Ett scannat inlägg.
Idag har jag blivit en modern husmoder!
Idag kom ett kuvert med informationsmaterial och en liten manual (som inte är gjord av nån kommunikatör). Det tog ett tag, men sen lyckades jag ladda ner appen jag behövde, scanna mitt inköp och registrera det via datorn. Jag har gått med i Consumer Scan, en konsumentpanel hos GfK, för att vara med och ge svar på frågor om vem som handlar, vad en handlar och när en handlar. Syftet är från företagets sida att analysera konsumentbeteenden och trender på den svenska marknaden. Totalt är vi 3 000 hushåll som rapporterar våra inköp av dagligvaror (även alkohol och tobak). Jag vill vara en modern husmoder, minsann!
Inte har jag nåt att dölja vad gäller mitt hushålls inköp. Däremot är det intressant för mig själv att se vad det är jag handlar och om det finns nåt jag kan dra ner på/borde sluta handla. Sen får mina inköp gärna användas för att kolla hur en handlar och vad det finns för trender, jag bryr mig inte. Det här ger mig nåt att göra och det tar inte särskilt lång tid när en väl kommit igång. Känner jag att det blir betungande på nåt sätt är det bara att jag avregistrerar mig.
Jag är del av ett Minisverige och berättar vad jag handlar.
Idag scannade jag och registrerade en vara för första gången. Det var inte svårare att scanna än det är i en affär, bara det att jag scannade med min mobil via en app. Jag skulle till apoteket för att kolla om mitt e-recept hade kommit in, det jag ringde om i onsdags. Det hade det inte. (Värst vilken lång tid det ska behöva ta i denna digitala tidsålder. Tyvärr behöver jag ha just den medicinen om jag inte vill kräkas hela tiden, så jag får väl göra ett nytt försök i morgon. Finns det inget recept då heller går jag i taket. Lindrigt uttryckt…) Men… eftersom jag ändå var på apoteket köpte jag fluor. Och det är en typisk vara som ska scannas och registreras i den här panelen! Det var kanon att prova på en enda vara. Hade det varit för krångligt skulle jag ha avregistrerat mig direkt.
Vad får jag för det här då? Tja, det är tur att jag inte handlar så ofta och så många saker, för jag får inte särskilt mycket. Jag får poäng som jag kan handla saker för i en premiebutik som är öppen fyra gånger om året, ett par veckor åt gången. Där kan jag byta poängen mot husgeråd, kökshanddukar, presentkort, tidningsprenumerationer, elektroniska varor, biobiljetter etc eller skänka poängen till forskning inom vissa sjukdomsgrupper eller miljö. Så nej. Jag gör det inte för några pengar och jag lär inte få ihop poäng som skulle kunna ge nåt av större värde – jag gör det för min egen skull samtidigt som jag bidrar till konsument- och trendspaning.
(Hade jag haft nån att värva, genom att till exempel uppmana läsare att lämna en kommentar här, skulle jag ha kunnat få extra poäng. Men nu ägnar jag mig ju inte åt detta ganska själsutmattande sätt att kommunicera längre. Det är bara vid bokinlägg som läsare kan kommentera numera.)
Livet är kort.
En bok på gång är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.
Hand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.
Bokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.
Livet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.
Talböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.
På den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 