Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vad’

Ett scannat inlägg.


 

Den moderna Husmodern fr april 1962

Idag har jag blivit en modern husmoder!

Idag kom ett kuvert med informationsmaterial och en liten manual (som inte är gjord av nån kommunikatör). Det tog ett tag, men sen lyckades jag ladda ner appen jag behövde, scanna mitt inköp och registrera det via datorn. Jag har gått med i Consumer Scan, en konsumentpanel hos GfK, för att vara med och ge svar på frågor om vem som handlar, vad en handlar och när en handlar. Syftet är från företagets sida att analysera konsumentbeteenden och trender på den svenska marknaden. Totalt är vi 3 000 hushåll som rapporterar våra inköp av dagligvaror (även alkohol och tobak). Jag vill vara en modern husmoder, minsann!

Inte har jag nåt att dölja vad gäller mitt hushålls inköp. Däremot är det intressant för mig själv att se vad det är jag handlar och om det finns nåt jag kan dra ner på/borde sluta handla. Sen får mina inköp gärna användas för att kolla hur en handlar och vad det finns för trender, jag bryr mig inte. Det här ger mig nåt att göra och det tar inte särskilt lång tid när en väl kommit igång. Känner jag att det blir betungande på nåt sätt är det bara att jag avregistrerar mig.

GfKpanel

Jag är del av ett Minisverige och berättar vad jag handlar.

Idag scannade jag och registrerade en vara för första gången. Det var inte svårare att scanna än det är i en affär, bara det att jag scannade med min mobil via en app. Jag skulle till apoteket för att kolla om mitt e-recept hade kommit in, det jag ringde om i onsdags. Det hade det inte. (Värst vilken lång tid det ska behöva ta i denna digitala tidsålder. Tyvärr behöver jag ha just den medicinen om jag inte vill kräkas hela tiden, så jag får väl göra ett nytt försök i morgon. Finns det inget recept då heller går jag i taket. Lindrigt uttryckt…) Men… eftersom jag ändå var på apoteket köpte jag fluor. Och det är en typisk vara som ska scannas och registreras i den här panelen! Det var kanon att prova på en enda vara. Hade det varit för krångligt skulle jag ha avregistrerat mig direkt.

Vad får jag för det här då? Tja, det är tur att jag inte handlar så ofta och så många saker, för jag får inte särskilt mycket. Jag får poäng som jag kan handla saker för i en premiebutik som är öppen fyra gånger om året, ett par veckor åt gången. Där kan jag byta poängen mot husgeråd, kökshanddukar, presentkort, tidningsprenumerationer, elektroniska varor, biobiljetter etc eller skänka poängen till forskning inom vissa sjukdomsgrupper eller miljö. Så nej. Jag gör det inte för några pengar och jag lär inte få ihop poäng som skulle kunna ge nåt av större värde – jag gör det för min egen skull samtidigt som jag bidrar till konsument- och trendspaning.


(Hade jag haft nån att värva, genom att till exempel uppmana läsare att lämna en kommentar här, skulle jag ha kunnat få extra poäng. Men nu ägnar jag mig ju inte åt detta ganska själsutmattande sätt att kommunicera längre. Det är bara vid bokinlägg som läsare kan kommentera numera.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett paraderande inlägg.


 

Lördagen var het. Det var otroligt mycket folk som hade samlats vid Mariatorget på Söder, utifrån vilket årets Prideparad skulle gå. Ett tag kändes det bara som totalt kaos. Men konstigt nog pallade jag folkmassorna. Det gick liksom inte an att få panik, det fanns ingenstans att vända sig om och gå till vid några tillfällen. Men så småningom hittade vi vår plats – bakom dj Katjas lastbil. Vi fick nog hörselskador på köpet för det var extremt hög musik. Ändå gick det några bastanta transor före oss och lite annat folk.

Vi klarade den långa marschen. Men fötter och ben var rätt slut. Och både Fästmön och jag hade svettats en hel del. Och svett oss – solen var allt annat än barmhärtig… Som vanligt blev det ett antiklimax att komma till Pride Park. Tänk bara om nån hade mött upp med regnbågsvattenflaskor eller NÅNTING. Men ingenting, alltså. Nåt för Stockholm Pride att tänka på inför kommande år, tycker jag. Och snacka om att varumärkesplacera sig för den som sponsrar dessa vattenflaskor…

Vi softade, tog en öl, käkade lite, träffade en och annan GAMMAL bekant i vimlet, såg några vi inte ville se, fikade – och sen tog vi en taxi till hotellet. Tanken var att fräscha till oss lite och sen gå och ta en drink i baren. Men se barpersonalen på Clarion Hotel Ringvägen är den mest otrevliga jag har träffat på! Man säger liksom inte vad som helst till hotellets gäster som ödmjukt frågar om man kan beställa vid bardisken eller invänta bordsservice. Man säger inte heller, som en av personalen gjorde en annan kväll:

Ja här kan du inte beställa nåt för vi har stängt.

