Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppvuxen’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Det kändes nästan som om hela Sverige – eller i vart fall väldigt många här – skulle se Bron i kväll. Jag var en av dem som slog sig ner framför TV:n klockan 21 för att kolla vad Saga Norén hade för sig.

Bron

Saga Norén, till höger och en av dockorna i kvällens mordscen till vänster. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Bron hänger med i de moderna HBTQ-svängarna.
Säsong tre inleds med ett mord på en dansk genusdebattör, en kvinna som bland annat startade Köpenhamns första könsneutrala förskola och var gift med en kvinna. Saga får en ny dansk kollega och det funkar väl sisådär. De börjar utreda mordet, ett mord som känns väldigt… utstuderat. Placeringen av offret på fyndplatsen är som en scen. Och utan att avslöja för mycket sker nåt riktigt obehagligt mot slutet…

Tredje säsongen smällde till som en champagnekork. Riktigt ruggigt, riktigt bra tror jag att det blir. Sofia Helin har nu modifierat sin karaktär en del och känns trovärdig i sin gestaltning. Men så är hon ju uppvuxen i Östergyllen och sånt sätter ju sina spår. Som gubben i lådan, dessutom, poppar Sagas mamma upp i form av… Ann Petrén.

Toffelomdömet kan ju inte bli annat än det högsta. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tröst.


 

Gatlykta och höstträd

Även i höstmörkret finns tröst att hämta i naturen, tycker jag. Färgerna är ju underbara då!

Naturen – det är stället där vi svenskar söker kraft och tröst! Det visar en studie gjord vid högskolan i Gävle, enligt en artikel jag läste hos DN på nätet för ett tag sen. Bakom studien står en iransk professor, som, enligt DN, redan när hon kom till Sverige på 1980-talet, förundrades över svenskarnas starka känslor för naturen. Nu har Fereshteh Ahmadi undersökt hur den kulturella bakgrunden påverkar hur människor hanterar allvarliga kriser i livet. Totalt fick fler än  2 400 personer med cancerdiagnos i Sverige svara på en enkät.

Majoriteten av respondenterna, 68 procent, anger att de vänder sig till naturen i första hand för att få tröst. Jämför det med bara 14 procent som vänder sig till kyrkan… Enligt Fereshteh Ahmadi kan man se skillnader mellan olika länder. I USA är det till exempel vanligare att man går till kyrkan vid en kris. Det är också skillnad på var man är uppvuxen – i stan eller på landet.

Röda blommor

Uppiggande blommor helt klart!

Intressant läsning var att flera i undersökningen tog upp att vården fokuserar på att bota och rädda liv. Vården hjälper inte patienterna att leva vidare. Människor kan bli fysiskt friska och trots detta kan de må dåligt efter flera år. Att ha trädgårdar runt sjukhusen, fågelsång vid operationer, trädgårdsterapi med mera är förslag som professorn lägger fram i artikeln.

Jag går till mig själv och nickar instämmande. När jag mår skit brukar jag tvinga ut mig. Det finns alltid nån fåglalåt att lyssna till, nåt grönt gräs, nåt vackert träd eller nån väldoftande blomma att fota – och få tröst och hämta kraft ur.

 

 

 

Naturen är verkligen läkande för min del! Är den det för DIG? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Älskade duBarbara Voors är författaren med det märkliga namnet som är svensk. Fast ändå inte. Hon är född i Stockholm, har holländskt påbrå, är uppvuxen i Iran och bor i Nacka. En salig och härlig blandning. Jag har läst ett par böcker av henne tidigare och blev överlycklig när jag hittade hennes debutroman Älskade du för fem kronor i Missionskyrkans hylla för böcker till salu. Boken kom ut redan 1990 och utgåvan som följde med mig hem är publicerad i serien En bok för alla.

