Stephen Fry kommer ut: Brasilien, Ryssland och Indien

Ett inlägg om en TV-serie.

I kväll gick andra delen av Stephen Fry kommer ut. Fästmön och jag hann hem lagom efter julbordet och kunde bänka oss för att se mr Fry besöka Brasilien, Ryssland och Indien.

Stephen Fry på en strand i Brasilien.

Kvällens först tripp gick till Brasilien, där han bland annat besökte en Pride-festival. Festivalen var så välbesökt och det fullkomligt myllrade av människor. Man kunde få fobi för mindre… Men trots att Brasilien verkar så gay-öppet på ytan mördas en homosexuell person var trettiosjätte timme. Stephen Frys besök hos mamman till en mördad fjortonårig (14-årig) kille var otroligt rörande.

I Ryssland träffade Stephen Fry bland annat en politiker som arbetar för att införa lagar mot homosexuella. Detta genom att hävda att homofobi inte existerar och att homosexuella enbart är ute efter att värva flera homosexuella. Stephen Fry hävdade motsatsen – att det ju verkar som om homofoberna vill ha fler homofoba ”kompisar”.

Härligaste turen gick nog till Indien, där man har blivit mer tillåtande gentemot homosexuella. Dock finns det undantag och att slå ner personer som är transgender är ganska vanligt.

Även denna del två av Stephen Fry kommer ut var mycket givande. Trots att det finns länder där homosexualitet inte accepteras och där homosexuella förföljs, till och med mördas, är det såna här dokumentärer och personer som Stephen Fry som gör skillnad.

Högsta Toffelbetyg!

Här kan du läsa vad jag skrev om Stephen Fry kommer ut del ett.

Här kan du läsa vad Jerry skrev om Stephen Fry kommer ut del ett.

Livet är kort.

Read Full Post »

Riktlinjer för sociala medier skyddar

Ett inlägg om riktlinjer på jobbet för sociala medier.

Hos Social Business hittar man då och då intressanta inlägg. Jag har just läst ett sådant, signerat Karin Bäcklund, om vikten av att företag har policies för sociala medier. Eller riktlinjer, skulle jag personligen kalla det eftersom vi talar svenska här.

Idag är det väldigt många svenskar som finns nånstans ute i cyberspace, i sociala medier. Enligt Karin Bäcklund handlar det om

[…] nästan 60 procent av Sveriges befolkning på Facebook, nästan 500 000 svenskar har idag ett Twitterkonto […]

Och då är det ju rätt många av oss som både är anställda nånstans som också finns på Fejan, Twitter och/eller har en blogg. Just därför att vi är så många tycker Karin Bäcklund att det är viktigt att företag har en policy riktlinjer kring sociala medier så att vi anställda vet hur vi bör bete oss i dessa fora. För det är ju så att gränsen mellan privatliv och yrkesliv alltmer suddas ut. Men det är också så att jobbet ju är en stor och viktig del i våra liv – i alla fall i mitt! – och att sätta total munkavle/handklovar på oss anställda skulle vara rentav korkat, om du ursäktar mitt språk!

Jag håller med Karin Bäcklund i att det behövs sättas på pränt hur vi pratar/skriver om våra jobb på nätet. Däremot ska det inte handla om att hindra oss som skriver om våra jobb, tycker jag. En smart arbetsgivare är ju så öppen och tillåtande som möjligt och sätter inga eller få begränsningar (annat än om det till exempel handlar om sekretessbelagda uppgifter, tystnadsplikt, särskilda företagshemligheter etc). För de flesta av oss twittrare och bloggare är det ofta självklart att vi inte skriver om sånt, men det finns säkert tillfällen när vi kan bli osäkra. Därför skulle jag se riktlinjer som en sorts skydd även för egen del, som skribent, och inte bara som arbetsgivarens skydd. Jag anser helt enkelt att riktlinjer för sociala medier är bra och nödvändiga – för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Ett skydd för båda parter, helt enkelt.

Många företag har också konton på Fejan och Twitter och kanske till och med en blogg. När det gäller dessa konton är det extra viktigt att ha riktlinjer. Anledningen är förstås att du ju inte är privatperson när du skriver för ditt företag!

Livet är kort. Arbetet är en stor del av mitt.

