ledig och på onsdag börjar hon jobba klockan 13 först.

Jag måste försöka få lite vettigt gjort idag. Tänkte börja med att köra en maskin tjockis-svart. Sen borde jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Borde. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag känner mig emellertid mycket pigg och upplyft av gårdagskvällens äventyr – promenaden. Det är härligt att känna att jag vågade, jag kunde, jag klarade av!

Lokalblaskan idag innehöll två intressanta saker: dels en helsidesannons om att Arge Kaj, där vi träffade tjejerna i lördags, ska upphöra, dels ett reportage om tågproblem. (Artikeln finns inte på nätet. Än.) Man listade 19 olika skäl till tågstopp samt vems ansvaret är. Intressant läsning som visar att vi bör nyansera vem vi anklagar och skäller på eftersom

1. Naturen kan ställa till det.
2. SJ inte är enbart ansvarigt.

Två läsvärda saker i en dagstidning räcker emellertid inte för att fortsätta prenumerera. Mitt beslut att efter typ 30 år som prenumerant säga upp tidningen står fast. Invägt i detta finns också det faktum att Ett Pucko knyckte mitt guldkort på tidningen 2009 – eftersom h*n i princip snodde mitt prenumerationsnummer. Och tidningen kunde inte hjälpa mig med detta. Så att vara trogen prenumerant är ingenting värt längre, det är bara att inse. Ja, jag är jävligt långsint! Men å andra sidan är 30 år också jävligt lång tid…

I övrigt sitter jag och funderar på en del två av Som man blir bemött, så bemöter man andra. Den första delen fick en hel del respons och många läsare lämnade kommentarer och skickade sms. För den som är intresserad kan jag berätta att 86 personer hittills har läst det inlägget. Unika läsare, alltså. Sen är det ett antal som har läst inlägget flera gånger än en. Frågan är hur du orkade, med tanke på att inlägget innehöll fler än 1 000 ord…

Ett inlägg på över 1 000 ord – hur orkade du läsa så mycket???

Vidare är det dags att byta fråga under rubriken Tofflan undrar. Jag brukar allt som oftast konsultera Unge herr O i detta spörsmål. Men nu har jag inte träffat honom på länge och får försöka låta min egen fantasi flöda ett tag till.

Nu börjar klockan gå mot nio och jag kan med gott samvete sparka igång tvättmaskinen. Inte för att andra i huset ens kan stava till hänsyn, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, en devis som många borde läsa både en och två gånger.

Livet är kort.

Read Full Post »

På bättre humör!

Idag blev det en mycket bättre dag än igår. Tänk att man ändå inte kan tro det, trots att alla säger

I morgon blir det bättre, ska du se!

Jag var som ett åskmoln igår kväll och synen i duschrummet var väl… rätt rolig. Fästmön fick skratta lite i alla fall och det bjöd jag på. Nästan.

Idag var jag på jobbet strax efter klockan sju. Vid elva-tiden hade jag fått tre gånger så mycket gjort som under hela dan igår. Då har man hämtat igen ganska bra och kan vara nöjd med sig själv. En stund.

Jag stack iväg på ett ärende vid lunchtid eftersom jag insåg att mamma har namnsdag nästa vecka. Köpte med mig en sallad tillbaka som jag åt i lunchrummet i huset, för en gångs skull. Fick trevligt sällskap av prefekten på institution 1 och passade på att fråga honom till råds om vad jag skulle begära för procent av prefekten på institution 2 – som jag hade lönesamtal med efter lunch.

Passande frimärke på mammas namnsdagskort.

Lönesamtalet avlöpte bra. Jag fick inget bud och gav inget bud, men vi pratade om vad jag gör, vad jag har i lön och hur arbetet går. Eftersom framtiden är osäker tog jag upp där och prefekten svarade att det måste förankras lite här och var, men att han gärna ville veta mer om min bakgrund. HEPP vilken tur att jag hade mitt aktuella CV på en USB-sticka i väskan, liksom min personliga hemsida på företaget klar. Som bonus hittade jag en lista med aktuella referenter som jag bifogade. Han ville också ha en sammanställning av vad jag kan erbjuda för tjänster, så jag mejlade M eftersom vi ju satte ihop en sån för ett tag sen. Men sen började jag på en egen, lite mer konkret. Jag förväntar mig ingen astronomisk löneförhöjning, det finns andra värden när det gäller arbete – till exempel att man trivs, att ens kompetens efterfrågas och att arbetskamraterna är snälla mot en. Det är man jag inte van vid…

Resten av eftermiddagen fixade jag lite andra saker, som, liksom en del av det jag gjorde på förmiddagen, jag inte trodde mig om att kunna. Ibland slår det där jädra dåliga självförtroendet klorna i en. Tur att man har 25 procent finne i sig då och kan plocka fram sisun. Jag lyckades med två saker jag inte trodde att jag skulle klara!

Igår blev det indiskt till middag med Anna som kock; idag blev det thailändskt med mig som kock matleverantör via thaistället på jobbet. Rejäla lådor med fyra kycklingspett var samt ris och några gurkskivor för endast 110 spänn!

Efter maten rultade jag (ja, jag är tjock och då rultar man!) ut med soporna, vattnade de 42* och ringde mamma, men sen gjorde Anna mig på riktigt bra humör. Hon skruvade loss duschmunstycket i badrummet och monterade på duschen i duschrummet och satt på det nya duschmunstycket, det som inte passade i hållaren på stången i duschrummet, i badrummet. Nu har jag två fungerande duschar igen! Underbart!

Duschen i duschrummet, numera utan silvertejp.

Duschslangen i badrummet fick nytt munstycke. Det ser ju inte världsasnyggt ut, men det är funktionellt.

Tack snälla Anna, min egen rörmokarhjältinna!

I skrivande stund pågår en jämn Wordfeudmatch med AstroMonica, men jag ska strax slänga mig i fåtöljen och bara, bara softa. Den här veckan innehåller enbart tidiga morgnar på vardagarna, så jag är ganska trött. Nästa vecka ska jag försöka vara piggare så att jag kan hämta mitt öl-pris tillsammans med Mie. Efter det räknar jag med att till och med hälen blir på bättre humör så att jag liksom DANSAR hem…

*vattna de 42 = vattna alla mina krukväxter

Livet är kort.

Read Full Post »

420 000 nya medarbetare behövs – hur ska man lyckas med det?

Igår läste jag ett alldeles lysande inlägg hos Syster Dyster eller Nurse Rached om bland annat vårdens fotfolk och framtiden. Idag sätter jag morgonkaffet i vrångstrupen när jag jag läser den senaste prognosen:

Kommun- och landstingssektorn behöver rekrytera 42 000 personer om året de kommande tio åren. Vi talar om 420 000 personer. Eller 170 000 bara inom vården år 2030.

Och hur ska man lyckas med det med tanke på den status dessa yrken har? Det handlar alltså om att det är på väg att saknas folk som förskollärare, grundskollärare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden, framför allt. Jag trodde inte ens beteckningen vårdbiträde fanns kvar! Jag minns nämligen den iver min dåvarande arbetsgivare visade på 1990-talet att

alla

biträden skulle vidareutbilda sig till undersköterskor. Sen fick de ju inte utföra uppgifter som A, B eller C, trots sin nya utbildning. Det skulle syrrorna göra. Så de nyutexaminerade undersköterskorna jobbade på – som förut. Ingen skillnad. Men det handlade om att höja kompetensen, det handlade om att arbetsgivaren i skydd av detta skäl tog bort en hel yrkeskategori, i princip, från vården. Inte konstigt att det är brist på folk nu…

Personen till vänster i bild jobbar inte här längre och varelsen till höger i bild har visst inte jobbat på… vad är det nu… närmare 20 år och är således en fantasivarelse. Eller gift med en läkare? Eller nej just det! Fantasivarelsen har ju ingen sambo ens.

Skälen till den stora bristen på medarbetare sägs vara stora pensionsavgångar och många barn. Det tror jag också självklart påverkar. Men det som påverkar allra mest är i mina ögon det faktum att dessa yrken är så kallade lågstatusyrken – med där tillhörande skitlöner och för jävliga arbetstider! Vilken ung person, som ska välja yrke i framtiden, väljer ett jobb där man får jobba tidiga morgnar och sena kvällar, gärna i mastodontpass från klockan åtta till klockan 20, och där man får en lön man knappt kan leva på??? Möjligen att man kan leva på den om ens man är läkare… (Ja nu tänker jag heteronormativt, men det är så att de flesta som jobbar inom dessa lågstatusyrken är kvinnor och majoriteten är heterosexuella. Men det finns förstås undantag, självklart!) De var också vad ett av de gamla landstingsråden kläckte ur sig på 1990-talet när frågan om hur en sjuksköterska skulle kunna leva på sin låga lön:

Hon får väl gifta sig med en läkare, då.

Jag tycker att det är en skam att de människor i vårt land som jobbar med det mest dyrbara vi har – livet självt – har såna vedervärdiga arbetsförhållanden. De borde vara de högst betalda av alla yrkeskategorier, de har ju våra liv, våra kroppar och själar, våra anhöriga i sina händer.

Read Full Post »

Högt i tak…och mycket vin i såsen…

Ibland när man kommer till ett nytt jobb kan man mötas av en viss försiktighet. Lite avstånd. Man blir betraktad en stund, ett par dar. Jag har blivit en fena på att se hur nya människor ser på mig – och om blicken är skeptisk, vänlig, nyfiken eller avståndstagande. Vid eftermiddagsfikat igår diskuterade vi hur decennier får representera olika stilar och moden. Till och med en av professorerna deltog. Föreställningen om att här råder en strikt hierarki känns inte riktigt applicerbar här. Jag upplever dessutom att institutionen har högt i tak – på flera sätt…

Här är högt i tak – på flera sätt.

I onsdags, när det var min första arbetsdag på nya stället, fick jag en guidad tur av M bland medarbetarna. Problemet var bara att så många var på andra aktiviteter. Inte så många häckade på sina kontor. Därför skrev jag ett mejl till alla dan därpå där jag presenterade mig lite och berättade vad jag ska göra på jobbet samt bjöd in till samtal. Att jag skrev på två språk blev väldigt uppskattat, tror jag!  Nog inser jag med mitt förnuft att jag inte kan intervjua alla 50 personer som arbetar här, men några ska jag i alla fall träffa. Jag har bokat in tre möten/intervjuer hittills. Idag har många kommit förbi mitt kontor för att hälsa och en del har haffat mig i korridorerna. Jag smyger nämligen omkring lite i korridorerna här – av flera skäl. Jag fotar, förstås, men jag känner också in miljön och människorna som arbetar här. Småpratar lite. Lär känna. Hur ska jag annars kunna göra en översyn och ta fram en plan för kommunikationen på institutionen?

Det snöade bara lite fint i morse, men det var fruktansvärt halt och kylan håller i sig. Termometern visade runt -13 grader. I kväll kommer Fästmön – det känns som om det var evigheter sen vi sågs. Det blev ju inte så mycket förra helgen eftersom min mage var i olag. Elias gick tillbaks till skolan i onsdags och jag hörde igår kväll att han var duktig och kämpade med läxorna. Trots att han var hemma och sjuk och borta från skolan ungefär en vecka har han kommit ikapp och kunde lämna in idag. Det tycker jag är jättebra jobbat! För faktum är att jag också tycker att de har ganska många läxor – de går ju bara i andra klass…

I afton blir det fredagspizza, men resten av helgen tänker jag vara kockig och slå på stort i köket. Till lördagsmiddag planerar jag pasta och italiensk färssås med massor av vin. Till söndagen blir det kyckling i gorgonzolasås, serverat till potatisgratäng med massor av vitlök. Anna jobbar som vanligt, två tidiga morgnar, men samtidigt slutar hon också tidigt så vi kanske kan göra nåt på eftermiddagen.  På lördag kväll bänkar vi oss förstås framför TV:n för att se den första deltävlingen i Melodifestivalen 2012  . Jag försöker live-blogga då och jag hoppas att du hänger på och kommenterar – om du inte har nåt bättre för dig! Den som vill kan smyglyssna och smygtitta en minut på bidragen redan nu kan göra det här!

