Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘påkörd’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

När livet vänder Fredrik

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ungefär  2 500 personer 
i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!


Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

CloserFredagskvällar brukar vara crime night för min del om jag är ensam. Det vill säga, jag väljer deckare, thrillers, polisserier etc ifall jag ser på TV. Men i TV-tidningen läste jag att filmen Closer (2004) med bland andra min favorit Julia Roberts skulle visas på TV8 i kväll. Filmen annonserades som ett drama och jag tänkte ungefär

Varför inte? Jag kör ju varannan deckare när det gäller böcker.

Filmen inleds med ett möte mellan två främlingar, Dan och Alice. De möts på en gata i London. Mötet slutar med att Alice blir påkörd och Dan tar henne till sjukhus. De blir ett par. Dan går senare till Jul… Anna, som är fotograf, för att låta sig plåtas. Nånting händer mellan dem. Med i storyn är ytterligare en man, Larry. Dan lurar Larry under en sexchatt. På så vis för han samman Anna och Larry. De blir ett par och gifter sig. Men…Det är mellan Dan och Anna det sker grejor. Fast sen…

Låter det rörigt? Det är det också. Det här är en av de konstigaste och jobbigaste filmerna jag har sett på länge. Storyn hoppar – från par till par och även i tiden. Jag hänger inte med och tycker att den ena rollkaraktären efter den andra mest är underlig. Karaktärerna är ute efter att… tja, jag vet inte vad. Testa gränser? Förstöra för andra?

Nä, det här blir lågt Toffelomdöme. Den enda rosan tofflan går till Julia Roberts. Hon är i alla fall snygg att se på.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Den röda vargenSöndagkväll = Annika Bengtzon-kväll.
I afton hade jag sällskap av Fästmön när jag tittade på Den röda vargen (2012).

Denna gång åker journalisten Annika Bengtzon på Kvällspressen upp till Luleå där en journalistkollega blivit mördad. En ung kille såg hur mannen blev påkörd – och påbackad. När Annika släpper detta i en artikel på tidningen mördas även den unge killen. Och så ytterligare en person, en centerpartist i Östhammar. Alla har de efterlevande fått Mao-citat i brev efter morden.

Men hur hänger allt ihop? Tja, Per Ragnar smyger omkring och ser läskig ut. Vad han har i sammanhanget att göra avslöjas inte i första taget – han är ju bara läskig.

Filmen är som vanligt baseraden bok med samma titel som filmen av Liza Marklund. Och som vanligt är boken bättre, även om det faktiskt blir lite spännande i filmen i kväll. Men mest blir det rörigt. Ännu en timme in i filmen fattar jag nästan ingenting. Det hela är nästan lika förvirrat som Annika Bengtzons privatliv…

Toffelbetyget blir medel. Och då är jag snäll.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Att glo på film
är en bra avslutning på en kväll, tycker jag. Igår kväll såg Fästmön och jag Psalm 21 (2010), en film som jag hade spelat in på DVD-hårddisken från TV4 för ganska länge sen. Det var perfekt att kunna spola förbi all reklam! Men var filmen perfekt..?

Psalm 21

En film om tro, Bibeln och prästers hemligheter.


Henrik är en populär präst
i sin församling nånstans i Stockholmstrakten. Men han plågas av mardrömmar och har svårt att hjälpa en kvinna i församlingen som uppenbarligen lider svårt av sina syner. Dessutom har han ingen vidare kontakt med sin son. Nåt mer men? Ja, en kväll ringer en rättsläkare och meddelar att Henriks pappa, också präst, har drunknat. Henrik ger sig iväg direkt norrut i landet, till byn där pappan bodde och arbetade. När han är nästan framme kör han på en kvinna. Han stannar bilen och kliver ur för att se hur det har gått. Kvinnan är spårlöst borta och bilen vill inte starta igen… Henrik börjar gå och hamnar hos en familj som beter sig väldigt märkligt.

Det här är en skräckfilm som tycks börja i bästa skrächfilmsmanér – nån kör på nån på en ödslig väg, den påkörda är borta och sen startar inte bilen… Fast den här filmen blir nånting annat än ren skräck. Som jag tolkar den handlar den om skuld och hämnd. Om vuxna som förgriper sig på barn och om incest. En riktigt ruskig film, med andra ord.

