Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kör’

Ett nöjt inlägg.


 

Kor

Perfekt present!

För en gångs skull är jag lite nöjd med mig själv. Jag har lyckats lösa ett rejält problem, nämligen att hitta en present till en före detta arbetskamrat vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Det är Den Hjärtegoda, du vet hon som gav mig en påse bröd en gång när jag var utan mat, som går i pension. Man kan inte tro att hon har uppnått pensionsåldern, för hon är baske mig raskare än jag. Visserligen är det lite förtida pension. Och det tycker jag är smart och bra: man ska gå medan man fortfarande är pigg och orkar göra en massa roliga saker på all den fritid man får som pensionär.

I augusti fick jag en inbjudan till en buffé efter Den Hjärtegodas sista arbetsdag på tisdag i nästa vecka. Jag tackade självklart ja. Men sen kom ju problemet med present. Vad ger man en person som har arbetat länge på SLU och som liksom har ”allt”? Idag kom jag på det: KOR! Man ger KOR!

Och KORna har jag slagit in alldeles själv, som synes. Eh… ja…

Snören och paket

Många snören blev det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en deckare i universitetsmiljö.


Min tämligen nya bekantskap
bland svenska deckarförfattare, Kristina Appelqvist, gjorde mig nyfiken på mera efter att jag läst hennes debut Den svarta löparen. Jag har just lagt den andra delen om rektor Emma och polis Filip, Den som törstar, till handlingarna.

Den som törstar

Många mördas i universitetsmiljö.


Tillbaka i Skövde igen
och vid Västgöta universitet. Dess rektor Emma ska delta i en begravning för en kollega. Emma ska vara med i kören som vid detta enstaka tillfälle ska ledas av den världsberömda operasångerskan Angela Hansson. Men på morgonen för begravningen hittas Angela mördad – ovanpå den döde professorn i hans kista. Detta startar en serie händelser. Och det är inte slut på morden…

Jag gav Kristina Appelqvist en chans till och jag tycker att den här andra delen i Emma-serien är bättre än den första. Men det finns saker jag fortfarande retar mig på, till exempel överflödet av utrop som

Vad fint!

och

Vad synd!

och

Vad bra!

Det känns som ett styltigt språk och jag skulle ha föredragit om ordet

vad

bytts ut mot

så 

eller möjligen talspråkiga

va´…

Jag tycker också att skildringen av Filip och Emmas förälskelse känns lite… stapplande. Den första delen slutade med att de skulle åka till Rom, den andra delen börjar med att det liksom inte är nånting mellan dem. Inte nånting som sprakar i alla fall utan tämligen… trist. Det känns inte heller trovärdigt att Emma hoppar in som barnvakt till Filips dotter Elin, när flickan är sjuk. Jag menar, har Emma och Elin ens träffats?

Totalintrycket är dock bättre än ettan. Den som törstar är riktigt spännande bitvis, men jag lyckas pricka rätt på mördaren innan denn*s namn avslöjas. Det blir en betygshöjning med en halv toffla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan framför ett tack till en vän.


Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge!

sägs det ju. Och idag när jag kom hem från jobbet hittade jag ett kort från Goa vännen i min postbox. Tack för att du uppfyllde min önskan! Det såg ju riktigt KOseligt ut! (Du skrev mycket om kor…)

Goakort
Ett kort ända från Goa landade idag i min postbox.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan harklar sig och startar sin dag. Ungefär.


Usch, så svårt jag hade att somna
igår kväll! Jag var verkligen jättetrött, men så fort jag stängde av TV:n (jag måste ha TV:n på med svagt ljud för att kunna somna ensam – inte för att Fästmön låter som en TV när hon ligger bredvid, men för att jag behöver ett litet ljud) och släckte blev jag klarvaken. Men upp kom jag i morse i alla fall.

Den här veckan har jag ju tillgång till lokalblaskan eftersom jag är lägenhetsvakt. Det kändes lite som

förr i tiden

när jag sörplade i mig min yoghurt, idisslade russinen, lät nötterna fastna i tänderna, drack mitt morgonkaffe – och läste tidningen. Men ingenting har förändrats sen jag prenumererade på tidningen: det var sport som lyftes fram på första sidan och det var en tidning som gick att bläddra igenom, utan lust att stanna och läsa nånting mera noggrant, på fem minuter.

fil o müsli o UNT
Som förr i tiden – fil med müsli, java och lokalblaskan vid köksbordet.


Så jag hann sitta hos Storebror
 – där jag nu sen en tid tillbaka vanligen äter frukost också – och skriva det mesta av det här inlägget, twittra lite samt svara på ett mejl. Mejlet gällde ytterligare en spännande bok som jag ska recensera på en blogg nära dig. (Nu har jag ju två på gång.)

Dagen är solig och varm redan från start. Morgonen inleddes med att jag la ut en film från körens framträdande i fredags på Husets webbplats. Därpå blev det stormöte och jag fick till och med se mitt namn på väggen i en PPT-presentation *gör vågen*  i samband med att min tjänst har blivit förlängd. Det är liksom inte första gången tjänsten blir korttidsförlängd (två månader), men det var första gången jag såg mitt namn. Jag måste ta itu med trycksaksjobbet jag blev tilldelad i förra veckan – trots att jag är allting annat i min kommunikatörsroll än en trycksaksproducent! Det görs ju nästan inga trycksaker längre… Men nu ska institution 2 ta fram en folder som ska tryckas etc innan jag slutar i juli. Det ska bli intressant att se om jag ens får underlag innan dess, men det är en annan historia. Jag har tagit kontakt med en duktig formgivare och frågat om det är möjligt, om det finns tid den närmaste tiden. Det finns det. Men, som sagt, då måste jag ju ha ett underlag. Text och bild. Vid mötet i torsdags, när jag fick uppdraget i samband med att vi diskuterade min tjänst, ställde jag frågor om målgrupper och syfte etc. Möttes av frågetecken och allmänna svar. Så det blir ju intressant att se om det går att göra nånting bra av det hela.

Tre hela dagar ska jag arbeta nu. På onsdag är det avtackning för B på lunchen. Å, jag kommer att sakna den vänliga personen!!! På torsdag är det röd dag igen och då skulle jag vilja bättre på färgen i ansiktet jag fick igår. Ja, det hettade rejält i plytet igår kväll. Jag tror inte bara att det berodde på rödvinet jag drack till maten utan majsolen. Fast på torsdag, sägs det, är det dags för sämre väder igen. Så möjligen att jag nån av dessa dagar utnyttjar friskvårdstimmen för en gångs skull första gången. Den går ju alltid att kombinera med fotografering utomhus…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med vilket Tofflan hälsar våren välkommen.


Äntligen är våren välkomnad –
även på arbetet! Ett fint initiativ av en av våra sektionschefer, detta med kören. Kören, som framträder typ två gånger om året – runt första maj och Lucia. På Luciamorgonen låg jag på operationsbordet just som kören skulle framträda, men idag fick jag äntligen chansen att höra de ljuva stämmorna. Endast tre gånger har kören tränat i år! Detta till trots var framträdandet superprofessionellt. Särskilt J, som inte bara är intiativtagare till kören utan också körledare, kunde verkligen hålla tonen i ett av de mer annorlunda arrangemangen.

Tyvärr kunde jag varken filma eller fota kören eftersom jag höll en glasstrut i ena handen. Därför får du titta på glassen i stället.

glass
Våren är välkomnad även på jobbet – med sång och glass.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan känner sig splittrad och spretig, kort och gott.

 

I morse var jag trött, trots att det bara var den andra tidiga uppstigningen den här veckan. Och idag är det redan fredag! Det blev lite sent i säng igår. Eftersom jag dessutom skulle sova ensam efter att i två veckors tid inte ha gjort, var det lite knepigt att somna. Min ensam-olat/-vana trogen satte jag på TV:n i sovrummet. Började glo på Benidorm igen. Fästmön och jag hamnade av en slump på detta program härom kvällen och blev helt stumma. Snacka om brittisk humor när den är som bäst… Roligast i den här serien är mamma, pappa, tonårsdotter, lillebror och mormor Garvey som alltså är på semester tillsammans. Värst är  mormor, som bara kan tre saker:

  1. röka
  2. bli brun
  3. vara elak

Tidigare på kvällen tog jag itu med en strykhög som låg och väntade. Anna hade gjort iordning fyra kassar som skulle med hem till Himlen, men hon hade också varit ute med soppåsar. Skönt, för då kunde jag slappa en stund. Mamma fick ett samtal, för nu är hon så orolig för mig igen. Och det är svårt. Det är jättesvårt att vara en källa till oro för sin mamma på hennes ålders höst. Jag förklarade läget och jag tror att hon börjar förstå att det är ganska tufft att vara hennes dotter. Men hon bryr sig och älskar mig och det är jag glad för! För första gången talade jag även om för min mamma att jag också älskar henne. Vi är ju de sista av vår ursprungliga familj.

mammas o pappas bröllopsfoto
Mamma och pappa på bröllopsfotot från 1959.


Anna jobbade till klockan 21
och när jag nästan var framme började bensinmätaren blinka. Vi åkte därför först och tankade, sen och kompletteringshandlade och först därefter ut till Himlen. Fem kassar och en väska hade vi med oss. Lite svårt att ta på bussen, liksom. I kväll kommer en sjuk gosse hem till sin mamma, så jag åker inte ut förrän i morgon.

Det har varit en splittrad förmiddag på jobbet. Jag har bokat in lite möten och en preliminär hemsideskurs som jag ska hålla i nu när jag vet att jag har fått förlängd anställning. Men motivationen vill inte riktigt infinna sig. Så jag slog en signal till ”Lisbeth” för då blir jag alltid peppad. Vi pratade helt kort, drog bara det senaste mest väsentliga samt bokade in en lunchdejt – om två veckor. Så blir det ibland.

Hela jag känner mig splittrad och spretig, jag får inte riktigt grepp om varken dagen eller jobbet – eller mig själv. Får försöka se just den här fredagen som en mellandag och njuta av att det trots allt är lite sol, att Husets kör ska sjunga in våren i eftermiddag och att vi ska få glass.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den gångna veckan har det varit livat, kan man säga. Livat i vidare bemärkelse. Hur som helst, Tofflan undrade vilket oljud du tycker är värst. Totalt svarade 30 personer. Inte oväntat är det grannar som man tycker har värst oljud för sig… Så här fördelade sig svaren:

40 procent (tolv personer) svarade: Ylande ungar. 

36,67 procent (elva personer) svarade: Grannar som borrar, spikar och knackar.

13,33 procent (fyra personer) svarade: Grillande grannar som fyllskrattar och skrålar.  

6,67 procent (två personer) svarade: Tofflans sms-signal.

3,33 procent (en person) svarade: Ylande körer som sjunger julsånger i värsta rusningen – mitt i Stormarknaden.  

Ingen svarade: Dammsugaren.

Stort TACK till dig som deltog! Jag hoppas du tar dig tid att kolla in den nya frågan här intill i högerspalten och klicka ett svar!

Read Full Post »

Vädret var osäkert in i det sista, men handlas måste det! Fästmön och jag åkte till ICA Heidan när hon hade slutat jobbet. Därpå blev det gasen i botten ut till Himlen i Förorten. Där fixade vi mat och dryck till eftermiddagens picknick. Jag blev aaaaningen grinig eftersom gårdagens baguette hade hårdnat i sin PAPPERSPÅSE! (Hur blåst får man vara, Tofflan?!)

Himlen blev allt mörkare, maten var kladdig, läpparna blev orange av kycklingbenens feta kryddning och myggen var hiskeliga. Och så baguetten som knastrade mellan tänderna som grus. En rätt typisk picknick, alltså. Elias var trött efter en lång dag och ville först inte alls vara med på bild. Men hans mamma hann inte smita från linsen.


Anna nickar pick.

                                                                                                                                              Och som sagt, brödet var stenhårt och smulorna blev till grus mellan tänderna…


Stenhårt bröd. Picknickfilten är smulig och kletig och min kylväska väldigt orange, precis som läpparna blev av kycklingen.

                                                                                                                                                  Anna hade trollat ihop en fin sallad som jag tyvärr aldrig smakade.


Fräscht!

                                                                                                                                                      När man nickar pick blir det ofta mycket skräp och det finns vanligen inga papperskorgar eller soptunnor i närheten…


Dessa skulor hamnade i en papperskorg på skolgården. Luktar säkert mums i morgon…

                                                                                                                                                  Efter picknicken gick vi på althornskonsert. Det var en intressant musikalisk upplevelse och tämligen skonsam för öronen. Därpå tog vi en tur genom skolan för att se på det Öppna Huset. En fika blev det i matsalen innan vi gick till Elias framträdande.


Äntligen fastnade han på bild, grabben!

                                                                                                                                                Vi traskade över till Elias klassrum där fröken Elisabeth stämde minginstrumenten i D, inte i A, som vanliga gitarrer. (Kom ju på att det var barnaröster som skulle sjunga och alla barnsånger, så gott som, går ju i D.) Elias pappa anslöt strax före sonens framträdande.


Ming är en sorts bygelinstrument med strängar. Barnen spelar vanligen två och två. Och inte sitter de stilla heller, därav den suddiga bilden…

                                                                                                                                            Men Elias har flera strängar på sin lyra (!). Efter spelandet bytte barngrupperna med varandra och Elias tog plats i kören. Här en stilstudie:


”Hick, rap, cha cha cha…” En sång om tre björnar som dricker, äter lök och lyssnar på musik!

                                                                                                                                             Och så blev det en av mina favoritlåtar, den om Fantomen…


”Ingen har sett Fantomen utan kläder…”

                                                                                                                                             Idas sommarvisa framfördes också.


”Du ska inte tro det blir sooommar, ifall inte nån sätter fart…”

                                                                                                                                                En mycket duktig sångare fick vara med och ta emot lååånga applåder från publiken.


Ibland var kören lite ofokuserad, men det berodde nog på hettan i det knökfulla klassrummet…

                                                                                                                                                  En härlig eftermiddag och kväll, med lite många barn, bara… 😉

Read Full Post »

Slutligen den tredje och sista Wallander-filmen, Dödsängeln från 2009, vi fick låna den här vändan av Linnsans kompis. Totalt sett den 22:a filmen i serien där Krister Henriksson spelar Kurt Wallander.


Agerar en dödsängel utifrån kärlek eller hat?

                                                                                                                                                             En kör med unga kvinnor sjunger i en kyrka utanför Ystad. Men när en av körmedlemmarna, en 18-årig tjej, försvinner spårlöst från skolan där kören bor kallas polisen in. Först verkar det som om tjejen gett sig av på eget bevåg, men snart dyker det upp spår som pekar på motsatsen. Och när sen nästa körtjej försvinner finns det ingen tvekan…

Den här filmen var nog den mest spännande av de tre vi har sett i veckan. Det är hela tiden osäkert vem som är den skyldige. Misstankar riktas åt olika håll, men de misstänkta visar sig vara oskyldiga. Bästa betyg av veckans tre Wallander-filmer får denna!

Read Full Post »