Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘generation’

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.


 

mobil på ballen

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Dusch

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

  • att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
  • att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
  • att inte läsa mejl är inte heller så smart.
  • att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
  • att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
  • att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.


* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att ha nåt eget.


 

Fåglar i ett vinterträd

En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.

Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?

Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!

Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)

bäddad säng

Jag har en säng…

När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.

Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


I kväll visade SvT Tyskungen,
baserad på Camilla Läckbergs bok med samma titel. De här TV-filmerna har blivit ganska nerskrivna. Jag tycker inte att de är så pjåkiga – trots allt.

Tyskungen

Biopremiär i somras, på TV strax före trettonhelgen.


Författarinnan Erica Falk
får en dotter i inledningsscenen. Men mormor vill inte hålla den nyfödda. Strax efteråt omkommer Ericas föräldrar i en bilolycka. I samband med detta dyker en halvbror till Erica upp. Och så hittar Erica ett fotoalbum i sina föräldrars hus – och ett tyskt järnkors… När det sen hettar till är det som vanligt Erica som löser mysteriet – medan maken, Patrik Polis, går omkring och bär på bebisen.

Ja det händer lite mycket i den här filmen. Handlingen hoppar dessutom mellan dåtid och nutid. Nästan alla scener känns väldigt korta, även om det är spännande. Man kan inte låta bli att undra om de korta scenerna är nån sorts eftergift till den generation som inte kan sitta stilla alltför länge framför TV:n utan reklampauser… För den här filmen gick på SvT och var en timme och nästan 45 minuter lång.

Nåja, det är ändå spännande, trots korta scener och många historier i en. En av de bästa rollprestationerna gör Jan Malmsjö, 80+.

Slutomdömet hamnar strax över medel, för utan Jan Malmsjö, nja…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens svängningar.


Men hallå!
Vilken dag jag har haft! Jag skulle ha kunnat kategorisera den och arkivera den under

Skitdagar

men nu gäller det att tänka positivt och inte vara alltför hård mot sig själv. Så den hamnar under

Dagar som kunde ha varit bättre.

Dagen inleddes med… tadaaaaaaaaa… 

En invigning.

Jag har hört – nånstans – att just invigningar är en av min arbetsgivares… fäblesser. Just den här invigningen var speciell för att den hade så många invigningstalare. Annars tyckte jag att den berörde – jag blev faktiskt personligt berörd av själva evenemanget som invigdes: en finsk vecka.

Finsk flagga och två blåvita ljus

Vår finska vecka har invigts!


Ingen av invigningstalarna
höll sitt tal på just finska dock, men bland annat visas en jättefin utställning som är tvåspråkig just nu på mitt jobb. Varför jag känner mig berörd? Jo, just för att den på sätt och vis handlar om mig. Jag är ju andra eller tredje generations-finne, beroende lite på hur man räknar. Pappa räknade sig aldrig som finsk. Han var visserligen född i Helsingfors, men som svensk medborgare. På den tiden fick de nyfödda pappans nationalitet och min farfar var svensk. Farmor, däremot, var finsk.

Hela veckan pågår det nu olika evenemang kring det faktum att min arbetsgivare har ett särskilt uppdrag gentemot sina finska invånare. Jag tycker att det är rent fantastiskt!

Finska tårtor

Till och med tårtorna var finska idag.


Det var sen,
när jag kom upp i kontorslandskapet (jag har oerhört svårt att jobba i ett sådant – jag är ju van vid eget kontor), som den fina inledningen på dagen gick över till… en mindre fin fortsättning. Det var stört omöjligt att logga in i webbverktyget. Jag fann ingen råd utan blev tvungen att påkalla hjälp från Per, som jag störde på hans första arbetsdag på nya jobbet. Han var vänlig nog att försöka hjälpa, men jag var utlåst från systemet fram till lunchtid. Och enligt mina egna krav skulle materialet varit utlagt både internt och externt före lunch. Fail!

Blev tvungen att kila ut och införskaffa lite lunch, som jag försökte avnjuta. Det gick inget vidare, tankarna var på all försening och allt teknikstrul. Men i eftermiddags kom så texter och bilder och till och med en film som kollegan S fixat i morse utlagt. Först vid 15-tiden kunde jag läsa dagens mejl… Vid det laget kände jag mig ganska… genomskinlig. Som om allt jag kan var bortblåst. Utfluget ur skallen.

