Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barnvakt’

Ett inlägg om Almedalen och en möjlighet att hjälpa en politiker.


 

Det här tipset borde kanske ha levererats igår. Det var nämligen då kristdemokraternas rätt nya partiledare Ebba Busch Thor gästade Almedalen för att prata. Jag brukar inte lyssna på kristdemokrater för det de säger är ofta oförskämt och kränkande i mina HBTQ-öron. Men jag tjuvlyssnade lite på Ebba Busch Thor, hon är ju trots allt Uppsalabo.

Ebba Busch Thor pratade och pratade. Hon gjorde alltså ett avbrott från sin föräldraledighet för att hoppa in under Almedalsveckan. Fick hon avdrag på föräldrapenningen för det precis som vi arbetssökande får avdrag på såväl dagar som kronor av den futtiga a-kassan när vi arbetar en (1) timme?

Men nu var det inte föräldraledighet eller a-kassan jag skulle skriva om utan HBTQ. För det slogs upp ganska stort att Ebba Busch Thor deklarerade att hon skulle göra minst ett till avbrott under sin föräldraledighet – för att delta i Pride. Hur mycket hon ska delta under Prideveckan den 27 juli – den 1 augusti är oklart. Klart är det däremot att Ebba Busch Thors HBTQ-vänlighet inte sträcker sig så långt som till paraden. I Expressen svarar hon på frågan

Varför inte?

så här:

Dels för att jag är föräldraledig och det är en fråga som jag inte lagt så mycket tid att fundera kring. […]

Så… under vardagarna i Prideveckan är Ebba Busch Thor alltså HBTQ-kompis men under paraden är hon föräldraledig???

Mitt Almedals-tips idag är därför detta:
Hjälp Ebba Busch Thor och hennes man genom att erbjuda dig att vara barnvakt lördagen den 1 augusti så att Ebba Busch Thor kan gå i Pride-paraden!!!

Regnbågsflaggor


För övrigt är det visst miljoner 
som hyllar och firar Pride på Fejan via Celebrate Prideöver 26 miljoner människor har addat regnbågens alla färger till sin profilbild. Detta skedde efter att Högsta domstolen i USA beslutade att alla amerikaner, i alla stater, har rätt att gifta sig – oavsett kön eller sexuell läggning. Det är fint och hedervärt av alla dessa människor. Men… det förbättrar knappast våra rättigheter i världen.

I morgon är jag lika HBTQ som idag. Är du? Hur länge är DU HBTQ-kompis? Lika kort tid som Ebba Busch Thor eller längre???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Farlig begåvningFörra söndagen snikade jag fika hos vännerna A och J. Ett annat syfte med besöket – förutom att äta upp deras chokladask – var att jag skulle få gå igenom fem kassar med böcker innan dessa transporterades till Myrorna. HA! A hade lagt ut alla böcker så fint på lit de parade gästsängen. Det blev nästan en hel papperskasse som följde med mig hem till New Village och Myrorna fick bara fyra. En av dessa böcker som flyttade till New Village var Laurie R. Kings Farlig begåvning, en deckare som författaren debuterade med 1993 (den kom ut året därpå i svensk översättning). Det lustiga var, att jag under 1990-talet dels jobbade ihop med A, dels upptäckte Laurie R. King på biblioteket som låg tvärs över gatan från mitt dåvarande jobb. Men debutboken missade jag!

Vaun Adams är konstnär och har suttit i fängelse för att avtjäna ett straff för ett grymt mord: hon mördade en liten flicka som hon satt barnvakt åt. Nu, med sitt nya namn, är hon en populär och hyllad konstnär och bor utanför San Fransisco. Plötsligt börjar det dyka upp mördade barn i området. Polisen Al Hawkin tar med sig nyutexaminerade polisen Kate Martinelli för att lösa fallet. Ett nystande börjar. För plötsligt känns det inte alls självklart att det är Vaun Adams som kan vara skyldig igen… Ett litet HBTQ-tema finns också i boken, i form av polisen Kate som lever ihop med en kvinna, nåt hon inte vill ska komma ut.

Även om historien som rullas upp är otäck, gillar jag både berättelsen och sättet boken är skriven på. Även om jag rätt snart inser att konstnären inte är den skyldiga är det spännande läsning. Och självklart vill jag läsa mer!

