Bubble ball – den enda boll som intresserar mig

Ett bubblande inlägg.

---

 

Ibland när jag vaknar bubblar det i mig. Som i morse. Då låg jag och tänkte på… sport. Fotboll är verkligen inte min grej. Jag tittar inte på det, jag har knappt spelat det. Men jag har ett visst bollsinne. På yngre stenåldern I min ungdom använde jag det mest till bordtennis. Fast nu på äldre dar har jag faktiskt fascinerats av en nyare bollsport: bubble ball.

Inuti en sån här, du…

Det ser så himla… knäppt och roligt ut när vuxna människor är instängda i bubblor och sen försöker ägna sig åt den seriösa (?!) sporten fotboll. Att bubble ball har norskt ursprung visste jag inte, men kunde ana – norrmän har ofta en härlig sorts humor som många av oss svenskar är befriade ifrån. Och det är nog just den här att man driver med nåt så allvarligt som en sport som många tar så sjukt allvarligt som gör att jag blir tilltalad.

Nu kanske jag inte ska säga för mycket med tanke på den stundande högtiden (!), men man kan faktiskt boka bubble ball till speciella tillfällen som till exempel födelsedagar, svensexor/möhippor, kick offar för företag etc. Det finns kontor på tre ställen i Sverige – Umeå, Stockholm och Malmö – vilket gör att man kan spela nästan var som helst i landet.

Bubble ball kan vara del av en fyrkamp, men också en egen aktivitet. Priserna varierar med antal inblandade personer och tidslängd, men för en grupp på åtta till 14 personer som ”bubblar” en timme kostar det 375 kronor per person. Självklart går det att boka via nätet och arrangören tar hand om allt runt omkring (plats, musik, spelplan, domare, planering etc). Det enda deltagarna behöver tänka på att träningskläder är lämplig klädsel eftersom det kan bli lite svettigt. Skaderisken är minimal när man tacklar varandra eftersom bubblan är mjuk och det är den man landar på, inte fötterna. Låter toppen för mig som är emot alla former av våld och bävar för idrottsskador.

Så… är det nån som skulle vilja testa bubble ball med Petite Moi???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagkonferens, segling och… drömmar…

Under torsdagen står det på min agenda att M och jag ska planera vår institutionsdag. Tanken är att vi åker bort tillsammans från jobbet för gemensam lunch, jobbar och avslutar med middag på kvällen. Det är inte aktuellt med övernattning och vi ska inte åka så långt (ha, ha, jag vet vart -nyfiken, eller?!).

Segelbåtar…

Om jag hade fått bestämma destination hade jag nog valt en dagkonferens nära Stockholm. Stockholm med omnejd är fantastiskt och jag känner varje gång jag är i trakterna att tiden inte räcker till för det jag vill se och uppleva, framför allt i naturen och allra helst i skärgården. Jag älskar nämligen vatten! En konferens handlar ju dessutom inte bara om att sitta på rumpan och konferera, den handlar om att gruppa ihop sig.

Ett ställe som jag just hittade på nätet ligger på Lidingö. Dit kan man till och med ta sig med båt från centrala Stockholm, tänk så häftigt! Stället erbjuder allt från fester med god mat och dryck till kick offer med dans eller varför inte kappsegling? Att segla har jag alltid velat prova på, men aldrig vågat testa! Men det ser ut som om man verkligen måste kunna samarbeta om man ska segla tillsammans… Just på det här konferensstället behöver man inte ha några förkunskaper och det är inte heller några fysiska krav. Fast det klart att jag funderar om inte den lilla båten med en gigantisk Toffla ombord skulle kappsejsa… Vilken syn…

Nä, nu ska jag sluta drömma om segling och kick offer. Vi ska inte ha nån kick off direkt heller. Dessutom är jag i det närmaste allergisk emot kick offer med tramsiga övningar. Segling, däremot, vore en utmaning och allt annat än larv. Men på vår dag ska vi dra upp riktlinjerna för hur institutionens forskare ska kommunicera sin forskning. Och det blir inte på nån segelbåt, tyvärr. Men kanske nästa år..? Om Tofflan själv får bestämma…

Read Full Post »

Bloggeriprat på Högre Höjder

Iförd min tröja med fyrkanter på, som för övrigt inte är helsvart – plats för kors i taket! – såg jag ännu mer fyrkantig ut än vanligt när jag tuffade upp till Högre Höjder. (Nej, jag tänker inte avslöja vilken reklambyrå detta är, men det är en reklambyrå jag har haft ett gott samarbete med i tjänsten).

Min fyrkantströja i närbild.