Fy fan, jag ska skriva ett och annat i den sedvanliga enkäten från hotellet. Ruggigt dåligt! Men som tur är finns det andra ställen på Söder. Vi hamnade på Läckerbiten där vi tog en avslutande öl innan vi sussade i våra knarrande sängar.

  • Dagens krämpor: Onda fötter, utgjutelse på vaden, solbränna samt myggbett på armbågen
  • Dagens roligaste: Att träffa Gun från Dragarbrunn
  • Dagens parad: Lång och varm och högljudd
  • Dagens gratis: Ploppchoklad till Pridekaffet
  • Dagens mest pratsamma: Taxichaffisen
  • Dagens oförskämdaste: En man och en kvinna i barpersonalen på Clarion Hotel Ringvägen
  • Dagens godaste öl: Staropramen på Läckerbiten


Och här kommer några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en deckare i universitetsmiljö.


Min tämligen nya bekantskap
bland svenska deckarförfattare, Kristina Appelqvist, gjorde mig nyfiken på mera efter att jag läst hennes debut Den svarta löparen. Jag har just lagt den andra delen om rektor Emma och polis Filip, Den som törstar, till handlingarna.

Den som törstar

Många mördas i universitetsmiljö.


Tillbaka i Skövde igen
och vid Västgöta universitet. Dess rektor Emma ska delta i en begravning för en kollega. Emma ska vara med i kören som vid detta enstaka tillfälle ska ledas av den världsberömda operasångerskan Angela Hansson. Men på morgonen för begravningen hittas Angela mördad – ovanpå den döde professorn i hans kista. Detta startar en serie händelser. Och det är inte slut på morden…

Jag gav Kristina Appelqvist en chans till och jag tycker att den här andra delen i Emma-serien är bättre än den första. Men det finns saker jag fortfarande retar mig på, till exempel överflödet av utrop som

Vad fint!

och

Vad synd!

och

Vad bra!

Det känns som ett styltigt språk och jag skulle ha föredragit om ordet

vad

bytts ut mot

så 

eller möjligen talspråkiga

va´…

Jag tycker också att skildringen av Filip och Emmas förälskelse känns lite… stapplande. Den första delen slutade med att de skulle åka till Rom, den andra delen börjar med att det liksom inte är nånting mellan dem. Inte nånting som sprakar i alla fall utan tämligen… trist. Det känns inte heller trovärdigt att Emma hoppar in som barnvakt till Filips dotter Elin, när flickan är sjuk. Jag menar, har Emma och Elin ens träffats?

Totalintrycket är dock bättre än ettan. Den som törstar är riktigt spännande bitvis, men jag lyckas pricka rätt på mördaren innan denn*s namn avslöjas. Det blir en betygshöjning med en halv toffla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


Livet är kort.

Read Full Post »

I vissa lägen är mitt efternamn som gjutet och gjort för mig. I andra lägen… eh… är det inte det. Sen i somras, tror jag, har jag haft en grej stående bakom ett skåp här hemma. Fästmön och hennes äldsta dotter var på antikrunda när det fortfarande var soligt och varmt. De införskaffade (jag betalade) nåt som stått på min inköpslista sen länge: ett äkta kast.

Att det är ett äkta kast är det ingen tvekan om. Det ÄR verkligen nött av TYPER. Och då talar jag inte om människosorter utan om typer som man tryckte med – på den tiden man satte text till tidningar och böcker för hand.

Kast

Kastsamhälle.


Nu har jag ett riktigt kastsamhälle
på ena köksväggen. Sen tidigare hade jag ett stenkast, som består av enbart stenar och snäckor, samt ett lägre kast, som mest innehåller småfigurer från Kinder Egg. Och nej, jag har inte ätit alla Kinder Egg själv och nej, jag har inte lekt med småfigurerna. Stenarna har jag samlat själv och kommer från Metropolen Byhålan, Rhodos, Gotland och lite andra ställen.

Idag när jag gick med dammvippan flög det i mig att jag skulle få upp det äkta kastet. Eftersom hälen och även benet fortfarande gör ont av och till är det ganska plågsamt att klättra upp och ner på pallar. Det äkta kastet skulle nämligen monteras ganska högt, vilket tarvade detta trampande å en köksstege, modell mindre.