Den här boken handlar, precis som du säkert förstår av titeln, om kärlek. Men det är en omöjlig kärlek. Berättarjaget drabbas av den första kärleken och den är så skör och svår och… bara omöjlig. Med sig i bagaget har hon också sina föräldrar, med mamman som då och då packade sina väskor och flyttade för att leva med en annan man än pappan. Jaget själv har ett otroligt självhävdelsebehov, medan syskonen verkar betydligt tryggare.

Jag dras in i den här boken, obevekligt. Den gör fruktansvärt ont att läsa. Den får mig att känna att Lena Andersson kan slänga sig i väggen med sin Egenmäktigt förfarande. Älskade du har ord som knivar och jag minns precis hur det var när man älskar och blir älskad första gången och hur sårbar man var. Hur varje ord fick enorm betydelse – liksom varje uteblivet ord.

I början av boken skriver Barbara Voors:

[…] Vi tror att vi väljer kärleken och den vi älskar. Det är inte så. Kärleken väljer oss till offer som hon formar efter behag. Kärleken är inget milt eller ens särskilt gott, det är ena sidan av djävulens ansikte. Jag trodde att kärleken var såsom en berättelse i Bibeln, som jag sov med som liten. […] Sålunda kom kärleken bakifrån och slog sina knän under mina så att jag föll under smärtan, genom smärtan. Du. […]

Även om den här boken är skriven när mobiler, datorer och internet var nåt som var inte gemene mans verktyg står den sig. Men kanske hade personerna i berättelsen agerat annorlunda med sms och i cyberspace – på gott och ont.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nytt styre

Ett regerande inlägg.


 

Idag fick Sverige en ny regering. Man kan ta sig för sin panna över en del ministerutnämnanden, men man kan också förvånas positivt. Största skrällen no doubt var väl Alice Bah Kuhnke som blir Sveriges nya kulturminister. Hon representerar miljöpartiet, för övrigt. Det är ett nytt grepp att ta in nån som är lite sakkunnig (!) i stället för att nån väljs in bara för att den är politiker.

Byhålebladet lyfter i stället fram Åsa Regnér, som är uppvuxen i Metropolen Byhålan. Åsa Regnér blir barn-, äldre- och jämställdhetsminister, men precis som Alice Bah Kuhnke har hon ingen direkt nån jättepolitisk bakgrund. I stället har hon erfarenheter från RFSU och så har hon jobbat för FN  i Bolivia. Fast hon har haft en chefstjänst vid Justitiedepartementet, så helt opolitisk är hon inte.

Personligen reagerar jag på att Löfven har valt Annika Strandhäll som idag är ordförande i Vision. Men särskilt förvånande är det ju inte med tanke på Löfvens egen bakgrund i fackföreningsrörelsen. Fast Visions ordförande? Kan det va nåt?

Men vart tog migrationsministern vägen och integrationsministern? Enligt vår nye statsminister ska justitieministern sköta migrationsfrågor. Och nu är det visst ministern för folkhälsa och sjulvård som ska bevaka idrotten. Nåja, mer logiskt än att det ligger hos kulturministern som tidigare. Eller? 

Här ärlistan över de 24 ministrarna:

Stefan Löfven (S) – statsminister
Åsa Romson (MP) – klimat- och miljöminister samt vice statsminister
Margot Wallström (S) – utrikesminister
Morgan Johansson (S) – justitieminister

Anders Ygeman (S) – inrikesminister
Isabella Lövin (MP) – biståndsminister
Peter Hultqvist (S) – försvarsminister
Annika Strandhäll (idag ordförande i fackförbundet Vision) – socialförsäkringsminister

Gabriel Wikström (S) – folkhälsa-, sjukvård- och idrottsminister
Åsa Regnér (tidigare bland annat generalsekreterare för RFSU) – barn, äldre- och jämställdhetsminister
Kristina Persson (S) – strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete
Magdalena Andersson (S) – finansminister

