Snurrig, värkig och trött

Ett rätt gnälligt inlägg om fel.

Dagen idag började ganska hyfsat. Med tungan i rätt mun, det vill säga min egen, fick jag ut det jag skulle och så vidare och så vidare. Men senare på dan började snurret. Inte bara en gång utan två. Ibland känns det som om jag verkligen inte har nån aning om var min rumpa är. Den är liksom bak – oavsett. Och hur jag än gör blir det fel: agerar jag inte är det fel och agerar jag är det också fel eftersom ansvaret kanske är nån annans. Bara det att jag ju inte kan GISSA. Hur ska jag veta vad som gäller?

Snurrigt värre.

Fel kan vi alla göra. Det blir bara för mycket när jag inte riktigt känner mig som orsak till feleN. Det handlar inte om en gång utan om flera gånger den senaste tiden. Bara idag två gånger. Jag försöker göra mitt bästa – och det tror jag att alla andra också gör. Men om jag inte får underlag eller får fel underlag eller inte får veta att jag förväntas göra nånting eller får veta att vissa saker ska jag inte alls göra… Ja… då blir det fel. Och snurrigt.

Jag gillar inte att städa efter andra. Det har jag gjort i ett annat liv och det för det fick jag inte bara en utan flera knivar i ryggen. Nu har jag städat rejält efter andra idag. Som tur var blev användaren nöjd. Det är det viktigaste. Själv är jag allt annat än nöjd. Systemet innebär så stora risker för fel. Om ingenting ändras snart vill i alla fall jag inte fortsätta.

Huvudvärken kom smygande under eftermiddagen. Jag hade en tablett och den tog udden av det värsta. Nu har jag emellertid så ont att jag mår illa. Höll på att kräkas förut när jag kom innanför dörren. Så vill jag inte må. Så här vill jag inte leva mitt liv.

Det känns som om livet pågår utanför mig och jag är inte med. Idag hörde en bekanting av sig och ville ses. Vi har tidigare talat om lunch, men det går ju inte eftersom vi arbetar på olika orter. Nu fick jag säga nej till en kvällsträff den här veckan. Jag orkar inte, helt enkelt.

Det är fortfarande så att jag älskar att jobba. Men att jobba i en härva och, enligt mig, märkliga riktlinjer… Nej, det måste till en förändring.

Nåt svar på mitt mejl till chefen har jag inte fått – och får inte heller under morgondagen, deklarerade han. Så sjönk motivationen ytterligare.

En snubbe med sänkt motivation, helt klart.

Drar in i duschen och spolar av mig röran. Det kanske känns bättre sen när jag är ren. En macka eller två ovanpå det kanske gör susen. Bilen är i alla fall tankad. Jag släpper tankarna på det andra NU.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kaka och kaffe och ett rasande tempo

Förmiddagen har gått i ett rasande tempo. Ehum… det känns som om jag skriver denna mening allt som oftast. Men det är inte för att beklaga mig utan för att jag gillar det! Tillvaron blir tyst och stum när jag går hemma sysslolös. Nu fylls mina dagar med liv, stimulans av intellektet och träning i sociala kontakter. Framför allt: det är så roligt!

Jag jobbar vidare med mina forskartexter och under dagen beräknar jag få förslag på två av sex startsidor klara. Det känns mycket spännande! Jag fick dessutom till en läcker bild på en av sidorna – tagen med min tejpade mobilkamera… Fast det vet inte Carl om, då skulle han nog protestera. Den var inte hundra procent bra, men jag Photoshoppade den lite och lyfte fram två starka signalfärger – samt den otroligt söta filmstjärnehunden Trixie som du även kunde se på en blogg nära dig igår.

Jag vet inte hur många som stack in huvena under förmiddagen och påpekade att det var fika, men jag kom inte ner i fikarummet förrän halv elva. Och då var där ju tomt… Tog ändå en mugg java och en kaka och började bläddra i Svenska Dagbladet.

Kaka och kaffe smakade fint vid halv elva också.

                                                                                                                                                                                                                                               Men så fick jag sällskap av C och vi hade en givande pratstund kring en del mindre trevliga erfarenheter vi har med oss i våra bagage. Det är så befriande att prata med nån som verkligen förstår, nån som har varit utsatt för det själv. Och det blir inget ältande, bara konstateranden och faktiskt peppningar. En hjälp att gå vidare! Jag suger i mig all sån hjälp!

Idag är jag stolt över mitt sifferminne! Det hjälpte mig att komma ihåg att gratta nån på födelsedagen. Nån som blev glatt överraskad att jag kom ihåg. Nån som i alla fall fått ett paket idag. Jag kunde inte hjälpa det, men jag blev lite beklämd och lite ledsen över ensamheten. Den som kan drabba oss när vi minst anar det i livet. Nu känner jag inte till några detaljer, men ändå. Det gäller att alltid komma ihåg att

[…] Allting kan gå itu

Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Och jag tänker inte dessa ord av elakhet eller skadeglädje, jag bara konstaterar.

Fästmön messade för ett tag sen att hon har fått ledigt ett par extra dagar. Nu ska jag fundera ut nånting som vi kan passa att göra och som helst inte ska innebära några kostnader… Det blir kanonskönt för henne att få vila ut några extra dagar!

Själv skulle jag behöva vila upp min onda kropp. Fram på morgontimmarna behövde jag uppsöka toa och skuttade ur sängen. Det tyckte min rygg inte om, så den är öm och värkig idag. I magen pågår det revolution efter gårdagens pizza, men det var en smäll jag valde att ta. I vart fall är det inget gallstensanfall utan bara sedvanligt tarmont.

 

Read Full Post »