Jag passade på att hoppa in på ett museum intill för att se om man fortfarande förde ”min tapet-bok”, en bok jag formgav för en herrans massa år sen. Det gjorde man inte. Och faktiskt hade jag ingen lust att tala om för dem i museishopen var de kan beställa böcker ifall de vill sälja! Jag tänker inte uppmuntra till kontakter med den arbetsgivare som inte ens tillät att man satte sitt namn på fina saker man producerat. (Ja, efter 20 år är jag fortfarande sur på detta!)

Idag passerade jag under ett valv igen, men nu fotade jag från en liten annan vinkel. Och det ser lite äldre ut än det jag plåtade förra gången, eller hur?

Ja, jag befann mig i en av stans äldsta byggnader…

Gamle kung Gösta tittade på mig och tycktes undra vad pöbeln gjorde där, när jag gick förbi. Jag stannade respektfullt och tog en bild av min namne från tonåren (för den oinvigde: jag kallades Gösta som tonåring).

Gustaf Wasa, eller gamle kung Gösta, undrade vad pöbeln gjorde där när jag gick förbi.

Idag smet jag in tillsammans med Högre Höjders VD. Stannade och morsade på vägen, åkte ända upp, men fick veta att min fyrbenta kompis tyvärr inte var därstädes idag. SORG! I stället blev jag road av Jonas, som var den som bjudit in mig,  och Plåt-Niklas. Jonas ville tydligen ta en svängom med Plåt-Niklas.

– Men Plåt-Niklas! Inte fäkta med vapnet så, nu dansar vi!

Plåt-Niklas verkade lagom intresserad och tyckte att Jonas skulle stoppa in skjortan i byxorna i stället.

– Jonas, stoppa in skjortan i byxorna! sa Plåt-Niklas. Men Jonas tyckte att Plåt-Niklas skulle hålla flabben…

Nog tramsat! Vi bänkade oss och det första inslaget på agendan var en urkul och nyproducerad film. Det var spännande att få se en helt ny sida av byråns produktion! Företaget som har köpt filmen får säkert en högtidsstund på sin kick off!

Sen blev det min tur. Jag inledde med att berätta att jag började blogga för tre år sen och varför jag gjorde det. Sen övergav jag mitt pratmanus och plötsligt hade 20 minuter blivit trekvart… Det var ett intresserat gäng som lyssnade, kommenterade och ställde frågor. Jag berättade också om hur samarbetet med min arbetsgivare Blogvertiser funkar. Vi pratade statistik, marknadsföringslag, lite grann om hur man blir läst, länkning, recensioner med mera. Vi pratade inte så mycket imageförbättring, varumärkesförstärkning och sånt, men det var liksom underförstått.

Roligt att få träffa ett blogg-intresserat gäng och att få berätta om min favoritsysselsättning! Och nej, Högre Höjder har INTE betalat för det här inlägget!

Tack för att jag fick komma!

Read Full Post »

Torsdagsfunderingar i tankestugan

Gårdagskvällen blev lugn och lite halvtrist. Det var ovanligt att vara alldeles solo hemma och jag blev snudd på rastlös trots att jag hade massor att göra! Skjutsade Fästmön till en jobbarkompis strax före klockan 16. Deras kick off hade varit nåt i hästväg, med femkamp, inte bara gocart. Bland annat hade de sumobrottats och slagits med mega-topz. Det låter ju hur seriöst som helst, eller hur..?

Åkte och tankade och svängde sen in till Mac Jack och goffade kycklingburgare. Därpå for jag hem och bänkade mig i favoritfåtöljen för att se på en spännande film, trodde jag. Filmen var mest seg… Satt vid datorn och skrev bland annat ihop en ansökan som jag ska finslipa idag innan jag släpper iväg den samt besvarade en del mejl. Tog en dusch och tvättade håret, läste en stund. Och så blev det dags att åka och hämta Darlingen.

Skönt att spola huvudet rent från tankar så att där får plats med nya…

                                                                                                                                                            Idag har jag skjutsat Anna till en kurs i deras lönesystem. Hon ska ju arbeta administrativt i sommar under fyra veckor och inför detta är det en massa kurser hon måste gå. Men skönt att hon slapp åka till jobbet före och hon slipper även åka dit efter kursen. Det gör att hon får en lite kortare dag idag! Vi tänkte eventuellt titta in på Luthagens livs efter kursen för att kolla om Slaktar-Pojken gör nån nytta där eller inte.

Idag ska vi äta nåt så exotiskt som svensk husmanskost när den är som bäst: rotmos! Men eftersom jag inte äter fläsk, blir det kycklingkorv till. Gott ändå!

En klick sånt här på tallriken blir inte dumt idag!

                                                                                                                                                             I morse kom ett mejl från Roger i Chard och det var goda nyheter om Maggies rehabilitering. Svarade på mejlet och skickade som vanligt några snöbilder från kalla Sverige. Där i Chard har de liksom haft vår med snödroppar ett bra tag nu, men krokus och påskliljor har inte överlevt – det har varit kallt även där.

Jag ska nu röja lite efter frukosten (diska) samt natten (bädda) och därefter sätta mig och skriva lite mer seriösa saker.

Read Full Post »

Bloggkommentarer och #wordness

Tonårsmorsa skrev för ett par dagar sen om en kampanj, #wordness. Kampanjen, som är initierad av bloggarna OlofB och Thomas Tvivlaren, går ut på att lyfta fram bloggarnas kommentatorer. För vad vore väl bloggarna utan dessa människor som kommentarer, reflekterar, instämmer, protesterar – ja helt enkelt skapar en dialog skribent – läsare?

Under mina många år som informatör och framför allt personaltidningsredaktör bland annat inom primärvården var det alltid svårt att få läsarna att höra av sig. Som redaktör ville man ju så gärna ha en dialog, en kommunikation, kring ämnena och artiklarna man skrev (om) i personalens tidning! Man ville VETA vad de anställda tyckte i de olika frågorna. Tyvärr var det ofta så att den som uttalade sig kritiskt – särskilt den som inte jobbade fackligt – kunde få problem i form av oönskade följder. Man blev inkallad till chefen, man blev förbigången i tillsättningen av tjänster, utebliven löneökning med mera. Vi får hoppas att det är annorlunda idag – men jag är inte så säker. Och dessutom är de flesta personaltidningar nedlagda. Idag är det i stället intranäten som ska stå för informationen – för den blir ju då envägs (från ledning till anställda) – och detta med vi-känsla tramsar man med på dyra och meningslösa kick offer i stället.

Att kommunicera borde vara lätt eftersom ordet är fritt. Ändå blir många tagna i örat.

                                                                                                                                                     Men idag har vi också en riktigt bra kommunikationskanal som inte fanns för tio år sen när jag jobbade som personaltidningsredaktör: var och varannan människa har en blogg. En livsdagbok eller ett andningshål på nätet där man skriver om högt och lågt. Privat. På sin fritid. Trots detta har även många bloggare blivit inkallade till sina respektive chefer och tagna i örat, men ändå. Ordet är fritt och många faller inte till föga för kränkningar mot yttrandefriheten utan bloggar på friskt.

Jag började blogga i mitten av maj förra året. Syftena har varit och är flera, men ett har varit att underhålla och utveckla mitt skrivande eftersom jag ju inte längre kan ägna mig åt detta på nåt jobb. Att min blogg skulle bli så välbesökt och så kommenterad har varit snudd på överväldigande! För, lyssna nu:

Alla ni som läser OCH kommenterar, ni sporrar mig ju att fortsätta! Det finns inget bättre än att lyckas åstadkomma en dialog, kommunikation, med sina läsare!

Jag vet också att jag av en del uppfattas som stram, stelbent och oflexibel ibland och ganska hård när det gäller kommentarer. Men det är MIN blogg och JAG som ställer upp reglerna. Den enda jag kräver för att godkänna en kommentar är att

den handlar om inlägget. Kommentarer som handlar om nånting annat redigeras eller tas bort. Jag vill INTE att min blogg ska vara en sorts allmän chatt – då är läsaren välkommen att mejla mig på adressen överst i högerspalten, under mitt foto. Min blogg ska vara en plats för levande diskussion kring de ämnen jag skriver om.

Den som följer denna enkla regel har säkert noterat att jag har ytterligare en regel, men den är för mig själv:

Jag svarar alltid på alla publicerade kommentarer. Det är inte bara artigt och trevligt, det stimulerar ju till vidare diskussion och fler kommentarer, tycker och hoppas jag!

Det finns massor av fina och intressanta kommentarer jag skulle vilja lyfta fram och publicera här igen i detta inlägg. Men de är så många och jag kan inte välja ut några. Alla är BRA och VÄRDEFULLA!

Så därför, stort TACK till alla som har kommenterat, som kommenterar regelbundet och som jag hoppas fortsätter kommentera mina inlägg. Utan er hade jag som bloggskribent nämligen aldrig fortsatt. Ni betyder mer än både ni själva och jag anar!

Tack för alla kommentarer! Utan dessa hade jag aldrig fortsatt.

                                                                                                                                                       Läs även andra bloggares åsikter om wordness

Read Full Post »