Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘scenskräck’

Ett inlägg om ett TV-program.


Det enda braiga på TV en lördagskväll
just nu är Stjärnorna på Slottet. Det är dessutom en riktigt bra svensk TV-produktion. För som vanligt blir jag positivt överraskad av de flesta ”stjärnor” och inser att de inte alls är varken märkvärdiga eller knäppa utan precis lika intressanta som människor i allmänhet. Igår kväll bänkade Fästmön och jag oss för att se Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.

Claes Månsson

Claes Månsson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Andreas Hillergren/ SVT.)


Det jag gillar mest
med den här omgången av serien är att det inte är så många ståhejiga äventyr stjärnorna ger sig ut på. (Inte alls typ som när Jonas Gardell tvingade Kjerstin Dellert att ställa upp och roa lokalborna etc. Den gången han själv vägra att ta emot en fiollektion. Den gången jag tappade lusten för honom totalt.)

Claes Månsson ville lära sina medstjärnor att dansa tango, helt enkelt. Och som gubben i lådan dök Ann Wilson upp och hade lektion. Så enkelt och så roligt! Alla deltog och alla njöt.

I övrigt lärde jag mig hur man skalar en hummer. Men det viktigaste var nog att jag fick en bild av Claes Månsson. Jag hade liksom ingen föreställning alls om honom, eftersom han är satt i kategorin komiker. Såna gillar inte jag. Claes Månsson blev nu – förstås! – ett undantag! Ett av skälen till detta är att han berättade så öppet om sin scenskräck, ett annat när han pratade om sin svåra sjukdom. Han kunde liksom lika gärna ha dött eller blivit en grönsak…

Claes Månssons dag får högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Leif Andrée
som är huvudstjärna. Honom har jag inte nån bild av heller, egentligen, mer än det jag har fått se nu i de två avsnitten av säsongens Stjärnorna på Slottet. Jag gillar hans hår och hans skratt och tycker att han ser snäll ut.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


De flesta i min generation
– och kanske de något äldre – har nån sorts relation till Monica Zetterlund. I mitt bardomshem gillades hon inte av de vuxna. Nu när jag har sett filmen Monica Z. kan jag förstå det på sätt och vis. Monica var ovanlig. Hon var kvinna, ensamstående mamma, skådespelare, revyartist och en väldigt begåvad jazzsångerska. Inte nån vanlig kombination i 1960-talets Sverige.

Monica Z

Edda Magnason var en väldigt porträttlik Monica Z.


Den här filmen är en dramatisering
av en del av Monica Zetterlunds liv. Om den är biografisk eller ej kan man diskutera, men mitt intryck är att den ger ett rättvist porträtt av Monica Zetterlund själv liksom av en del personer som omgav henne. Filmen skildrar tiden strax innan hon slår igenom, när hon bor med dottern Eva-Lena hemma hos föräldrarna i Hagfors och sjunger jazz i Stockholm med Arne Domnérus band, samt ungefär tio år framåt i tiden.

Men när Monica har slagit igenom köper hon en villa på Lidingö och flyttar dit med Eva-Lena och Vilgot Sjöman, som hon är ihop med då. Det ges storslagna fester med många av dåtidens kändisar, såsom Beppe Wolgers, Povel Ramel och Hasse & Tage – samtliga ganska porträttlika originalen. Men mest porträttlik av alla är Edda Magnason som spelar Monica…

Genom hela filmen får vi bilder av Monica som den firade stjärnan, men också som dottern som söker sin pappas välsignelse – eller åtminstone godkännande. Filmen väjer inte för skildringarna av Monicas aptit på män eller förkärlek för alkohol. Scenskräcken vidrörs endast något, ryggproblemen inte alls. Man skulle kunna göra en riktigt lång film om Monica Zetterlunds karriär och liv, men man har valt att stanna vid en period på 1960-talet. En period som komprimerats ner till två timmar på bioduken.

Monica Z biljett

Filmen var värd pengarna!


Är det här en bra film, då?
Dum fråga! Jag hade inte tråkigt en enda stund under de dryga två timmarna. Filmen var väl värd de totalt 220 kronorna inklusive reservationsavgift för Fästmön och mig.

Den som betalade var emellertid min förra arbetsplats, från vilken jag fick ett presentkort på bio för ganska precis ett år sen samt delar av ett presentkort som återstod av alla dem jag fick till min 50-årsdag. Tack ET och tack Lena HaO!

Det kändes väldigt rätt att använda de sista presentkorten för just den här filmen. På sätt och vis en tribute till Monica, som skulle ha fyllt 76 år nu på fredag. Hon blev bara 68 år. Jag befann mig endast några kvarter ifrån hennes bostad när hennes liv ändades i en fruktansvärt onödig, förödande brand.

Om jag kunde, skulle jag ge femtusen Tofflor. Det blir bara fem, för det är maxantalet här.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Alldeles nyss nämnde jag musikern Ted Gärdestad i ett inlägg om en bok vars titel ursprungligen är en titel på en Ted-låt. Och precis nyss läste jag i lokalblaskan att Teds bror Kenneth kommer till Lötenkyrkan i morgon kväll för att prata om sin bror och om den sjukdom Ted plågades av: schizofreni.

När Ted fick sin diagnos vet jag inte. Men som Kenneth berättar var schizofreni en sån skamlig sjukdom att den inte nämndes av varken läkarna, i familjen eller av Ted. Ted förnekade att han hade schizofreni. Och det är den här skammen som Kenneth menar är livsfarlig. Skammen att ha en psykiatrisk sjukdom. Kan man få bort skammen kanske många sjuka kan få hjälp i tid och lära sig att leva med sin sjukdom  – även om den är psykiatrisk. Det är därför Kenneth är ute och pratar om sin bror och schizofrenin. Ted kan nämligen inte själv prata, för han tog livet av sig midsommardagen 1997.

När jag var i tonåren lyssnade jag en hel del på Ted Gärdestad. Jag har ett par av hans skivor, till och med i vinyl. För mig var Ted den evige tonårigen. En ung man med djupa funderingar, men också en sprallig och fräknig rödtott. Men lycklig var han inte. En sökare genom hela livet, snarare.

Ted var alltså sjuk. Han hörde röster från onda makter, ibland också musik som hindrade honom från att komponera. Prestationsångesten blev till scenskräck. Ted blev otroligt rädd för att röra vid föremål som andra hade rört.

I morgon kväll i Lötenkyrkan kan du lyssna på Teds bror Kenneth när han pratar om sin bror, schizofrenin och den livsfarliga skammen. Ted Gärdestad blev bara 41 år. Hur blir man av med den livsfarliga skammen kring psykiatriska sjukdomar???

Ted Gärdestad föddes 1956 – samma år som tennisstjärnan Björn Borg. Och Ted och Björn spelade faktiskt tennis. Men musiken tog över och redan 1971 fick Ted ett skivkontrakt hos Stikkan Andersson. Året därpå debuterade han med skivan Undringar. Sen följer en tid med melodifestivaler, teater, giftermål och barn. På 1980-talet blir han medlem i Bhagwan-rörelsen i USA. När Olof Palme mördas går det rykten om att Ted är mördaren. I slutet av 1980-talet får han en psykos och blir arresterad. Under 1990-talet gör Ted comeback och han gifter sig igen. Men kring mitten av 1990-talet går det utför. Han krockar med sin bil och får svåra skallskador. År 1996 gör Ted sin sista spelning och året därpå tar han livet av sig. Ted Gärdestad blev bara 41 år.

Read Full Post »