Per Bolund (MP) – finansmarknads- och konsumentminister
Ardalan Shekarabi (S) – civilminister
Gustav Fridolin (MP) – utbildningsminister
Aida Hadzialic (S) – gymnasie- och kunskapslyftsminister

Helene Hellmark Knutsson (S) – högre utbildning- och forskningsminister
Ibarahim Baylan (S) – energiminister
Mikael Damberg (S) – närings- och innovationsminister
Mehmet Kaplan (MP) – bostads- och stadsutvecklingsminister

Anna Johansson (S) – infrastrukturminister
Sven-Erik Bucht (S) – landsbygdsminister
Alice Bah Kuhnke (generaldirektör för Ungdomsstyrelsen) – kultur- och demokratiminister
Ylva Johansson (S) – arbetsmarknadsminister

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en märklig TV-serie.


I kväll gick sista delen
av Top of the lake. Det har varit en märklig resa genom sex avsnitt. Första avsnittet fick ett högt Toffelbetyg. Men hur blir totalomdömet?

johnno-robin

Johnno och Robin, två av huvudrollerna i Top of the lake. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


TV-serien inleds
med att en tolvårig flicka går ut i vattnet. Hon tas till sjukhus. Där konstaterar man att hon är gravid. Strax därpå försvinner den gravida flickan Tui.

Händelserna utspelar sig i en riktig byhåla. Alla som bor där är mer eller mindre märkliga. Robin är född och uppvuxen där och är nu på besök hos sin mamma som är döende. Pappan drunknade. Robin vill inte ge upp sökandet efter Tui. Det blir ett sökande som delvis är Robins sökande efter sig själv. Den här berättelsen innehåller inte bara korruption och våld, den innehåller pedofili och incest. Till sist vet man inte vad man ska tro. Eller vem man ska tro på. För vem är far till Tuis barn och vem var Robins far?

Det här är ingen Nya Zeeländsk TV-serie som jag trodde, utan en brittisk-amerikansk samproduktion. Men i övrigt håller många av mina intryck från första avsnittet i sig genom serien.

Bakom serien står Jane Campion. Jag skrev redan efter första avsnittet att serien påminner om Twin PeaksLost och Gengångare. En ganska salig – eller osalig! – blandning, vill säga. Hela serien är konstig. Jag förstår inte riktigt syftet med att stoppa in ett märkligt kvinnoläger i berättelsen, det gör historien bara ännu mer konstig. Bitvis är det otroligt segt. Vissa avsnitt känns oändligt långa. Men så finns det andra avsnitt som känns snabbare. Det avslutande, till exempel.

Det är jättesvårt att ha en entydig åsikt om Top of the lake. Jag vill självklart veta hur det går för Tui. Men det är, som sagt, väldigt långsamt ibland. Historien rör sig knappt framåt från avsnitt till avsnitt. Kanske hälften av avsnitten hade räckt?

Tyvärr måste Toffelbetyget bli sänkt från högt till medel. Och då är jag rätt snäll…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett personligt inlägg där Tofflan berättar om hur hon läser.


Äcklig bokEn bok på gång
är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.

BokmärkeHand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.

bokstödBokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.

en kokbok till migLivet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.

Tofflan i en bokTalböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.

Birgitta har signerat min bokPå den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har samlat alla mina bokinlägg på en egen sida och där kan man också se vad jag läser just nu. Ett skäl till detta är att jag vill dela med mig lite av mina läsupplevelser, men också att lista böckerna så jag inte lånar eller köper dem igen. Ibland inser man ju inte att man redan har läst en bok förrän man kanske har köpt den för en dyr penning och börjat läsa i den.


Vad har DU för förhållande till böcker, läsning och att skriva??? Jag är verkligen intresserad att veta, så skriv gärna ner några rader i en kommentar här!


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet – som var MITT – på nåt mörkare ställe.

Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)

frukost
Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.


I stället för att läsa tidningen
surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.

Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…

Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…

eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.

Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.

I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).

Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »