Basalt stavat och uttalat

Ett inlägg om stavning och uttal – som jag med all säkerhet får skit för. Men det skiter jag i!

---

 

Jag blir en Sur-Toffla som går i taket, får vågor i håret, vatten i knäna och vägnät på ögonvitorna.

Varje dag händer det. Jag går i taket, får vågor i håret, vatten i knäna, vägnät på ögonvitorna… Det handlar om att jag inte kan förstå att vissa professionella grupper inte kan varken stava eller uttala ord. Notera att jag skrev professionella. Med detta menar jag folk som får betalt (det kallas visst för lön) för att skriva eller prata. Jag menar inte dyslektiker, för det är en helt annan grupp. Jag menar obildade professionella, på ren svenska.

Igår noterade jag att en kommunikatör inte kan stava till aBsolut (aPsolut) och en journalist misslyckades med att stava till bibliotEkarie (bibliotIkarie), för att nämna ett par exempel. Och så detta fruktansvärda imorn som får mig att skrika mentalt. Imorn… var nånstans är det??? Det heter i morrn eller i morron eller i morgon!!!

Maj gadd, om man har gått ut grundskolan borde man väl kunna stava rätt till både absolut och bibliotekarie, för att inte tala om i morrn! Men sagda felstavare har inte bara gått ut grundskolan, de är högskoleutbildade, dessutom… Man tar sig för sin panna…

Sen har vi proffsen som inte kan uttala det de själva jobbar med. Du vet, den webbansvarige som säger

oebben.

Det stavas webben och uttalas VEBBEN VEBBEN VEBBEN på svenska!

Häromdan blev jag intervjuad av en människa som undrade om jag kunde

aaap-sis.

Eh? H*n menade Apsis, som uttalas app-sis. (Det är för övrigt ett webbverktyg, enkelt förklarat. Man kan till exempel använda det för elektroniska nyhetsbrev.)

Men… de har jobb och inte jag. Kan det bero på att jag inte kunde säga initialer utan sa

inTAIler

– när jag var nio år?

Eller att jag vanligen stavar ingenjör ingengör? Eller, i ett arbetsliv för en livstid sen, envisades med att skriva

organisationens knasli

i stället för

organisationens kansli?

När ska mitt straff bli tidsbestämt???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I skymningen sjunger koltrasten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det finns böcker och det finns böcker. Att en bok kan ge tröst och inge hopp och vara så otroligt vacker som I skymningen sjunger koltrasten visste jag inte. Tack, Linda Olsson, som skrev den och Brombergs, som gav ut den och som gav den till mig!

Tre udda existenser lever som grannar i ett hus på söder i Stockholm. Det är änklingen Otto, den unge tecknaren Elias och den undanglidande Elisabeth. Alla tre bär de på berättelser. Av en slump korsas deras vägar, det är ett bokpaket som har kommit fel. Plötsligt finner sig Elisabeth stå i tacksamhetsskuld till Elias – och det vill hon inte. Men genom litteraturen dras de tre till varandra. Elias, som är dyslektiker, tecknar en bok och vill att Elisabeth ska skriva den.

Jag började läsa den här boken igår och jag hade svårt att släppa den. Mamma fick läsa den när hon var här och tyckte att den var

ovanlig, men bra!

Själv har liksom ätit orden, låtit mig sugas in i boken, slukas upp av den. Det är så skört, livet. Det kan vara så vackert och det kan vara så… kallt och hårt. Och kanske är det så att man måste igenom det kalla och hårda för att livet ska bli vackert igen. Otto säger på ett ställe:

[…] Jag tror att min mamma älskade mig, men hon hade så många sorger att bära att de ofta tog över. Sorgen över det hon mist överskuggade glädjen över det hon hade kvar. […]

Dessutom måste vi öppna våra sinnen, som bifiguren Maja i boken säger, enligt Elias:

[…] det som vi verkligen behöver ofta kommer till oss. Att vi bara måste vara observanta, se till att inte missa de små tecknen. […]

Jag önskar mina nära och kära att precis som Otto på sidan 229 få vakna av… lycka.

Det här är en otrolig bok om bland annat böckers och skrivandets del i en läkandeprocess. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Ödsligt

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Traditionell läsare med egen fantasi

Ett personligt inlägg där Tofflan berättar om hur hon läser.

En bok på gång är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.

Hand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.

Bokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.

Livet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.

Talböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.

På den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har samlat alla mina bokinlägg på en egen sida och där kan man också se vad jag läser just nu. Ett skäl till detta är att jag vill dela med mig lite av mina läsupplevelser, men också att lista böckerna så jag inte lånar eller köper dem igen. Ibland inser man ju inte att man redan har läst en bok förrän man kanske har köpt den för en dyr penning och börjat läsa i den.

Vad har DU för förhållande till böcker, läsning och att skriva??? Jag är verkligen intresserad att veta, så skriv gärna ner några rader i en kommentar här!

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Babel den 14 april: Tomas Tranströmer, 80 år

Inte förrän det nästan är dags för veckans Babel har jag kunnat se förra veckans, inspelade på min DVD-hårddisk! Så blir det ibland och naturligtvis handlar det om prioriteringar. Förra veckans program hade fokus på en 80-åring. Och så blev det lite annat också, som vanligt.

Spontandiktartramsets, Dokudiktens, författare var denna gång Jonas Jonasson. Den som är intresserad kan se detta på Play, själv spolade jag fast forward…

Tomas Tranströmer fyllde 80 år och programmet var till stor del en hyllning till denne poet.

Tomas Tranströmer himself. (Bilden är tagen av Ulla Montan och lånad av mig från Bonniers hemsida.)

                                                                                                                                                        Först ut att hylla Tomas Tranströmer var Marie Lundström och Alex Schulman. Alex Schulman lyckades kalla Tomas Tranströmer ”Gubben” och var allmänt nonchalant och självfixerad. Trist att Schulman ALLTID måste ha den stilen! Båda två är emellertid stora Tranströmer-fans. Därpå följde ett Hemma-hos-reportage i det Tranströmerska hemmet. Tomas Tranströmers böcker är översatta till många språk. Parallellt med diktandet ägnade han sig åt att vara psykolog. Sedan stroken har Tomas Tranströmer  haft svårt med de talade orden. Reportaget var underbart vackert – och lite ledsamt. Rörande var det när barnbarnet läste en av dikterna och när Tomas Tranströmer spelade ett vänsterhandsstycke på pianot. 

Åter i studion hade författaren Aris Fioretos anslutit. Tomas Tranströmer uppfattas som en dörr in till andra poeter, menade Aris Fioretos. En vacker bild, tycker jag. De tre studiopratarna plus programsvamlaren programledaren hade med sig var sin rad ur Tranströmers diktning.

Gratulanter i form av författare från andra länder lämnade sina inspelade grattis. Peter Waterhouse, författare och översättare, kom till studion för att tala Tranströmer. Peter Waterhouse vars bok Pappren mellan fingrarna nyss getts ut på svenska, översatt av Aris Fioretos. (Ja jag VET! Babel är lite incestuöst, så där…) 

Pappren mellan fingrarna är nyligen översatt till svenska.

                                                                                                                                                   Peter Waterhouse, skorrande österrikare med ett minst sagt engelskklingande namn, berättade om sin första kontakt med Tomas Tranströmer. Som student såg han en bok – vars titel han trodde var Tranströmer… Diskussionen kom in på svenskhet och Waterhouse kom fram till att svenskhet är

More language, less words

Intressant reflexion… Daniel Själin såg ut som om han inte fattade nåt. (Förvånar mig inte.)

Lite plats blev det för några andra författarporträtt. Ko Un, för övrigt en av Tranströmer-gratulanterna, fick besök av Babel hemma i Seoul. Författaren och före detta munken var omgiven av högar av böcker och reportern erkände att han hela tiden var rädd att böckerna skulle ramla ner i huvudet på författaren. Ko Uns författarskap är gigantiskt. Det består främst av korta och kärnfulla dikter, mycket präglade av kriget och de fyra självmordsförsöken.

Nästa gäst i studion var författaren Beate Grimsrud. Hennes senaste roman, En dåre fri, handlar om en pojkflicka med fyra röster inombords och som varvar författarframgånger med att vara inlagd på mentalsjukhus. En spännande författare som dessutom är dyslektiker. Först skriver Beate Grimsrud sina böcker på svenska, därefter på hemspråket norska.

Författarframgångar varvas med vistelser på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                 Veckans kommande Babel har annan sändningstid och går på långfredag. Programmet handlar om påskdeckare!

Read Full Post »

Svårt att tygla språket?

Svenska Dagbladet har inlett en intressant artikelserie om språket. Serien inleds med en artikel om besvärliga ord som svordomar.

Enligt artikeln vill myndigheter och företag skärpa sina regler för språket genom olika riktlinjer. Jag tycker att det är precis tvärtom! Personer som arbetar på myndigheter och företag kan till exempel inte stava. Det vore bra med åtminstone en grundkurs för somliga. (Och nu talar jag inte om dyslektiker, för dyslexi är en helt annan sak!).

