Äntligen vardag igen! Eller..?

Jag vet inte hur många gånger redan jag har noterat att folk, på olika sätt uttrycker

Äntligen vardag igen!

Och så skuttar de till sina inspirerande jobb och trivs. Sen tar det nån dag och så noterar jag en attitydförändring. Ser/hör/läser

Tillbaka i ekorrhjulet/grottekvarnen igen!..

Hur ska ni ha det egentligen? Är det skönt att det är vardag igen eller inte???

För egen del ser jag i kalendern att det är en vanlig, svart måndag. Inte nån röd dag i sikte förrän till påsken som i år infaller i slutet av mars. Men jag blir hemma några dar till. Först på fredag börjar min vardag – och min första arbetsdag på väldigt länge. Det känns pirrigt, men roligt. Jag är inte så orolig att jag inte ska klara av dan – jag har ju sen helgen på mig att vila. Och det gäller att hämta och samla krafter de här återstående dagarna av min sjukskrivning.

Ett kalenderuppslag från mars förra året var innehållsrikt.

I morse var jag väldigt, väldigt trött, men nu måste jag försöka vänja mig tillbaka till tidiga morgnar. Jag gick upp strax före klockan sju och skjutsade Fästmön till jobbet. Nog hade det varit skönt att krypa ner i sängen igen. Men jag motstod frestelsen! Vi får nog i alla fall sovmorgon i morgon och på onsdag, för i morgon är Anna ledig och på onsdag börjar hon jobba klockan 13 först.

Jag måste försöka få lite vettigt gjort idag. Tänkte börja med att köra en maskin tjockis-svart. Sen borde jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Borde. Vi får se hur mycket jag orkar. Jag känner mig emellertid mycket pigg och upplyft av gårdagskvällens äventyr – promenaden. Det är härligt att känna att jag vågade, jag kunde, jag klarade av!

Lokalblaskan idag innehöll två intressanta saker: dels en helsidesannons om att Arge Kaj, där vi träffade tjejerna i lördags, ska upphöra, dels ett reportage om tågproblem. (Artikeln finns inte på nätet. Än.) Man listade 19 olika skäl till tågstopp samt vems ansvaret är. Intressant läsning som visar att vi bör nyansera vem vi anklagar och skäller på eftersom

1. Naturen kan ställa till det.
2. SJ inte är enbart ansvarigt.

Två läsvärda saker i en dagstidning räcker emellertid inte för att fortsätta prenumerera. Mitt beslut att efter typ 30 år som prenumerant säga upp tidningen står fast. Invägt i detta finns också det faktum att Ett Pucko knyckte mitt guldkort på tidningen 2009 – eftersom h*n i princip snodde mitt prenumerationsnummer. Och tidningen kunde inte hjälpa mig med detta. Så att vara trogen prenumerant är ingenting värt längre, det är bara att inse. Ja, jag är jävligt långsint! Men å andra sidan är 30 år också jävligt lång tid…

I övrigt sitter jag och funderar på en del två av Som man blir bemött, så bemöter man andra. Den första delen fick en hel del respons och många läsare lämnade kommentarer och skickade sms. För den som är intresserad kan jag berätta att 86 personer hittills har läst det inlägget. Unika läsare, alltså. Sen är det ett antal som har läst inlägget flera gånger än en. Frågan är hur du orkade, med tanke på att inlägget innehöll fler än 1 000 ord…

Ett inlägg på över 1 000 ord – hur orkade du läsa så mycket???

Vidare är det dags att byta fråga under rubriken Tofflan undrar. Jag brukar allt som oftast konsultera Unge herr O i detta spörsmål. Men nu har jag inte träffat honom på länge och får försöka låta min egen fantasi flöda ett tag till.

Nu börjar klockan gå mot nio och jag kan med gott samvete sparka igång tvättmaskinen. Inte för att andra i huset ens kan stava till hänsyn, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, en devis som många borde läsa både en och två gånger.

Livet är kort.