Ett inlägg om en bok.
Oj oj oj! När Kristina Appelqvist hade släppt sina första böcker läste jag dem raskt, gav dem typ medelomdöme och lite mer, men tyckte att författaren har potential för högre betyg. Den potentialen har hon definitivt visat i sin senaste deckare med litteraturforskaren Helena Waller i centrum, Flickan framför muren. Tack Jerry, för den nionde julklappsboken!
Platsen är som sist Västgöta universitet, ett lärosäte som i mångt och mycket, framför allt vad gäller persongalleriet, har saker gemensamt med ett mig närstående universitet. Vid Västgöta universitet ska en tysk professor få titeln hedersdoktor. Men kvinnan ifråga är ganska omstridd. Samtidigt pågår en omorganisation vid universitetet, med planer på att slå ihop det med två smärre filialer. Dessutom får universitetets tillförordnade rektor hotfulla meddelanden om att han ska tas av daga, skrivna med tuschpenna på kartongbitar levererade till sin cykel. Till sist polisanmäler han hoten och får bevakning och i stället (?) mördas en kollega till Helena Waller. Denna kollega – och ett antal andra personer i boken – bär på synnerligen mörka hemligheter…
Den här boken smyger igång. Personer och skeenden presenteras, spänningen byggs upp i bästa Maria Lang-stil. Att mordet i boken har med politik och gamla DDR att göra blir snart uppenbart. Men det är inte förrän strax innan det avslöjas som jag listar ut vem som står bakom de hotfulla meddelandena. Mördarens identitet lyckas jag inte få fram. Det är bra. Så ska en deckare vara skriven för att tilltala mig! Boken är bitvis lite långsam, men allt hänger ihop. Att det blir utvikningar om Helena Wallers och hennes vänners privatliv stör inte, för de har med handlingen att göra. Inte heller stör det förstås att litteraturvetenskap står i centrum (huvudämnet i min examen) eller att författaren är kommunikatör (mitt yrke).
Toffelomdömet blir det högsta. Det här är Kristina Appelqvists bäst bok hittills.
Här kan du läsa vad jag har tyckt om Kristina Appelqvists tidigare böcker:
Livet är kort.
Det är alltid roligt att göra nya, litterära bekantskaper. I julklapp av 
En bok på gång är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.
Hand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.
Bokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.
Livet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.
Talböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.
På den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 