Kastet är betydligt tyngre än stenkastet med stenar och det lägre kastet, så för säkerhets skull hamrade jag i två betongkrokar. Nu får jag hoppas att det sitter där det ska och att det inte trillar ner på min vinsamling eller jättefikusen (ja, inte jag själv, dårå, utan en krukväxt).

Har telefonerat med min sister och sitter nu och har djävulusiskt ont i häl och ben (vaden). Tur att doktorn är generös med medikamenter. Precis när jag skrev

[…] djävulusiskt ont […] 

ringde telefonen igen. Denna gång var det Annas snälla mamma som ville prata idrott med mera. (Ja tänk, att hon ringer till mig för att snacka sport, det trodde du inte, va?!)

Förutom kastsamhället har jag fått lite annat nödvändigt gjort här hemma. Nu funderar jag på att micra mat, rester av kyckling och Baba Ganoush. Anna ska äta kalkon och potatisklyftor, det är inte så illa det heller. Framåt kvällen blir det en repris från igår, det vill säga ostochkexochvinfrån2008 samt Ahlgrens bilar, enligt beställning. Inget lockar på TV:n, men gissningsvis glor vi på Melodifestivalens första deltävling, trots allt. Nåt bloggande om skiten tävlingen blir det inte i år. Det går ju att smula med kex på nysugen matta, dricka vin och spilla ut hälften på duken och/eller läsa under tiden i stället.

handmålat vinglas

Ett sånt här gick i soporna igår.

 


I kväll ska jag emellertid
inte krossa nåt vinglas, vilket jag gjorde igår när jag skulle diska. Det var ett handmålat glas som jag tappade i diskhon (nej, jag var inte berusad, jag hade druckit knappt två glas). Eftersom konstnären var jag själv var det ju ingen större förlust.

Vad händer hemma hos dig???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i kvarten… Detta skrev jag i morse:


Det känns läskigt
att sitta och skriva så här utan att publicera. Men kanske publicerar jag en dag. Eller också inte. Vissa dar är jag så trött på bloggandet, andra dar mår jag rentav dåligt när jag inte får eller kan skriva. Glädjen med bloggandet är emellertid borta sen ett bra tag, faktiskt. Bloggen har mest blivit ett tvång, men också en källa till sorg. Jag får försöka hitta ett annat sätt. Tills vidare blir dessa inlägg sparade som utkast. Vad som händer med dem sen vet jag inte. Jag vet inte om jag kan leva utan att skriva. Det är mitt liv.

Jag åkte hem redan runt halv fyra igår eftersom persiennkillarna hade aviserat sin ankomst klockan 16. Han – för det var bara en – kom kvart i fem. Fästmön och jag hade bestämt oss för att laga rätt nummer två från Mathem, men eftersom det saknades en ingrediens var en av oss tvungen att gå och handla. Anna erbjöd sig, eftersom jag hade några frågor till persiennkillarna och behövde vänta in dem. Jag påbörjade emellertid middagen och stod och hackade lök när det plingade på dörren. Vi pratade en stund och märkligt nog fungerade nästan den trasiga persiennen när killen just hade kapat snöret… Men så hängde den sig och han påbörjade sitt arbete. Jag fick lära mig att man ska vinkla lamellerna så att de står horisontalt innan man hissar upp persiennerna. Och glipor mellan lamellerna går inte att göra nåt åt. Väldigt märkligt, det där, för så var inte mina gamla persienner.

Efter middagen gick jag med soporna och Anna diskade det som var kvar. Sen slängde vi upp stången med de nyinköpta, mörka gardinerna från IKEA. Det kändes genast mycket mörkare i sovrummet.

gardiner i sovrummet

Mörka gardiner i sovrummet.


När vi gick och la oss
kunde vi konstatera att det verkligen blev mörkt! Underbart, tycker jag! Men det klart att det glipar i överkant och kommer in ljus, så vi får se hur det blir när det blir ljusare ute.

Innan vi kröp till kojs kollade vi emellertid på Dicte. Det var riktigt spännande, men jag tycker att tio avsnitt känns mycket. Blir lite trött på alla långa serier man vill följa. Nu kan ju jag spela in på DVD:n. Men nån gång måste jag ju titta också… Vi glodde lite av och till på Leffe också. Jag hade dessvärre ingen ro att sitta stilla.