Språkrådet har hur som helst ingen policy kring svordomar (för det var svordomar det skulle handla om nu, inte stavningsproblem). Men språklagens §11 lyder:

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

(Kanske vissa verksamheter här i närområdet skulle fundera över…) Detta kan ju bland annat tolkas som att man som sådan verksamhet bör undvika svordomar, men jag skulle nog också tolka lagen som att det man skriver bör vara begripligt.

Språket i sociala medier då? Ja om en offentlig verksamhet eller ett företag – eller en representant för en sådan/ett sådant – ger sig in i sociala medier bör språket vara vårdat, tycker jag. Däremot som privatperson kan man gott ha lite lättsammare språk. Jag svär till exempel ibland i min blogg. Inte ofta, men ibland. När jag är mycket arg eller upprörd. Det tycker jag är helt OK. För det är skillnad mellan att vara privat och att representera någon eller något.

Att svära – i lagoma doser – är OK när jag är privat.

                                                                                                                                                Sveriges Television anser sig ha ett särskilt ansvar för att vårda språket, enligt artikeln. Där finns särskilda riktlinjer för svordomar, framtagna 2007!.. Riktlinjerna säger att programledare, reportrar och nyhetsuppläsare inte ska svära om det inte finns särskilda skäl. Däremot kan man ju inte ha regler över människor som inte är anställda men som deltar i till exempel debattprogram eller dokusåpor. Generellt tycks ändå gälla att folk som deltar i debatter eller blir intervjuade på TV ofta skärper sitt språk och undviker svordomar.

Svordomar känns inte heller OK i skolan och i läroböcker. Ofta finns det uttalade regler hur man talar i skolan – eller snarare, att man inte ska svära eller säga fula ord (könsord). Inom Svenska kyrkan gick man till och med så långt att ledamöterna Karin Långström Vinge och Maria Kjellberg motionerade till kyrkomötet i höstas och föreslog nolltolerans mot svordomar och könsord i kyrkliga sammanhang! Det tycker jag var en ganska… sund motion. Fast den bifölls bara delvis. Nu blir det i alla falla nån sorts etiska regler för svordomar och könsord i kyrkan…

Read Full Post »

Röstberättigade medborgare stängs ute från valinfo

Valåret 2010 är också det år som EU och Sverige har haft som mål för att uppnå visionen om ett tillgängligt samhälle. Det är bara att konstatera att verkligheten ser bister ut. En rapport från tillgänglighetsföretaget Funka Nu visar att våra politiska partier stänger ute och därmed diskriminerar  medborgare med funktionshinder. Det handlar om väljare som inte kan tillgodogöra sig information på vanligt sätt på grund av till exempel synskada eller dövhet (den som föds döv har teckenspråk som första språk, inte svenska). Även dyslektiker, invandrare, äldre och personer med vissa motoriska (rörelse-) problem med flera drabbas förstås.

Funka Nu har tittat på partiernas hemsidor. Enligt rapporten är flera av hemsidorna

inkonsekventa och svåra att förstå, pedagogiskt knepiga och med udda lösningar. Flera av dem är också tekniskt bristfälliga, vilket gör att hjälpmedelsanvändare har stora svårigheter att använda dem.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna har gjort en del förbättringar sedan Funka Nu sist undersökte tillgängligheten på deras hemsidor inför förra valet. Vänsterpartiets och Moderaternas hemsidor är sämst, det sistanämnda partiet är sämst på det mesta, såväl tekniskt som språkligt, enligt Funka Nu.

Skitdåligt, på ren svenska! Och det verkar som om myndigheter och offentliga verksamheter är på väg åt samma håll, trots att kommuner och landsting ju också omfattar förtroendevalda som man går till vallokalerna för att rösta på. I vårt län har redan den offentliga verksamhet som främst ger länsinvånarna hälso- och sjukvård halverat sin tryckta information till synskadade och mer är att vänta från det hållet – det senaste är informationen på teckenspråk till länets döva som får stryka på foten. Hur mycket är ännu oklart.

En svart bak till alla partier, myndigheter och offentliga verksamheter som fortsätter att diskriminera personer med funktionshinder – eller, som i vissa fall, börjar att göra det valåret 2010.

                                                                                                                                                              Här kan du läsa hela rapporten, dessvärre i PDF-format som inte alltid fungerar så bra för den som är synskadad.

Svenska Dagbladet skriver också om rapporten.
   
Läs även andra bloggares åsikter om tillgänglighet för funktionshindrade

Read Full Post »