Bloggkommentarer och #wordness

Tonårsmorsa skrev för ett par dagar sen om en kampanj, #wordness. Kampanjen, som är initierad av bloggarna OlofB och Thomas Tvivlaren, går ut på att lyfta fram bloggarnas kommentatorer. För vad vore väl bloggarna utan dessa människor som kommentarer, reflekterar, instämmer, protesterar – ja helt enkelt skapar en dialog skribent – läsare?

Under mina många år som informatör och framför allt personaltidningsredaktör bland annat inom primärvården var det alltid svårt att få läsarna att höra av sig. Som redaktör ville man ju så gärna ha en dialog, en kommunikation, kring ämnena och artiklarna man skrev (om) i personalens tidning! Man ville VETA vad de anställda tyckte i de olika frågorna. Tyvärr var det ofta så att den som uttalade sig kritiskt – särskilt den som inte jobbade fackligt – kunde få problem i form av oönskade följder. Man blev inkallad till chefen, man blev förbigången i tillsättningen av tjänster, utebliven löneökning med mera. Vi får hoppas att det är annorlunda idag – men jag är inte så säker. Och dessutom är de flesta personaltidningar nedlagda. Idag är det i stället intranäten som ska stå för informationen – för den blir ju då envägs (från ledning till anställda) – och detta med vi-känsla tramsar man med på dyra och meningslösa kick offer i stället.

Att kommunicera borde vara lätt eftersom ordet är fritt. Ändå blir många tagna i örat.

                                                                                                                                                     Men idag har vi också en riktigt bra kommunikationskanal som inte fanns för tio år sen när jag jobbade som personaltidningsredaktör: var och varannan människa har en blogg. En livsdagbok eller ett andningshål på nätet där man skriver om högt och lågt. Privat. På sin fritid. Trots detta har även många bloggare blivit inkallade till sina respektive chefer och tagna i örat, men ändå. Ordet är fritt och många faller inte till föga för kränkningar mot yttrandefriheten utan bloggar på friskt.

Jag började blogga i mitten av maj förra året. Syftena har varit och är flera, men ett har varit att underhålla och utveckla mitt skrivande eftersom jag ju inte längre kan ägna mig åt detta på nåt jobb. Att min blogg skulle bli så välbesökt och så kommenterad har varit snudd på överväldigande! För, lyssna nu:

Alla ni som läser OCH kommenterar, ni sporrar mig ju att fortsätta! Det finns inget bättre än att lyckas åstadkomma en dialog, kommunikation, med sina läsare!

Jag vet också att jag av en del uppfattas som stram, stelbent och oflexibel ibland och ganska hård när det gäller kommentarer. Men det är MIN blogg och JAG som ställer upp reglerna. Den enda jag kräver för att godkänna en kommentar är att

den handlar om inlägget. Kommentarer som handlar om nånting annat redigeras eller tas bort. Jag vill INTE att min blogg ska vara en sorts allmän chatt – då är läsaren välkommen att mejla mig på adressen överst i högerspalten, under mitt foto. Min blogg ska vara en plats för levande diskussion kring de ämnen jag skriver om.

Den som följer denna enkla regel har säkert noterat att jag har ytterligare en regel, men den är för mig själv:

Jag svarar alltid på alla publicerade kommentarer. Det är inte bara artigt och trevligt, det stimulerar ju till vidare diskussion och fler kommentarer, tycker och hoppas jag!

Det finns massor av fina och intressanta kommentarer jag skulle vilja lyfta fram och publicera här igen i detta inlägg. Men de är så många och jag kan inte välja ut några. Alla är BRA och VÄRDEFULLA!

Så därför, stort TACK till alla som har kommenterat, som kommenterar regelbundet och som jag hoppas fortsätter kommentera mina inlägg. Utan er hade jag som bloggskribent nämligen aldrig fortsatt. Ni betyder mer än både ni själva och jag anar!

Tack för alla kommentarer! Utan dessa hade jag aldrig fortsatt.

                                                                                                                                                       Läs även andra bloggares åsikter om wordness