Glasfigurer

Jag kände mig… genomskinlig idag.


Lite nytta har jag dock gjort.
Förutom det publicerade har jag varit ner till IT med Pers dator och fått den fixad, så nu kan jag ta över den. Vidare fick jag äntligen ett samtal med Johan, som är chef, om vad jag förväntas ägna mig åt om dagarna. Och det blir inte bara webb och intranät. Jag kan, till exempel, tänka mig lite pressfrågor. Har redan lagt mig i omvärldsbevakningen och det mottogs positivt.

Övervakning i taket

Omvärldsbevakning i lunchrummet.


I morgon har vi enhetsmöte.
Eftersom en viss storhelg närmar sig ska det passas på att ätas julbord efter mötet. Vi ska nånstans med bil, nära en viss flygplats. Jag försöker följa med som passagerare, inte förare. Det känns säkrast. Evenemanget till ära har jag lagt fram en lite mer strikt tröja än luvatröjan från min förra arbetsgivare som jag hade på mig idag.

Lite märkligt, just som jag satt och läste mina mejl ringde mobilen. Det var en arbetsgivare inne i Stockholm som undrade om jag fortfarande sökte jobb… Jag fick tyvärr svara nekande, för nu känner jag att jag har förbundit mig för dessa tre månader i första hand. Men ännu mera märkligt var, att mobilen ringde igen när jag satt i bilen på väg hem. Då var det en rekryteringsfirma som… Nej, jag bad dem ringa mig senare eftersom jag körde bil. Det har de inte gjort. Samtidigt… visst är det väl lite typiskt om det skulle komma nåt erbjudande om nytt jobb igen..? Vänta gärna till i vår, tack!

Nu ska jag försöka varva ner efter denna, ganska hemska dag. Vi får se hur det går. Fästmön jobbar till klockan 20 och jag åker och hämtar henne. I morgon kväll firar vi en födelsedag ute i Himlen. Paketen är inslagna och framplockade! Vilken vecka det här ser ut att bli…

Hur ser din vecka ut???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


De flesta i min generation
– och kanske de något äldre – har nån sorts relation till Monica Zetterlund. I mitt bardomshem gillades hon inte av de vuxna. Nu när jag har sett filmen Monica Z. kan jag förstå det på sätt och vis. Monica var ovanlig. Hon var kvinna, ensamstående mamma, skådespelare, revyartist och en väldigt begåvad jazzsångerska. Inte nån vanlig kombination i 1960-talets Sverige.

Monica Z

Edda Magnason var en väldigt porträttlik Monica Z.


Den här filmen är en dramatisering
av en del av Monica Zetterlunds liv. Om den är biografisk eller ej kan man diskutera, men mitt intryck är att den ger ett rättvist porträtt av Monica Zetterlund själv liksom av en del personer som omgav henne. Filmen skildrar tiden strax innan hon slår igenom, när hon bor med dottern Eva-Lena hemma hos föräldrarna i Hagfors och sjunger jazz i Stockholm med Arne Domnérus band, samt ungefär tio år framåt i tiden.

Men när Monica har slagit igenom köper hon en villa på Lidingö och flyttar dit med Eva-Lena och Vilgot Sjöman, som hon är ihop med då. Det ges storslagna fester med många av dåtidens kändisar, såsom Beppe Wolgers, Povel Ramel och Hasse & Tage – samtliga ganska porträttlika originalen. Men mest porträttlik av alla är Edda Magnason som spelar Monica…

Genom hela filmen får vi bilder av Monica som den firade stjärnan, men också som dottern som söker sin pappas välsignelse – eller åtminstone godkännande. Filmen väjer inte för skildringarna av Monicas aptit på män eller förkärlek för alkohol. Scenskräcken vidrörs endast något, ryggproblemen inte alls. Man skulle kunna göra en riktigt lång film om Monica Zetterlunds karriär och liv, men man har valt att stanna vid en period på 1960-talet. En period som komprimerats ner till två timmar på bioduken.

Monica Z biljett

Filmen var värd pengarna!


Är det här en bra film, då?
Dum fråga! Jag hade inte tråkigt en enda stund under de dryga två timmarna. Filmen var väl värd de totalt 220 kronorna inklusive reservationsavgift för Fästmön och mig.

Den som betalade var emellertid min förra arbetsplats, från vilken jag fick ett presentkort på bio för ganska precis ett år sen samt delar av ett presentkort som återstod av alla dem jag fick till min 50-årsdag. Tack ET och tack Lena HaO!

Det kändes väldigt rätt att använda de sista presentkorten för just den här filmen. På sätt och vis en tribute till Monica, som skulle ha fyllt 76 år nu på fredag. Hon blev bara 68 år. Jag befann mig endast några kvarter ifrån hennes bostad när hennes liv ändades i en fruktansvärt onödig, förödande brand.

Om jag kunde, skulle jag ge femtusen Tofflor. Det blir bara fem, för det är maxantalet här.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

…känns betydligt mer angeläget att läsa och blogga om än en fallen statschef. För vi snackar inte om lite ungdomsarbetslöshet, vi snackar om en hel generation utan jobb. Rubriken i Svenska Dagbladet är inte överdriven, på nåt sätt.

Ute i Europa går var femte person i åldrarna 15 – 24 år utan jobb. Jaa, 15-åringar kan vara färdiga med sin obligatoriska skolgång och arbetslösa. I Spanien är det ännu värre, där går hälften av alla unga i dessa åldrar utan jobb.

Hur ska det sluta? Jag menar, om man aldrig lyckas få nån erfarenhet eller komma in på arbetsmarknaden? Då är det ju lika bra att lägga sig ner och dö. För har du ingen försörjning kan du inte överleva.

I Sverige är 23 procent av de unga utan jobb. Det är flera än genomsnittet ute i Europa. Hur kan man då säga som forskaren Oskar Nordström Skans på Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering? Han tycker nämligen inte att vi ska prata om en förlorad generation. Han säger bland annat i artikeln i Svenska Dagbladet:

[…] Det är klart att det är ett stort socialt problem att inte komma in på arbetsmarknaden, men för det stora flertalet kommer det ändå att gå bra.Vi ska inte glömma att ungdomsarbetslöshet skiljer sig från när äldre blir av med jobbet. De har svårare att komma tillbaka, för unga är perioden av arbetslöshet ofta betydligt kortare […]

Sluta jämföra äpplen och päron! Det är illa för både unga och oss äldre som är arbetslösa! Man slås ut – de unga redan från början, vi äldre när vårt sparkapital är slut. Skillnaden är att de unga får viss hjälp och engageras i olika program som de får några tusenlappar för i månaden. De flesta klarar sig på detta eftersom de bor kvar hemma. Vi som är äldre kan ha tur att hitta arbetsgivare som är intresserade av personer med yrkeserfarenhet. Tyvärr tycks dessa arbetsgivare vara få. De flesta av oss äldre bor ju inte kvar hemma eftersom många inte ens har sina föräldrar kvar i livet…

Alldeles nyss ringde för övrigt min lilla mamma och sa att hon var för sjuk – ja, hon har varit dålig hela helgen – för att ta sig till banken och sätta in de 1 500 kronor jag behöver till klockan 15 idag. Men lilla mamma då! Jag har verkligen inte bett att varken få eller få låna pengarna, men det skär i mitt hjärta att veta att hon är så sjuk och så vill hon hjälpa mig. Nu är jag vuxen och jag ska klara mig själv. Det jag undrar är bara var alla mammas så kallade gamla goda vänner tog vägen efter att min pappa gick bort? Tur att mamma, liksom jag själv, har förmågan att göra nya bekantskaper, men det blir ju inte lättare när man blir äldre och inte ens har arbetskamrater.

Hur som helst, ni som finns där ute för såväl min mamma som för mig, TACK! Jag sparar er i mitt hjärta – ni som hjälper med handling och inte bara tomma ord.

Det första jag själv ska göra när jag är i jobb är att byta fackförbund. Det andra jag ska göra är att försöka knyta till mig en arbetslös ungdom som behöver en praktikplats. Mina ord ska inte förbli tomma, de ska bli till handling!

Read Full Post »

Older Posts »