Ett inlägg om en bok.
Det var ett tag sen jag läste en skönlitterär bok på engelska, men nu är det gjort. I mars fyndade jag Laurie R Kings bok Night work på Myrorna för 20 kronor. Det gick oväntat lätt att läsa den och jag kände inte att det tog särskilt mycket längre tid att läsa en bok på engelska än på svenska. Deckare kan ibland vara knepiga, men denna hörde till det lättare slaget att ta sig igenom.
I centrum för just den här serien står lesbiska polisen Kate Martinelli. Jag gillar att HBTQ-temat är så uttalat, men också att det inte är i samband med några problem. Kate lever ihop med Lee och mot slutet av boken diskuterar de att skaffa barn. Men huvudhistorien handlar förstås om hemskheter som mord – detta är ju en deckare. Nån tar livet av män som är kända kvinnomisshandlare och våldtäktsmän. Efter det första mordet ser det ut som om hustrun är den skyldiga, men när fler liknande mord följer måste mördaren var nån annan. Kate och hennes kollega Al söker samband mellan offren. Mitt i detta dyker Kates vän Roz, feministisk präst och även hon lesbisk, upp och slänger ett annat fall i Kates knä. Kan det rentav vara Roz som som är mördaren? Jag kan säga att jag får mina misstankar ganska tiden om vem som är den skyldige. Om jag har rätt? Tja, på sätt och vis.
Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Kanske för att det märks att boken har några år på nacken och att tekniken med mera (mobiltelefoni, datorer, sociala medier etc) inte är lika långt kommen som idag.
Livet är kort.
För ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i 
En bok på gång är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.
Hand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.
Bokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.
Livet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.
Talböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.
På den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 