Read Full Post »

Dagens järn i elden

Idag är det lite många järn i som ska vara i elden för min del. Jag tänkte inleda med en promenad med snabeldraken. Men först måste jag bara förfasa mig över hur illa journalister stavar nu för tiden. Som vanligt är det lokalblaskan som uppenbarligen inte har rättstavningskunnig personal. Igår läste jag till exempel

vetrinär

Men hallå! Detta tror jag inte är nåt korrfel utan nån som helt enkelt inte kan stava rätt. För det stavas ju

veterinär

I morse var det dags igen. Då läser jag om folk i stan som har anmält Kents konsert i lördags för att ljudet var störande. För det första är jag förundrad över hur nån kunde tro att det INTE skulle störa de omkringboende. Slottet, på vars gård konserten gick av stapeln, ligger på en höjd i centrala stan. Klart att det hörs vida omkring! Mamma och jag hörde en del förspel när vi var till Minneslunden och mamma undrade vem det var som spelade orgel så fint…

Men sen kan man ju fundera över vad som är störande eller inte. Och kan man inte vara liiite tillåtande en lördagskväll i semestermånaden juli..? Bosätter man sig i centrala stan får man nog vara på det klara med att där finns mer ljud och oljud än om man bosätter sig i en stuga i skogen.

För det andra studsar jag vid meningen där konsertfixaren uttalar sig. Han har säkert använt ordet

dom

men journalisten kan uppenbarligen inte skilja på

de och dem

när han skrev sin text. I det här fallet hade nästan till och med jag tyckt att det hade varit bättre att använda

dom

än att skriva så här fel:

Det är tråkigt att det finns dem som har känt sig störda, […]

Ja, ja, det är tur att dessa duktiga skribenter har fast jobb, medan en annan, som faktiskt kan stava, hankar sig fram med visstidsanställningar…

OFFERKOFTEVARNING!!!

För det tredje vill jag föra till protokollet att jag inte har nån åsikt om Kent. Jag har aldrig lyssnat på bandet, även om jag med all säkerhet har hört nån/några av deras låtar på den tiden jag lyssnade på andra radiokanaler än Bandit Rock…

Om det var nån som trodde att jag inte har extra ont idag, så trodde den fel. Jag har extra ont och är extra gnällig. Men som sagt, en promenad med snabeldraken väntar och efter det ska jag fräscha till mig och gå på kalas. Bäste kalasminen på!

Kalasklädd. Notera t-shirten med texten ”Serial bitch”. Tischan är nerpackad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Homosexuella muslimer

Några menar att Koranen säger

Stena homosexuella!

Andra säger att homosexualitet inte ens står nämnt över huvud taget i Koranen. Men i den brittiska dokumentären Homosexuella muslimer (Gay muslims; länken går till SvT Play där filmen visas till och med den 1 november) är de flesta i den situationen överens: det är i princip omöjligt att leva öppet som homosexuell och muslim. SvT2 visade filmen för ett par veckor sen och jag och Fästmön kollade på en inspelning på DVD:n i kväll.

En muslim får inte vara stolt över sin sexualitet, säger en kvinna i filmen. Därför kan man inte tala om Gay Pride… Ändå finns de där, i en grupp som kallar sig Imaan.

Många homosexuella muslimer känner sig dubbelt diskriminerade. Inte bara för att de är homosexuella, men också av den vita gayrörelsen för att de är just muslimer.

I filmen får vi möta ett antal homosexuella personer, alla män utom en. Bara en enda av dem vågar visa sitt ansikte i filmen – och kanske gör han det därför att hans familj inte lever i Storbritannien.

Det är ledsamt att höra berättelser om misshandel och mordförsök, men det allra värsta är nog att höra om familjer som förskjuter de sina bara för att de är homosexuella. Eller tvingar de homsexuella in i heterosexuella äktenskap. Trycket är hårt inom den egna gruppen och det gör säkert sitt till också, men som en av männen säger så lever de kvar i sina gamla hemländer trots att de fysiskt sett inte gör det.

Man kan bara hoppas på att det blir bättre. Islam är ändå en tillåtande religion. En av männen säger också att han inte kunnat komma ut i sin homosexualitet utan Allah vid sin sida. En tillåtande Gud.

Read Full Post »