Fyndigt, faktiskt!

Ett uppskattande inlägg.

---

 

Det finns mycket skräpreklam i såväl pappersform som på TV och radio. Men ibland glimmar nånting till. Idag glimmade det till och med till i en annons i en papperstidning! Jajamens, som Bosse Jerrevång brukade säga!

Enkel, rätt tid på året och fyndig annons!

 

I UppsalaTidningen hittade jag ovanstående annons. Den är enkel, den är rätt i tiden och den är, kort sagt, fyndig. Ibland är det enkla bäst. Fyndigast. Grattis, Upplands Motor för ett bra val reklambyrå som gör era annonser!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Favorit (?) i repris

Ett inlägg om den Tofflianska måndagen.

Vilken tur att jag har ett gott minne när det är så kort! Och vilken tur att jag har en enastående Fästmö, van vid att hålla reda på en stor familj! Anna påminde mig nämligen i en kommentar om att jag faktiskt har vissa resurser – i form av torkad svamp! Denna kan jag ju hälla ner i kantarellsoppan för att få den mer som… kantarellsoppa. För idag blir det favorit (?) i repris till middag: bröd och kantarellsoppa.

Inte bara en burk utan två…

Jag tror att den ena burken härstammar från Den Hjärtegoda L och den andra från mammakusinen B. Nu är det ett tag sen jag fick burkarna, men visst håller sig torkad svamp i typ… ett par, tre år??? Äh, jag testar så får vi se! Om inte annat kanske kantarellerna har blivit till penicillin. Det kan ju var bra att inta ett par doser av detta bakteriedödande med tanke på alla smitthärdar som går omkring och hostar och nyser.

En bloggbekanting till mig skrev för ett tag sen om hur äckliga folk kan vara på bio. Själv såg – och framför allt hörde! – jag en person igår som gav ifrån sig en stor klump, uppdragen ur djupet av sina luftrör. FOLK ÄR VERKLIGEN VIDRIGA IBLAND!!! Jag vill knappt tänka på hur klumpen såg ut – eller luktade… Men jag har svårt att släppa tanken…

Mitt på dan idag är det dags att plocka fram den månatliga statistiken för bloggen. Jag har noterat en viss nedgång i antal besök. Förhoppningsvis har ett gäng oönskade besökare äntligen insett att jag verkligen inte skriver om dem – det enda som tycks intressera dem. Vidare har andra säkert tröttnat på att läsa samma sak om och om igen: hur jag fördriver mina dagar med att söka jobb och städa och promenera. Det blir liksom favorit (?) i repris så gott som varje dag. Inte ett dugg intressant.

Men så finns det några närmast sörjande som läser. En del kommenterar dessutom ibland. Några få kommenterar ofta. Det tycker jag är kul. Ibland blir jag rörd och glad över stora ord, peppande ord. Ibland blir jag irriterad och förbannad för att människor uttrycker sig så att jag tolkar det till det värsta. Ja, jag är visserligen kommunikatör, men framför allt är jag människa… Trots att jag inte harklar mig  och spottar slem offentligt…

Sen finns det ett gäng som kommenterar via Twitter. Jag hänvisar dem konsekvent hit. Men några har fått för sig att de måste registrera sig som WordPressanvändare då! Fel! Det man emellertid måste göra första gången man kommenterar är att fylla i några uppgifter om sig själv: sitt namn – eller sitt nick – sin e-post-adress och sin eventuella bloggadress eller webbplats. Och då står det ju var och en fritt att kalla sig typ Kalle Anka, om man nu vill det…

För nästan precis på dan tre år sen skrev jag ett inlägg om långtidssjukskrivnas väg tillbaka till arbetslivet. Bland annat nämnde jag en kvinna som satt och virkade hela dagarna. Det var samhällets sätt att få tillbaka henne ut i jobb. Hon själv drömde om att bli swahililärare… I morse fick jag en kommentar till det inlägget – alltså tre år efter att jag skrev det. Jag blev tvungen att läsa igenom det för att kolla om jag fortfarande stod fast vid mina ord. Det gör jag. Mer än nånsin idag!!!

De här kakorna är nog också virkade på jobbet, men har ett marknadsföringssyfte. De finns att beskåda IRL på Ubbes konditori i Metropolen Byhålan.