När jag googlar på författaren hittar jag endast tre böcker i Kate Martinelliserien som är översatta till svenska: Farlig begåvning, En helig dåre och Med barn. Nu är de första två i min ägo. På engelska finns ytterligare två böcker i serien utgivna: Night Work och  The Art of Detection. Självklart ska jag försöka jaga tag i dessa tre jag saknar i min lilla Laurie R. King-samling!

Toffelomdömet blir naturligtvis det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SyndafalletFör ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en deckare i universitetsmiljö.


Min tämligen nya bekantskap
bland svenska deckarförfattare, Kristina Appelqvist, gjorde mig nyfiken på mera efter att jag läst hennes debut Den svarta löparen. Jag har just lagt den andra delen om rektor Emma och polis Filip, Den som törstar, till handlingarna.

Den som törstar

Många mördas i universitetsmiljö.


Tillbaka i Skövde igen
och vid Västgöta universitet. Dess rektor Emma ska delta i en begravning för en kollega. Emma ska vara med i kören som vid detta enstaka tillfälle ska ledas av den världsberömda operasångerskan Angela Hansson. Men på morgonen för begravningen hittas Angela mördad – ovanpå den döde professorn i hans kista. Detta startar en serie händelser. Och det är inte slut på morden…

Jag gav Kristina Appelqvist en chans till och jag tycker att den här andra delen i Emma-serien är bättre än den första. Men det finns saker jag fortfarande retar mig på, till exempel överflödet av utrop som

Vad fint!

och

Vad synd!

och

Vad bra!

Det känns som ett styltigt språk och jag skulle ha föredragit om ordet

vad

bytts ut mot

så 

eller möjligen talspråkiga

va´…

Jag tycker också att skildringen av Filip och Emmas förälskelse känns lite… stapplande. Den första delen slutade med att de skulle åka till Rom, den andra delen börjar med att det liksom inte är nånting mellan dem. Inte nånting som sprakar i alla fall utan tämligen… trist. Det känns inte heller trovärdigt att Emma hoppar in som barnvakt till Filips dotter Elin, när flickan är sjuk. Jag menar, har Emma och Elin ens träffats?

Totalintrycket är dock bättre än ettan. Den som törstar är riktigt spännande bitvis, men jag lyckas pricka rätt på mördaren innan denn*s namn avslöjas. Det blir en betygshöjning med en halv toffla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi sov länge idag. Tänk vilken skillnad det är på hus och hus! I Fästmöns flerfamiljshus finns jag vet inte hur många lägenheter. Ändå är där mycket tystare och jag sover bättre och längre. Här, där det bara finns totalt åtta lägenheter, hör man ta mig fan inte bara att grannen går på toa utan också vad h*n gör där. I detalj. (Vem vill höra, liksom?..)

Det såg ut att bli en solig dag, så jag föreslog Anna att vi skulle ta en promenad. Vi var ju en decimerad familjeskara i helgen och jag tyckte inte att Johan, 22 bast, behövde nån barnvakt. När vi kom ut gick solen i moln. Det var skitkallt och inte bara knaggligt att gå utan också snorhalt. Inte ett dugg skönt ute i Förorten, alltså. Så i stället för att gå i solen gick vi till Solen. För den energi vi gjorde av med på promenaden måste ju fyllas på igen. Jaa, jag erkänner. Vi köpte fikabröd. Bullar och kakor. Ja, Anna köpte förstås lite annat. Men inget kött som vi inte vet vad det är för nåt.

Fläskyttrfile
Är det bröderna Carlsson som inte kan stava så bra?


På eftermiddagen softade vi.
Jag smällde i mig fyra kanelgifflar, såna där små, visserligen, men ändå. Som avrundning åt jag en jädra massa goa Ballerina mumsbitar som smakade ljuvlig nougat. Underbart goda!

Åkte sen hem till mitt och har suttit med mamma i telefonluren en stund efter att jag packat upp och plockat reda på ren tvätt. Lokalblaskan, som jag tror är den sista jag får hemlevererad, läste jag på typ sex minuter. Såg en annons på ett jobb jag kanske söker. Kanske. Jag rev ur den i alla fall.

