Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skeenden’

Ett inlägg om en bok.


 

Flickan framför murenOj oj oj! När Kristina Appelqvist hade släppt sina första böcker läste jag dem raskt, gav dem typ medelomdöme och lite mer, men tyckte att författaren har potential för högre betyg. Den potentialen har hon definitivt visat i sin senaste deckare med litteraturforskaren Helena Waller i centrum, Flickan framför muren. Tack Jerry, för den nionde julklappsboken!

Platsen är som sist Västgöta universitet, ett lärosäte som i mångt och mycket, framför allt vad gäller persongalleriet, har saker gemensamt med ett mig närstående universitet. Vid Västgöta universitet ska en tysk professor få titeln hedersdoktor. Men kvinnan ifråga är ganska omstridd. Samtidigt pågår en omorganisation vid universitetet, med planer på att slå ihop det med två smärre filialer. Dessutom får universitetets tillförordnade rektor hotfulla meddelanden om att han ska tas av daga, skrivna med tuschpenna på kartongbitar levererade till sin cykel. Till sist polisanmäler han hoten och får bevakning och i stället (?) mördas en kollega till Helena Waller. Denna kollega – och ett antal andra personer i boken – bär på synnerligen mörka hemligheter…

Den här boken smyger igång. Personer och skeenden presenteras, spänningen byggs upp i bästa Maria Lang-stil. Att mordet i boken har med politik och gamla DDR att göra blir snart uppenbart. Men det är inte förrän strax innan det avslöjas som jag listar ut vem som står bakom de hotfulla meddelandena. Mördarens identitet lyckas jag inte få fram. Det är bra. Så ska en deckare vara skriven för att tilltala mig! Boken är bitvis lite långsam, men allt hänger ihop. Att det blir utvikningar om Helena Wallers och hennes vänners privatliv stör inte, för de har med handlingen att göra. Inte heller stör det förstås att litteraturvetenskap står i centrum (huvudämnet i min examen) eller att författaren är kommunikatör (mitt yrke).

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är Kristina Appelqvists bäst bok hittills.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 
Här kan du läsa vad jag har tyckt om Kristina Appelqvists tidigare böcker:

Den svarta löparen

Den som törstar

Liv i överflöd

De blå damerna

Minns mig som en ängel

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

EldjägarnaÄven den åttonde julklappsboken är nu utläst. Liksom sex av de tidigare är det en deckare. Eller polisroman. Jag har följt med Malin Fors och hennes kollegor i Linköping i ett nytt, realistiskt fall, det nionde i litterär form, i Mons Kallentofts bok Eldjägarna. Tack för boken, mamma!

Det är september i Linköping. Malin Fors hittar ett bränt lik, en kvinna. Men även en liten pojke hittas mördad, slängd i en container. Inte kan väl fallen hänga ihop? Naturligtvis gör de det! Hänger ihop gör även Malin och Corren-journalisten Daniel fortfarande, medan dottern Tove är utomlands och vakar vid en annan liten pojkes dödsbädd.

Det här är en grym roman. Den berättar flera olika historier, från skilda håll i världen. Ändå går de samman. Ondskan finns överallt. Det är skrämmande hur lite ett människoliv är värt. Samtidigt blir det lite för mycket med alla dessa skeenden som går in i varandra. Lite för många sammanträffanden för att det ska kännas helt trovärdigt. Det här nog den minst bra av författarens Malin Fors-böcker. Men trots det har Mons Kallentoft skrivit en spännande bladvändare igen – med många våldsinslag.

Toffelomdömet blir snäppet över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett allt annat än avslappnat inlägg.


 

Tofflan

Klarar jag detta?

Det här med semester… Det är verkligen inte min grej. Igår fick jag tvinga mig själv till att sitta uppe, så att jag skulle kunna ta sovmorgon idag. Och visst – jag sov ända till klockan åtta i morse. Sen var planen att jag skulle ligga och läsa i sängen och samtidigt inta dagens första senapsmugg kaffe. Det gjorde jag också, men tankarna bara snurrade kring allt jag ska göra den kommande tiden. För om det är så att jag har en vecka till jobbstart ska följande hinnas med:

  • umgänge med familjen (helgen)
  • vinterinpacka ballen* (det måste vara torrt väder ett tag nu innan jag lägger presenningen på trätrallen)
  • betala räkningar (jag fick 300 kronors avdrag för två timmars skrivjobb, hur ska pengarna räcka?)
  • stryka kläder (när använde jag alla dem?)
  • skriva kontrakt (då måste jag in till Stockholm och då går en hel dag till detta plus en massa utgifter för biljetter och mat, jag måste väl få i mig nåt…)
  • göra slut med Arbetsförmedlingen och a-kassan (påbörjat med AF, men a-kassan… det blir ju åtminstone två kort till som ska fyllas i och skickas in)
  • bestämma hur jag ska göra med skrivarkursen den 30 september (om jag deltar i kursen får jag åtta timmars avdrag på den lilla lön jag får i oktober. Och så måste jag in till Stockholm igen, det kostar biljetter, fast de bjuder ju på både lunch och kaffe)
  • boka tid för bilservice och be om offerter på vinterdäck (ja jag behöver bilen i vinter, annars kan jag inte ta mig till jobbet)
  • boka tid hos optikern/beställa linser (linserna börjar ta slut och frågan är om jag ska försöka kolla synen först så jag beställer eventuell ny styrka. Men jag är övertygad om att det blir ny styrka och då måste jag köpa nya läsglasögon också… Och vad kostar inte det? Karl-Bertils generositet räcker till tre månaders linser och några billiga läsglasögon, men var ska jag hitta pengar till vanliga brillor?)

frågetecken

… för att nämna några saker. Jag inser att jag ligger och tänker och snurrar i tankarna precis som den unga Maj i boken jag nu är halvvägs i, Att föda ett barn. Jisses, så svårt jag hade att komma in i den! Här blandas skeenden med Majs tankar – och de senare snurrar precis som mina göra just nu. Högt och lågt i en osalig mix. Korta meningar. Snabba tankeförflyttningar. Och jag som är så van vid de senaste böckernas lååånga meningar… Men Majs tankar rör mest mat, bjudningar och vad som är passande, medan mina rör sig runt omkring kärnfrågan:

 

klarar jag verkligen detta?


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Ett liv för liteFör ett tag sen fick jag en förfrågan från Bonniers om jag ville läsa en bok och recensera den. Jag läser mycket och gärna. Dessutom var jag lite nyfiken på Kristofer Ahlström, som hyllats av bland andra Leif GW Persson för debutboken Bara någon att straffa (2011). Så jag satte mig ner och lät mig försjunka in i Ett liv för lite, en bok som kom ut i förra veckan.

Det här är boken om Caroline och David – och i bakgrunden föräldrarna Arvid och Ellen. Familjen bor på söder. Barnen är tvillingar, men egentligen var de tre från början. Caroline och David blir tajta. Tills nånting händer. David är lite annorlunda och man får inte vara annorlunda som barn i en skola där alla ska vara likadana, helst. David i sin tur försöker hellre rädda andra människor än sig själv. Och så småningom går hans liv överstyr, medan Caroline tycks inlemma sig i vad som torde vara ”det normala”. Åren går och syskonen träffas inte under en lång period – förrän de blir sammanförda igen av olika skäl.

Det tar några sidor innan jag kommer in i boken. Innan jag fattar att detta är en roman, trots det poetiska språk den har. Orden är som virvlande bilder. Bilderna målas upp framför mig och jag dras in i berättelsen. Det är sköna och vackra ord, men berättelsen innehåller så många skeenden som är allt andra än vackra. Konstigt hur sköna ord kan göra det fula och det svåra begripligt. Sånt som mobbning, elaka barn, psykisk sjukdom, hemlöshet…

Jag kan slå upp boken på nästan vilket ställe som helst och hitta detta fantastiska ordmåleri. Se, jag väljer på måfå sidan… 163. Där målas till exempel…

[…] Låskejsaren verkade hela tiden balansera på randen till en krater av ödelagda liv.

Utanför bussen hade himlen börjat läcka. Regnet föll – först lätt, sedan allt tyngre, som om det med ren envishet försökte besegra juli. […]

Det här är Kristofer Ahlströms andra bok. Jag ska givetvis köpa den första. Och när jag har läst den ska jag vänta på den tredje. Kristofer Ahlström lär bli en prisbelönt författare, mark my words.

Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett personligt inlägg där Tofflan berättar om hur hon läser.


Äcklig bokEn bok på gång
är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.

BokmärkeHand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.

bokstödBokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.

en kokbok till migLivet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.

Tofflan i en bokTalböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.

Birgitta har signerat min bokPå den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har samlat alla mina bokinlägg på en egen sida och där kan man också se vad jag läser just nu. Ett skäl till detta är att jag vill dela med mig lite av mina läsupplevelser, men också att lista böckerna så jag inte lånar eller köper dem igen. Ibland inser man ju inte att man redan har läst en bok förrän man kanske har köpt den för en dyr penning och börjat läsa i den.


Vad har DU för förhållande till böcker, läsning och att skriva??? Jag är verkligen intresserad att veta, så skriv gärna ner några rader i en kommentar här!


Livet är kort.

 

Read Full Post »