Read Full Post »

Vanor, rutiner och en önskelista

Det finns mycket man kan säga om vanor och rutiner och hur tråkiga de kan vara. Men faktum är att det är vanor och rutiner som har hållit mig uppe hittills. Ja, och Fästmön, förstås!  🙂 Mamma och alla andra som bryr sig. Men nu snackar jag vardag. Det är bara Anna som är med mig i den och hon är ju inte med mig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Vi brukar skoja om vissa av mina vanor och rutiner. Till exempel det där irriterande ticset jag har att alltid glo i postboxen när jag/vi passerar. Men som du vet kör ju Anna KBT-träning med mig, så förhoppningsvis blir det bättre.

En annan rutin jag har är att alltid lägga fram kläder kvällen före morgonen därpå. Anna påpekade det just härom dagen. Det faktum att jag fortfarande gör det. Jag ska ju inte iväg och jobba, precis… Men det är inte det enda jag förbereder kvällen innan… Jag

1. förbereder kaffekokning i perkolatorn så det bara är att trycka på knappen
2. doserar magmedicin och vitaminer i en liten plastask
3. följer Annas schema, vilket innebär en hel del tidiga morgnar (inte vända på dygnet, inte!)

för att nämna ett par, tre saker.

Från början handlade det om att spara tid på morgonen när jag skulle iväg. Jag var ju en sån som var på jobbet vid sju-tiden. Det gjorde extra ont att få höra SKITSNACKET från före detta kollegor då att jag inte ville jobba över på kvällar… Konstigt, jag var väl den enda av oss, förutom nån mer, som jobbade åtta timmar per dag. Minst. Och vad jag förstår är arbetstiderna fortfarande minst sagt… flytande. Att den där skutan inte sjunker, det begriper jag inte…

När man har en vardag önskar man sig ofta helger. Men när man bara har helger undrar man ibland om man har hamnat i helvetet eller skärselden för sina synders skull. För det är allt annat än kul. Det är ensamt, ledsamt, skämmigt, tråkigt och bara lite, lite roligt. Ibland.

Inget, min nya arbetsgivare.

                                                                                                                                                      Eftersom jag har födelsedag den här månaden har jag författat en önskelista. Det enda jag önskar mig idag är ett jobb. Men om jag fick ett jobb nu skulle jag den närmaste månaden göra dessa saker, som jag naturligtvis också önskar och behöver, men som är sekundära:

• ta hit en rörmokare
• boka tid hos tandläkaren
• operera mina onda ben så att jag slipper få besök av Onda Lårkan igen
• köpa den där fina Chesterfield-soffan som var på begagnat-annons igår för 1 000 kronor
• hämta släktporträtten som jag anser är i förvar hos en lurendrejare just nu
• skaffa mig ett socialt liv och börja umgås med kompisar igen (ja, jag har en eller två kvar och en massa nya – det trodde du inte, va?!)
• sluta köpa det enda kött jag kan äta (kyckling och kalkon) samt bröd till halva priset för att det är kort datum
• gå på konserter
• gå på utställningar
• gå på stan
• gå och ta en öl på krogen efter jobbet, med en jobbarkompis
• åka till Stockholm
• åka på semester utomlands (senaste gången var Danmark 1997.)
• skaffa mig en personlig tränare så att jag kom i form
• bjuda alla som har brytt sig och som har hållit tummarna på en champagnefrukost

Men du behöver inte oroa dig. Se listan som det ironiska skämt den är.

Read Full Post »