Sen fastnade jag för Ulrika Knutsons krönika Är näthatet pursvenskt? Jag tycker att hon, nånstans mitt i, sätter fingret på nånting riktigt intressant och som sällan diskuteras – alla blir ju bara så himla kränkta av det skrivna ordet på nätet hela tiden… Ulrika Knutson skriver:

[…] Konsensus i det offentliga samtalet är en stark tradition i Sverige. Det är inte fint att bråka. I Frankrike är det tvärtom tradition att anmäla avvikande uppfattning, och puckla på motståndaren verbalt. Den svenska samstämmigheten har bara blivit tydligare med åren. Titta på Palme-dokumentären – hur arg och arrogant Olof Palme verkar mot Bohman och Fälldin. Det tonfallet är omöjligt i dagens politiska debatt.

En klassisk paradox – när det blir mindre tillåtet att bråka i det officiella samtalet ökar aggressiviteten på nätet. […]

För är det inte lite så att vi svenskar är så himla konsensuseftersträvande? Jag erkänner att jag tycker att det är jobbigt ibland när folk (nästan alltid samma människor) ska tjafsa om allt jag skriver och alltid tycka tvärtom. Samtidigt tycker jag att alla – även jag på min blogg – ska ha rätt att uttrycka s/mina åsikter. Den som inte tycker som jag kan ju alltid lämna en kommentar här (nästan alla kan det, förutom de tre jag har blockerat) och sen kanske skriva en längre drapa på sin egen blogg om man har väldigt många åsikter i en fråga som jag har skrivit om (förutom såna som enbart flaxar runt och tycker en massa på andras bloggar hela tiden. Get one of your own, i stället!)

Tyvärr noterade jag att Ulrika Knutsons krönika fått en massa rasistiska kommentarer i lokalblaskans nätupplaga. Kanske är dags att ansvarig utgivare plockar bort dem i stället för att censurera sånt som länkar till icke diskriminerande material…

Vad tycker du??? Är det så att vi svenskar eftersträvar konsensus???


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår kväll fastnade jag i en intressant dokumentär på SvT1, Smittad – när hiv kom till Sverige. Gissningsvis visades den med anledning av Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar, som avslutades förra veckan.

HTLV III kallades viruset först. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I dokumentären
får vi möta både dem som var med och jobbade direkt med smittade patienter, men även patienter som intervjuades då – och i nutid. Det var fruktansvärt, men föga förvånande att höra hur dessa patienter bemöttes. En man, bland annat, tvångsvårdades på sjukhus och hade två poliser som barnvakter. Sjukvårdspersonal ville inte jobba med de sjuka – och de få som gjorde det, syster Kerttu, till exempel, fick ta rätt mycket skit från omgivningen. På RFSL fanns George Svéd, som själv drabbades i och med att hans pojkvän dog i aids. Båda två fantastiska människor som har uträttat mycket gott!

I mitten av 1980-talet kom jag till mitt allra första riktiga jobb. Det var mitt under värsta aids-hysterin. Viruset kallades ännu HTLV III. Jag jobbade mycket med information kring detta på jobbet – medan några av mina kollegor skrev och sjöng sånger om det. Bland annat. Hade det skett idag skulle jag nog ha blivit rätt förbannad. Vad var det som var värt att besjungas när det gäller detta fruktansvärda virus, liksom? Så otroligt okänsligt!..

Men många visste inte bättre. Många visste inte hur skiten smittade. Eftersom jag också var engagerad i den lokala RFSL-avdelningen och sedermera även startade en ny lokalavdelning av RFSL där jag även var ordförande under nåt år, jobbade jag även där med information kring HIV och aids. Jag hade ganska stor insyn i den medicinska biten eftersom jag   jobbade där jag jobbade. Det var väldigt praktiskt. Jag fick till exempel snart lära mig att viruset, som angriper de så kallade T-cellerna, dör i kontakt med luft. Därför smittar inte HIV genom att man tar i saker som den sjuke har vidrört – eller ens genom att krama den sjuke.

Om du missade gårdagens dokumentär tycker jag att du ska se nån av reprissändningarna eller på SvT Play. Den är lite mer än en timma lång. Den tiden borde du kunna avsätta.


Livet är kort.

Read Full Post »

På stenåldern, för så där en 20 år sen, fick jag min första dator. Det var en Macintosh, en grym liten sak som var FRUKTANSVÄRT dyr! Vi var outsiders på mitt jobb – ”alla andra” hade PC. Nackdelen var att man sällan fick hjälp när tekniken krånglade – fördelen var att man faktiskt LÄRDE sig att fixa många problem själv…


Det gick aldrig så här långt, men var många gånger nära…

                                                                                                                                                            Som så många andra uppmuntrades jag i början att spela datorspel. Ett skäl var att man skulle lära sig hantera datormusen. Det allra första spelet jag lirade – och som jag blev så fast i, att jag än idag knappt vågar starta det – var Tetris. Skärmen var svartvit, musiken rysk och när man la sig för natten såg man rutor i olika konstellationer som trillade ner framför ögonen och i huvudet hörde man elektronisk balalajkamusik.

Idag händer det allt mer sällan att jag spelar på datorn. Den där första perioden med Tetris var tuff – det var TUFFT att vänja sig av vid spelet – så att man fick nåt gjort på jobbet…


På PC:n fick sen Tetrisrutorna färg.

                                                                                                                                                          Nästa dator blev en liten bärbar Mac och den tog jag hem ibland – och spelade på. Fast då var det nåt spännande strategispel som handlade om Aladdin, om jag inte minns fel. Det gällde att klura ut en massa saker för att komma till nästa level.

När jag så småningom fick bonusbarn var ett av favoritspelen nåt mystiskt spel som utspelade sig i Egypten, bland pyramiderna. Jag tror aldrig att jag och I kom längre än till level fyra. Och då ska du veta att jag var runt 40, I ungefär sex år…


I början av 2000-talet förirrade jag mig bland pyramiderna – i cyberspace…

                                                                                                                                                             Idag kan jag IBLAND koppla av med spel som Sudoku, UNO eller Backgammon på datorn. Jag föredrar spel som inte låter för mycket och det får absolut inte ha med krig att göra. Detta därför att jag har en liten åskådare ibland som är sju år och heter Elias. Han brukar då och då spela  på en sajt på internet och en gång när jag skulle ”barnvakta” honom kollade vi in spelen där. Då fastnade jag för ett spel som jag inte minns namnet på, men det var en sorts fluffiga figurer som man skulle para ihop och när de blev minst tre föll de till marken. Lite som Tetris, alltså… Och ärligt talat… Jag HAR gått in och spelat, inte bara EN gång, utan FLERA gånger, UTAN att ha Elias att ”barnvakta”… Så jag gissar att jag delvis har fastnat i speldjävulens klor igen… Men för det mesta använder jag idag min lilla minibärbara Eee-PC med sin tiotums-skärm till annat än spel. Att blogga, bland annat. Om stenåldern och gamla datorspel…

Read Full Post »

Nu har jag varit ute i Förorten och haft några timmars mys med mys-plutten Elias.  Jag åkte och hämtade honom från fritids – och gissa om det var nära ögat att jag smällde igen den låsta dörren bakom mig MED DE BLÅA PLASTTOSSORNA PÅ FÖTTERNA! Men jag besinnade mig i tid och stack in min häl (undrar om det är DET en viss person har gjort med anledningen av svullnaden där..?), stoppade dörren och SLET AV mig tossorna! HA!


Skomode på sjukhus, fritids och liknande ställen, värre än Foppa-tofflor!!

                                                                                                                                                            Elias och jag åkte och handlade fiskmat och lite andra förnödenheter till Storebror hemma i Himlen. Där var hemmet fortfarande intakt. Killarna och jag åt var sin glass, mest med tanke på Elias som skulle få sen middag i kväll. Johan hade installerat det nya, trådlösa bredbandet, men hade kopplat in kabel till sig själv. Allt funkade strålande! Jag passade på att vattna Fästmöns krukväxter samt hämta ett par varmare jeans åt henne och lämna en liten matpeng åt Johan.

Hemma på Morgonen mötte jag en och annan skummis samt fick en kul pratstund med Linn som börjat sommarjobba i katakomberna till Sjukstugan i backen. Hon verkar trivas – än så länge (två arbetsdagar) och det ger bra betalt för tre veckors jobb. Kul! Jag är glad för hennes skull att hon fick sommarjobb även om jag hade föredragit att arbetsgivaren var en annan. Frida kollade på TV, så jag sa mest bara hej till henne innan Elias drog in mig på rummet för att kolla Hemglassbilens färdväg på datorn. Inte det roligaste, men jag tänkte att jag måste ju ägna pojken lite uppmärksamhet 😉


De gröna flaggorna visar var bilen INTE har varit ännu, de röda var det HAR varit och de blå vart den åker en ANNAN dag.

                                                                                                                                                          Sen skulle vi testa att spela lite olika dataspel. Det första spelet begrep jag inte ett smack av. Det var en massa kinesiska pojkar i olikfärgade dräkter som skulle slåss mot varandra så blodet sprutade. Nej, tacka vet jag nåt fluff-spel vi hittade där man skulle fluff-bomba fluff-bomber. Låter det knäppt? Ja, det var det, men det var i alla fall lite snällare än det med kinespojkarna! Sen spelade jag Uno mot datorn – och vann två gånger. Så där satt jag, vid Elias dator, och spelade när hans pappa klev in genom dörren… Sicken barnvakt, va´?.. Men Elias brukar föredra att sitta bredvid och titta när nån annan spelar, det är faktiskt sant!

Idag har det varit skitkallt – bara elva grader när jag skjutsade Anna till jobbet vid halv fyra-tiden. Jag känner halvt om halvt fortfarande lite förkylningssymtom och magen ska vi tala tyst om (MORR!). Men snart ska jag åka och hämta Den Söta Annan, så då får jag lite annat än mina krämpor att tänka på! 😀

Read Full Post »

Så var vi plötsligt mitt i veckan IGEN! Elias är skjutsad till näst sista skoldagen och Fästmön till sitt arbete. Själv har jag SÖKT ett arbete som skulle kännas som en riktig utmaning att få! Men jag ska försöka dämpa min iver så att jag inte blir alltför besviken – igen. För tyvärr är det så att de senaste jobben jag har sökt, jobb som har känts riktigt, riktigt spännande och intressanta – dem har jag knappt fått svar på ens att min ansökan kommit fram. Och tiden bara går utan att nåt annat besked kommer. Många arbetsgivare väljer att inte mejla ut besked – eftersom antalet ansökningar är så högt. Det, att inte lämna besked, tycker jag är under all kritik, även om det är många som ska få ett ”nej-tack-mejl”. Att skriva ihop ett standardmeddelande, att gruppera adressater och att klicka på sänd-knappen på skärmen torde inte vara till utmattning ansträngande, ELLER???


Tofflan blir lite arg och besviken ibland.

                                                                                                                                                           Igår dammsög jag mitt hem. Det var alltför länge sen, så för en gångs skull rasslade det i dammsugarröret. Men det kommer in mycket skräp utifrån när man har fönster och dörrar öppna och dessutom en vacker björk alldeles utanför…

Dagarna är soliga och varma, men kvällarna har varit kyliga. Vi har försökt sitta på Annas balle* på kvällstid, men det har snabbt blivit för kallt så vi har fått flytta in.

Idag blir det bland annat inhandling av tårttillbehör när Anna har slutat jobbet, för i morgon, torsdag, är det skolavslutning för Elias och Frida – och kanske även Linn? – och sånt ska, enligt traditionen, firas med jordgubbstårta.

Jag ska ringa gamla vännen EKL under dagen och försöka boka in vår träff nästa vecka. Jag känner att jag inte orkar/hinner med ytterligare en tur till stan denna vecka. Och så kan det ju vara kul att ha nåt att se fram emot!


Tofflan blir glad tant av vänner!

                                                                                                                                                           På tisdag kväll nästa vecka ska jag ”barnvakta” Elias hos hans pappa, för då behöver pappa gå på ett viktigt möte och mamma arbetar. Vi får se vad vi hittar på – kanske en liten biltvätt med efterföljande besök på nåt matställe?

Nu ska jag inta frukost tillsammans med lokalblaskan. Lite senare blir det en tur till Tokerian för inköp av TV-tidning med tillhörande kvällsblaska (tyvärr ett tvångsköp). Funderar på att kanske fota lite och delta i lokalblaskans sommarfototävling… Men sen MÅSTE jag nog tömma min mobil på bilder – nu är jag uppe i gott och väl över 500…

                                                                                                                                                       *Annas balle = Annas balkong

Read Full Post »