Monica Z.

Ett inlägg om en film.

De flesta i min generation – och kanske de något äldre – har nån sorts relation till Monica Zetterlund. I mitt bardomshem gillades hon inte av de vuxna. Nu när jag har sett filmen Monica Z. kan jag förstå det på sätt och vis. Monica var ovanlig. Hon var kvinna, ensamstående mamma, skådespelare, revyartist och en väldigt begåvad jazzsångerska. Inte nån vanlig kombination i 1960-talets Sverige.

Edda Magnason var en väldigt porträttlik Monica Z.

Den här filmen är en dramatisering av en del av Monica Zetterlunds liv. Om den är biografisk eller ej kan man diskutera, men mitt intryck är att den ger ett rättvist porträtt av Monica Zetterlund själv liksom av en del personer som omgav henne. Filmen skildrar tiden strax innan hon slår igenom, när hon bor med dottern Eva-Lena hemma hos föräldrarna i Hagfors och sjunger jazz i Stockholm med Arne Domnérus band, samt ungefär tio år framåt i tiden.

Men när Monica har slagit igenom köper hon en villa på Lidingö och flyttar dit med Eva-Lena och Vilgot Sjöman, som hon är ihop med då. Det ges storslagna fester med många av dåtidens kändisar, såsom Beppe Wolgers, Povel Ramel och Hasse & Tage – samtliga ganska porträttlika originalen. Men mest porträttlik av alla är Edda Magnason som spelar Monica…

Genom hela filmen får vi bilder av Monica som den firade stjärnan, men också som dottern som söker sin pappas välsignelse – eller åtminstone godkännande. Filmen väjer inte för skildringarna av Monicas aptit på män eller förkärlek för alkohol. Scenskräcken vidrörs endast något, ryggproblemen inte alls. Man skulle kunna göra en riktigt lång film om Monica Zetterlunds karriär och liv, men man har valt att stanna vid en period på 1960-talet. En period som komprimerats ner till två timmar på bioduken.

Filmen var värd pengarna!

Är det här en bra film, då? Dum fråga! Jag hade inte tråkigt en enda stund under de dryga två timmarna. Filmen var väl värd de totalt 220 kronorna inklusive reservationsavgift för Fästmön och mig.

Den som betalade var emellertid min förra arbetsplats, från vilken jag fick ett presentkort på bio för ganska precis ett år sen samt delar av ett presentkort som återstod av alla dem jag fick till min 50-årsdag. Tack ET och tack Lena HaO!

Det kändes väldigt rätt att använda de sista presentkorten för just den här filmen. På sätt och vis en tribute till Monica, som skulle ha fyllt 76 år nu på fredag. Hon blev bara 68 år. Jag befann mig endast några kvarter ifrån hennes bostad när hennes liv ändades i en fruktansvärt onödig, förödande brand.

Om jag kunde, skulle jag ge femtusen Tofflor. Det blir bara fem, för det är maxantalet här.

Livet är kort.