En massa duktiga skådespelare är med i filmen. Jonas Malmsjö är lysande i huvudrollen som prästen Henrik, Per Ragnar skymtar som Henriks pappa, för att nämna några. Ska jag vara kritisk mot filmen är att den blandar alltför många teman. Det blir lite väl mycket och framför allt konstigt.

Toffelbetyget blir emellertid högt. Det här är en otäck film, även om den är konstig!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Synnerligen nöjd med denna dag, har jag just intagit belöningen: Fästmöns kycklingfärsbiffar med gräddsås, potatis, lingon från Mammakusinen B och smörgåsgurka. Kan det vara godare? Nej.

Kycklingpannbiffar m sås o potatis

Bilden, däremot, kunde ha varit bättre. Jävla Ajfån! Nokia N95:an, min pensionerade mobil, har Carl Zeiss-optik och skillnaden är tydlig!


Allt som jag hade tänkt göra idag
har jag gjort. Då blir jag nöjd. Då blir jag lugn. Särskilt trött är jag inte heller, bara behagligt mätt i skrivande stund. Städningen gick galant och när jag pausade ringde jag mamma. Slog också en signal lite senare till Annas mamma, som har värk, besvärlig sådan, de senaste dagarna, berättade en liten fågel igår.

Hämtade min kära när hon slutade arbetet klockan 16. Vi stannade till vid ICA Solen där hon skulle kompletteringshandla innan vi angjorde Himlen. Jag handlade ingenting där, hade i stället fullt sjå att freda mig från att bli påkörd av  först en dum unge som absolut inte hade körkort för varuvagn, därpå av en personal. Mamman till den dumma ungen reagerade inte ens. Men hallå! Är jag osynlig, eller vad?!

Snodde några vitlökspussar från Anna innan Clark Kent* och jag åkte hemåt igen. Hoppade in på Tokerian och lämnade in Lottot hos Loppan – 39 kronor hade mamma och jag vunnit! Berättade för Anna att jag är lite sugen på en tur till IKEA – har ju 19 kronor och 50 öre i vinstpengar att spendera – nästa helg. Jag vill nog ha en svart rullgardin till sovrummet och så behöver kökssoffan få nytt tyg – det gröna tyget jag har nu är väldigt slitet. Men att åka till IKEA är en riktig utmaning för min hjärna – och min onda häl, så vi får se.

Medan potatisen kokade strök jag min hög. Insåg att jag stryker en t-shirt på under tre minuter. Detta innebär att jag inte lägger ner alltför mycket tid på strykning. Men jag gillar att stryka och dessutom pressar man ner fibrerna i kläderna, vilket gör dem mer smutståliga. Och jag vill inte ha några kommentarer om strykning. Jag stryker i princip allt – utom underkläder och lakan. Hur andra gör är upp till dem.

Nu blir det en stunds läsning i Den frusna trädgården. Jag hade tänkt tipsa mamma om dem, men jag sa inget än. Vill läsa ut den först för att se om det är lämplig litteratur för henne. Hon kan nämligen vara ganska känslig när det gäller böcker. Inte heller tog jag upp påsken, men jag har nämnt för Anna att jag kanske ska bjuda hit mamma då. Bara det inte blir tre veckor, för det orkar jag inte blir lite lång tid!..

Innan jag kryper ner mellan rena lakan ska jag förstås se den andra delen av fyra av En pilgrims död. Mamma förvånade mig genom att berätta att hon tittar på den. Hon brukar inte fixa spännande TV-serier.

I morgon börjar en ny arbetsvecka och jag hoppas att jag har energi nog att klara den. Jag har en lunchdejt med ”Lisbeth”, så det blir i vart fall lite påfyllning av skrattförrådet mitt på dan.


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja den som kom var snön. Igår var det mest snöslask som ju knappast är roligare än regn och novembermörker. Under natten har gräsmattorna blivit vita. Snöandet fortsatte i morse och vaktis gav sig ut för att ploga när de flesta av oss redan hade pulsat ut till bussen eller våra fordon. Temperaturen ligger runt nollan eller strax under, vilket gör väglaget mycket halt. Det ska man tänka på när man befinner sig i trafiken! Och det gäller inte bara bilar utan ALLA – cyklister och fotgängare är inte undantagna.

Ganska nära Fästmöns jobb – vi samåkte i morse – kom en karl utan reflexer med en liten hund. Båda gick mitt på gatan trots att det inte var mindre snö där än på trottoaren. Karl’n slet åt sig hunden när jag kom och blängde på mig.