Jag somnade ganska tidigt. Trots det blev det ingen bra natt. Jag var uppe minst tre gånger och hade vansinniga kramper i vaderna och en gång i vänster lår. Otroligt tröttsamt och irriterande, för jag sov väldigt gott.

I morse läste jag i lokalblaskan om att en fjärdedel av alla anställda vid Sjukstugan i Backen hade skrivit på protestlistor mot neddragningarna vid sjukhuset. Dessa protestlistor överlämnades igår till Högsta Tuppen. Även två politiker, en från Folkpartiet och från Sossarna, medverkade. Två. Av alla partier som har representanter… Inne i tidningen fanns också en insändare. Tyvärr hade redigerarna slarvat med rubriken igen… De som jobbar vid Sjukstugan i Backen är knappast sjuhuspersonal även om antalet byggnader på området snart är flera än personalen som jobbar där…

sjuhuspersonal

Sjuhuspersonal..?


Morgonen idag är mörk och regnig.
Anna började redan klockan sju och jag var så trött i morse att jag gav henne instruktioner för hur hon skulle öppna garageporten. Det är liksom nånting hon gör varje gång vi åker hem tillsammans… Dessutom satte jag på min blåtand och kopplade ihop den med min iPhone. Men blåtanden ligger fint kvar på hyllan i hallen. Jag fick i vart fall med mig lådan med skålar som ska lämnas tillbaka till den hjärtegoda L på fakulteten. Tänkte mig dit i eftermiddag och samtidigt ta en kopp kaffe.

Idag blir det Thailunch med Johan och till Anna ska jag köpa med mig en låda kyckingspett med ris och jordnötssås till middag. Själv måste jag ägna kvällen åt att rensa inför morgondagens rengöring av ventilationen hemma. Och så måste jag ringa mamma igen. Jag ringde igår och hon lät riktigt dålig. Utan att ha sett henne misstänker jag att hon har influensan. Och då är det jobbigt när man är ensam. Ibland förbannar jag avståndet i mil oss emellan. På institution 1 var åtminstone två personer rejält förkylda igår, så det står väl inte på förrän man själv ligger däckad.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det tisdag och jag hoppas att S har fixat min dator på institution 1. Det är nämligen där jag ska jobba, även rent fysiskt, på tisdagar. Tillbaka till mitt ”gamla” kontor, det som ligger högt uppe bland molnen och som är luftigt och stort. Jag trivs bra en trappa ner, men kontoret där är litet och trångt och utsikten är inte mycket att hurra för – korridoren mitt emot i denna del av byggnaden som är U-formad.

Jag slängde en blick på gamla mobilen igår och noterade, till min förtjusning, att en nitisk säljare i Göteborg verkligen vill sälja en pensionsförsäkring till mig. Så himla synd att jag inte svarar. Pensionsförsäkring känns i skrivande stund som ett hån. Insåg också att jag inte har meddelat sjukhuset mitt nya mobilnummer. DET är lite värre, för jag vet inte vem jag ska ringa. Men min adress och mitt hemtelefonnummer har de ju. Vissa samtal kan ju vara bättre att ta emot i hemmets lugna vrå…

Lite roligare var ett mejl som jag fick igår angående ett bokprojekt jag har gett mig in på. Jag är både nyfiken och förväntansfull! Mer om detta lär komma på en blogg nära dig!

Det blir fortsatt jobb med institution 1:s forskningssidor idag, uppblandat med lite möten och annat. Några kontaktpersoner har jag inte fått än, så jag gissar att jag måste tjata om det. Sånt där tycker jag är lite jobbigt, men samtidigt inser jag att chefer inte kan hålla allt i sina huvuden – ty där är ju, liksom för oss vanliga dödliga, vissa utrymmesbegränsningar. Tråkigast känns den uteblivna återkopplingen (feedback på svenska) på det material jag skickade till prefekten på institution 2 efter vårt lönesamtal. Varför stressade jag, liksom? Det är för övrigt frustrerande att inget händer på ett mer långsiktigt plan. Jag börjar tröttna lite och tappa sugen på löften som bara ger korta, tillfälliga lösningar.

Nej, nåt vidare humör är jag visst inte på idag. Ursäkta, det blir bättre när jag kommer igång och jobbar! Ryggen har bråkat med mig i natt – jag for upp som en raket mitt i natten av att det kändes som om jag fick ett spjut i ryggslutet. Det fick jag inte, men jag hade antagligen vridit mig i ett läge som ryggen inte estimerade. Därför är ryggeländet idag tillbaka till ruta ett. Hälen är också ond idag, det gör ont genom vaden upp i baklåret. Gissar att det helt enkelt är rejält inflammerat. Kanske inte så konstigt att jag är lite grinig då…

Inte ens Dagens Språkliga Groda i lokalblaskan fick mig att skratta nåt nämnvärt. Bara att skaka på huvudet och smacka med tungan i gommen åt detta fel som så många gör: båda TRE. När man använder uttrycket

både

handlar det max om två. Men lokalblaskan, som så många andra, utökar både till tre.

Både tre partier…


Nu knackade bästa J på
och förärade mig en chokladbit! Tänk, J måste ha sett att jag såg grinig ut! Vilka snälla människor jag har runt omkring mig – på alla plan – privat, på jobbet och i bloggvärlden. Jag skrattar fortfarande åt gårdagens ömtåliga post… Kanske skulle ha tagit med den hit idag och skojat lite – med mig själv…

Mugg från ett av bonusbarnen som tycks ha ENORM humor, chokladen från J.


Nej, dags att sätta fart
på den gamla kroppen och göra skäl för månadspengen! Jag ska flytta mina

näbbiga armbågar

– ett uttryck som Fästmön hasplade ur sig när vi låg i sängen härom kvällen och resten av min lekamen ett trappa upp. Var hänger du idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Det sista jag gjorde i Förorten var att åka till min favoritaffär ICA Solen och handla med Fästmön. Det första jag gjorde i New Village, var så gott som att gå till Tokerian och handla. Men jag packade upp först, förstås.

Det är emellertid lite svårt att packa upp i mitt hem just nu. Eller… det är svårt att göra nånting här. Saker står på fel plats, saker står ovanpå saker de annars inte skulle umgås med och så, som grädde på moset, denna jädra plast. Så därför var det inte så svårt att rymma över till Tokerian ett tag.

Jag ville prova hur det var att gå, för just idag är hälen inte så ond. Det gick ganska bra och gjorde inte alltför ont. Tyvärr har jag fått ont uppe på vaden också och jag gissar att det är ett muskelfäste – eller också den där bindvävsinflammationen som Nål-Janne pratade om i torsdags. Anyway, jag överlevde promenaden! Beklagar, belackare, men ni får stå ut med mig ett tag till!

Det fanns lite att pyssla med här hemma, lite plast att drapera och en och annan digital termometer att rädd till eftervärlden. (Det som sitter i vägen och inte har tagits bort = kastas, menar Dalkarlarna. Misstänker starkt att de har nåt ihop med Clas Ohlson, han är ju dalkarl han också, ursprungligen, i alla fall…).

Satte mig vid datorn och skrev lite på ett par skrivuppdrag. Det gäller att ligga lite före – som alltid när det gäller mig. Jag gillar när jag kan impa på folk genom att leverera FÖRE utsatt tid! Måste vara synnerligen irriterande för somliga slök*kar… Ingen nämnd, ingen glömd…

Det började dra sig mot middagsdags och då uppstod ett litet problem. Var i hela Plastinge ska måltider intas? Köksbordet är visserligen bara plastat och bebott av majoriteten av kökets femtontal krukväxter, men där finns ingen taklampa. Och nu är det ju höst och mörkt om kvällarne. Så det fick bli upplägg på tallrik vid diskbänken för vidare färd in till vardagsrummet.

Middag å Restaurang Plastinge.


Det var en märklig känsla
att äta middag på vardagsrumsbordet, ett glasbord noga insvept i en skitful duk från 1990 kallt samt plast. Och sen att ha ytterligare ett bord, matsalsbordet*, ovanpå, liksom. På matsalsbordet hade jag dryck och tillbehör, medan tallrik, bestick och senare även boken åkte snäppet ner till glasbordet. För läsa måste man ju när man dinerar ensam. Och läsa lite till ska jag strax, för nåt annat finns det just inte att ta sig för i Plastinge – jag har ju redan gjort allt som måste göras.

Särskilt muntert är här inte heller. Inte som igår kväll i Himlen, när man tämligen sent på kvällen fick LUSTIGA foton sig tillsänd å mms. Foton på Fryntlige Herrn anno 2012,  till exempel. ÅÅÅ, vad jag skulle vilja lägga ut just den bilden på en blogg nära dig, men då kan jag tala om att jag inte lär leva länge till alls.

Min största förhoppning inför kvällen är, modest nog,  att jag ska hitta till sängen vid läggdags… Må Gud stå mig bi!


*matsalsbordet är egentligen Chuckys förra köksbord, omgjort från bok till mörk ek av fyra händiga händer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »