Pojktanten

Ett inlägg om en märklig film.

I TV-tablån klassas den som dokumentär. När jag ser den tänker jag…

Ja, jo, dokumentär, i och för sig, men… också… konstverk.

Sen blir jag irriterad över att vi alltid måste etikettera allting – även vår könstillhörighet. Och det är detta som Pojktanten (2012) handlar om. Könstillhörighet. Att inte passa in, riktigt, nånstans.

Pojktanterna badar. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Upfront films)

Filmen handlar om Ester Martin och Eli. De möts, skiljs åt, möts igen. Själsfränder är ett passande ord – om vi nu ska etikettera så förbannat. Filmen visar badkarsscener med Ester Martin och Eli varvade med scener ur en Pojktants liv och uppväxt.

Det är många scener som är svåra, djupa, alltför… svarta att förstå. Andra scener är rörande, till exempel när Eli sjunger This is my life. Eller sjunger… Nja…

En vacker film, en svår film, en film som är både mörk och ljus. Vissa saker förstår jag inte. Som varför vi alltid vill sätta etiketter på allt. Varför är det så viktigt att könsbestämma nån? Men det är det första vi gör när vi möter nån. Registrerar vilket kön.

En del är varken män eller kvinnor. Nånstans mitt emellan. Låt dem få vara där om de själva vill. Tycker jag, dårå. Acceptera. Att förstå kanske inte går, men acceptera. Att det finns androgyna människor. Människor som bara vill få vara som de är. Inte bara tittade på som freaks, eller som bara som häftiga i sitt utanförskap.

Den här filmen är omöjlig att betygsätta, men jag ger den högsta Toffelbetyg för att den är så komplex!

Livet är kort.

Read Full Post »

Alltför nära

Ett inlägg om en bok.

För ett tag sen kände jag paniken närma sig – jag hade bara en enda bok kvar i min att-läsa-hög. Så jag gick på Tokerian och kollade in pocketutbudet. Köpte två böcker av Linwood Barclay, en kanadensisk författare. Och nu har jag läst en av dem, Alltför nära.

En bok som börjar med att en hel familj mördas.

Den här boken börjar pang på, så att säga. Tonårige Derek blir vittne till hur en grannfamilj skjuts ihjäl. Ingen förstår varför familjen mördats, men Derek blir förstås misstänkt. Men så börjar gamla hemligheter flyta upp till ytan och så småningom sluts cirkeln och vi får alla svar.

Ganska direkt gillade jag Linwood Barclays sätt att skriva. Handlingen rör sig framåt i en bra ström. Bara bitvis blir det lite för långa dialoger. Faktum är att författaren påminner mycket om Harlan Coben. Bådas böcker är riktigt spännande deckare, ofta med vanliga människor i huvudrollerna.

Tyvärr lyckas jag lista ut hur saker och ting hänger ihop och vem som är mördaren. Inte direkt, förstås, utan ganska långt in. Det drar ner betyget en aning. Men boken får ett högt Toffelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Så mycket sista gången…

Ett inlägg om att sluta.

Min dag började i ilska. Ilskan blev till ledsenhet, som blev till saklighet, som blev till glad över omtänksamhet. Sen vändes allt upp-och-ner några gånger. Jag hade ändå ganska bra koll på känslorna och när jag förklarade och berättade ”allt” för en förtrogen kändes det bättre.

Men det förändrar ingenting. Jag tömde mitt ena kontor. Tog ner Nemi-strippen som jag satte upp första dan på det kontoret – för att varna mina korridorgrannar…

Grannarna från helvetet. Typiskt Nemi att gilla.

På morgonen svettades jag ut min ilska genom att rensa, senare släppte jag ut den genom att prata. När lunchen kom var jag rätt tömd. Jag tog min bok och gick till Thaistället – inte för sista gången, men för en av de sista gångerna. Det blir avslutningslunch där för min del på onsdag. Då är det nämligen kycklingspett med stans bästa jordnötssås på menyn. Och nej. Det blir bara jag som går dit. Ensam. Med min bok. Jag vill ha det så.

Kyckling med röd curry var en av dagens idag och den gjorde mig inte mindre svettig.

Idag var det kyckling i röd curry och den var ganska het. Satt och retade mig på en karl som höll på att snora hela tiden vi åt, men mot slutet av måltiden började även min näsa fukta sig. Fast jag snorade inte, utan jag snöt mig diskret med ryggen mot andra gäster.

Annars var det lugnt på Thaistället och det är ett annat skäl till att jag gillar att äta där. De andra lunchställena på jobbet är väldigt sorliga. Men tyvärr… säg den lycka som varar… Det kom in en familj som tycktes styras av de två barnen, båda i cirka sex – sjuårsåldern. Det ena barnet frågade åtta gånger – jag räknade…

Mamma, är inte det här jättestarkt?

Först den åttonde gången svarade mamman:

Det får du fråga henne om!

Gissningsvis menade hon en av kvinnorna som stod bakom disken. Ja, inte konstigt att barn blir gapiga och tjatiga när föräldrarna tar åtta gånger på sig att svara…

På eftermiddagen jobbade jag faktiskt. När kollegan ber så snällt kan man ju inte straffa denn*. Så jag tittade på en text, visade lite bildhantering och hjälpte till med en sida på webben.

Sen skaffade jag mig fyra nya kontakter på LinkedIn – bara så där, hepp! Eller inte riktigt… Jag skickade ut en liten påminnelse till en del som inte har svarat.

Fästmön har haft det riktigt tufft på sitt håll idag på jobbet. Det är märkligt att det finns folk som gästspelar ett kort tag och tror att de kan och vet allt om en verksamhet… Och skäms alla som har delat saker som ni inte har sett helheten av! 

Jag trodde att Anna skulle uppskatta att få bli hämtad och hemkörd och det gjorde hon. Men tack vare att hon inte behövde stressa blev hon kvar och fick ett sista-minuten-uppdrag som drog ut på tiden. Jag ringde hem till Prinskorven för att kolla så att han levde och inte hade svultit ihjäl.

På väg till Himlen svängde vi in till ICA Solen och där hittade jag en påse av nånting som jag tror att vi båda skulle behöva idag…

Choklad i vilken form som helst fungerar som terapi på mig.

Anna skulle ställa sig vid spisen och röra i grytorna direkt och jag åkte hem till mig och packade upp en massa arbetsmaterial som jag inte tänker lämna efter mig. Det är otroligt klibbigt och jag har öppnat flera fönster i lägenheten. Det märks inte.

Nu blir det nog middag, det vill säga jordgubbar och kanske ett par knäckemackor på ballen*. Jag ska läsa ut min bok och laddar sen för att se filmen Pojktanten i kväll på SvT2 klockan 22.15.

I morgon ska jag upp till femte våningen och sitta av min sista dag där. Det är bara hemskt att det ska bli den sista där.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Ifall nån tror att jag har nåt kul för mig…

Ett inlägg om sorg.

Om det nu råkar vara så att nån tror att jag har nåt kul för mig, så kan jag informera Nån om att jag inte har det. Jag har rensat min ena dator och jag har rensat hurts och hyllor på ett av mina kontor.

Tomhet.

Allt av värde från arbete utfört mellan februari 2012 och fram till nu ryms i två pärmar och ett usb-minne.

Allt av värde från jobb utfört under ett och ett halvt år ryms i två pärmar och ett usb-minne.

Så kul har jag inte. Allt känns bara sorgligt och ledsamt. Men jag har haft ett långt samtal med J och det värmde att min kompetens fortfarande efterfrågas och att det funderas vem som ska hålla i vissa saker när jag drar.

Intranätet för institution 2 är rensat på mina foton. Jag har inte råd att vara snäll och prefektens sätt att som vanligt ignorera i mina frågor har resulterat i detta. Jag är inte snäll. Jag är arg, ledsen, förtvivlad.

I morgon ska jag upp på femte våningen och greja lite. Med vad, vet jag inte riktigt. Jag har pratat med H eftersom S har semester om att jag låter laptopen där uppe stå som den gör. Jag har inga hemligheter på den, inga privata saker.

Oklart vem som tar emot det jag lämnar såsom tjänstemobil med tillbehör och passerkort, men jag lägger nog grejorna i nåt av M:s kontor.

På Fästmöns jobb är det turbulent idag. Det får mig att än mer dissa Fejan och det faktum att folk delar saker på den utan att känna till helheten.

Livet är kort.

Read Full Post »