Idiot, jag körde under högsta tillåtna hastighet, 30, mina lysen på bilen fungerade och var påslagna och dessutom körde jag på gatan! Du och din hund gick på gatan, det ställe som är avsett för bilar och andra fordon, utan reflexer. Tror du att ni har nio liv, eller?

För övrigt fattar jag inte hur man kan ge sig ut på cykel i det här vädret och vingla mitt i gatan utan lysen eller reflexer. Ytterligare lite närmare Annas jobb kom en dåre som cyklade mitt i gatan, utan lysen. Vinglade fram och tillbaka i den spåriga snön.

Nää, smartast är de som låter sina cyklar stå kvar i cykelstället en sån här dag. Och de som använder reflexer. Reflexer är inte nåt fult eller skämmigt. Tycker jag, dårå. Vänta åtminstone att ge dig ut på cykel tills det är plogat och se till att du har fungerande lysen och reflexer på cykeln, är mina oombedda råd. Eller… du kanske vill bli påkörd? Hoppas bara att det inte är jag som gör det.

Fotade några smarta utanför mitt hus som hade lämnat sina cyklar hemma. Jag fotade för övrigt trevliga grannars cyklar, inga andras.


Närmare jobbet
blev snön allt mindre vattnig och allt mer snö. Jag la på mitt lilla fåniga (tycker säkert många!) vindruteskydd, men faktum är att jag slipper skrapa framrutan när jag är trött efter en arbetsdag och ska åka hem. Trots snön känns inte den här dagen särskilt mycket ljusare än andra novemberdagar.

Jag håller på med en massa spretiga saker på jobbet och idag är det just inget som är särskilt roligt. Men såna arbetsuppgifter och dagar måste man också ha – hur ska man annars uppskatta de roliga och fantastiska dagarna när man tycker att man uträttar storverk?

Blir dagen lite ljusare kanske jag tar en tur med Ajfånen och försöker ta några vinterbilder med den. Inte det lättaste, ska jag säga, vi kommer inte riktigt överens. Optiken i min gamla Nokia var betydligt bättre. I Ajfånen blir bilderna bara tyngre och sämre. Men tjänstemobilen är den som gäller nu (Nokian ligger hemma och vilar och tar emot en massa säljsamtal som ingen svarar på!) och eftersom fotografering ingår i mitt jobb måste jag bli bättre på det, helt enkelt.

En av flera närbilder jag tog i morse som inte blev suddig. Ett undantag, alltså.


Hälen gjorde sig grymt påmind
igår. Jag skulle aldrig ha sagt att jag var smärtfri, för jag var smärtfri i cirka tre timmar. Sen kom smärtan smygande och ökade timme för timme. Jag har inte haft så ont på länge och jag kände mig riktigt påverkad av smärtan. Men kryckorna får stå kvar hemma, de är för hala att ha ute i snön. Och jag biter ihop käkarna om smärtan och pyser i min blogg.


Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag och dags för SvT1 att fortsätta sin Arne Dahl-serie. I kväll visades det första av två avsnitt med titeln Arne Dahl: Upp till toppen av berget. Frågan är om dessa två nya avsnitt, vart och ett långfilmslångt som sist, är bättre än Arne Dahl: Ont blod.

Några ur A-gruppen beskådar en utbränd bil Holland.


Det här avsnittet börjar med
buller och bång, kan man säga. Vi får se en holländsk man som lär sin son att cykla. Mannens filmer det hela. Samtidigt ser vi en svensk familj på bilsemester – i Holland. Bilen närmar sig pappan och pojken och min första tanke är att barnet blir påkört. Så blir det emellertid inte – i stället smäller en bomb av – i bilen. Fallet hamnar hos A-gruppen, bland annat därför att mannen visar sig vara polis. Han hade dessutom infiltrerat en mästerkocks restaurang för att kolla om där förekom knarkhandel.

I bakgrunden sker som vanligt en del med poliserna privat – en har förlorat sin käraste, en har fått en dotter, en jobbar med barnpornografi, en träffar en ny tjej – och så vidare. Som vanligt en del pökande, vilket enbart gör pryda mig generad.

Jag tycker att Upp till toppen känns mer lovande än Ont blod! Den har lite mer fart, den känns mer realistisk och så är Magnus Samuelsson tack och lov lite nedtonad eftersom han ju jobbar med annat. Detta första avsnitt får därför ett högre Toffelbetyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »