Ett inlägg om en deckare i universitetsmiljö.
Min tämligen nya bekantskap bland svenska deckarförfattare, Kristina Appelqvist, gjorde mig nyfiken på mera efter att jag läst hennes debut Den svarta löparen. Jag har just lagt den andra delen om rektor Emma och polis Filip, Den som törstar, till handlingarna.
Många mördas i universitetsmiljö.
Tillbaka i Skövde igen och vid Västgöta universitet. Dess rektor Emma ska delta i en begravning för en kollega. Emma ska vara med i kören som vid detta enstaka tillfälle ska ledas av den världsberömda operasångerskan Angela Hansson. Men på morgonen för begravningen hittas Angela mördad – ovanpå den döde professorn i hans kista. Detta startar en serie händelser. Och det är inte slut på morden…
Jag gav Kristina Appelqvist en chans till och jag tycker att den här andra delen i Emma-serien är bättre än den första. Men det finns saker jag fortfarande retar mig på, till exempel överflödet av utrop som
Vad fint!
och
Vad synd!
och
Vad bra!
Det känns som ett styltigt språk och jag skulle ha föredragit om ordet
vad
bytts ut mot
så
eller möjligen talspråkiga
va´…
Jag tycker också att skildringen av Filip och Emmas förälskelse känns lite… stapplande. Den första delen slutade med att de skulle åka till Rom, den andra delen börjar med att det liksom inte är nånting mellan dem. Inte nånting som sprakar i alla fall utan tämligen… trist. Det känns inte heller trovärdigt att Emma hoppar in som barnvakt till Filips dotter Elin, när flickan är sjuk. Jag menar, har Emma och Elin ens träffats?
Totalintrycket är dock bättre än ettan. Den som törstar är riktigt spännande bitvis, men jag lyckas pricka rätt på mördaren innan denn*s namn avslöjas. Det blir en betygshöjning med en halv toffla.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