Som vanligt har jag inlett dagen med att söka jobb. Det låg bara en annons i pipelinen idag, men det var ett ganska spännande jobb och icke att förakta. Förhoppningsvis hittar jag ett eller två jobb till under dagen. Vidare ska jag försöka ta mig i kragen och ringa till en byrå jag har blivit tipsad om. Tänkte bara vänta tills måndagsmorgonen är över. Folk har en tendens att inte vara så intresserade av jobbsökande Tofflor då. Ett nej har jag för övrigt redan fått idag.

I morgon ska jag börja rapportera in mina jobbsökaraktiviteter i september till Arbetsförmedlingen. Jag hoppas att man kan skriva, spara och pausa för att återkomma senare. Det finns ju en hel del att rapportera härifrån… Tänk om AF:s servrar brakar… Jaa, som synes är jag ibland en rätt negativ typ. Framför allt är jag negativ när jag tycker att nånting känns jobbigt/onödigt. Jag har alla mina sökta jobb med diverse uppgifter på Excel-fil. Vore hur smidigt som helst att bara kunna skicka över den. Nu måste jag i stället sitta och knappa in post efter post… I ett typiskt webbformulär av värsta sorten. Jädra terapiarbete! Har bättre saker att ägna mig åt, liksom…

Förutom att ta fram bloggstatistik ska jag städa av i badrummet och i duschrummet idag samt tvätta en maskin blått. Min promenad tar jag därför troligen senare i eftermiddag. För ut ska jag, regnet till trots! Det mesta tycks ha kommit i natt, kanske det blir uppehåll under dan?

Vad händer hos dig idag??? Kör du också några favoriter (?) i repris eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

”Nej, nej, nej och en flaska me rom…”

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.

Eftermiddagen försvann inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar – har du smakat såna?

Ute på Morgonen i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

En skugga av den som är jag.

När alla barn, väskor och matkassar var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

2012 – Tofflans år

Nej, jag hade inte tänkt att skriva nån årskrönika. Men jag är ju på bättringsvägen och nu ska jag göra ett försök att beskriva 2012 – Tofflans år.

• Januari
  Jag slutade på Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap där jag hade jobbat sen den 1 september året innan. Men i slutet av januari var jag på intervju och fick börja nytt jobb redan den 1 februari! Jag var också på en av stans reklambyråer och pratade om bloggerier. 
• Februari
  Jag började arbeta på Institutionen för energi och teknik. Det är ett helt fantastiskt ställe att tillbringa vardagarna på – jag kan inte säga annat! Sverige fick en ny prinsessa, den lilla Estelle. Och jag fick lyssna på en helt fantastisk föreläsning av Annika Östberg tillsammans med Fästmön och Fatou!
• Mars
  Det var final i Melodifestivalen. Det var ingen höjdare. Värst av alla var Helena Bergström och Gina Dirawi, inte ett dugg roliga nån av dem. Sarah Dawn Finer, däremot glänste! Och fel låt vann, enligt mig.
• April
  Anna fyllde år och jag fyllde år, 50 stycken. Vi firade Annas födelsedag på Kreta och min i Stockholm.
• Maj
  Jag köpte Maria Langs bok Ögonen, den enda som fattades i min samling. På Uppsala Pride var alla inte välkomna. Men till mig var vännen FEM välkommen – vi hade en fantastiskt rolig helg!
• Juni
  Anna och jag fick en ovanlig lördag på stan! Det har vi så gott som aldrig! Jag bloggade om mina hjältar på jobbet för Framtidskommissionen i Framtidsstafetten.
• Juli
  Mamma fyllde 77 år.  Vi åkte och träffade Mammakusinen B. Det var sex år sen pappa gick bort.
• Augusti
  Jag kände mig välkommen även på min nya arbetsplats Institutionen för vatten och miljö. Anna och jag åkte till Pride, men var också på Söderballarna och träffade Klara. Jag testade VårtFri – och blev av med min fotvårta!
• September
  Jag köpte en tavla av Konstkitty, Just nu vill jag leva. När saker och ting började dra ihop sig med min Alien insåg jag nämligen hur mycket jag älskar livet. Norstedts förlag skickade mig en BRA bok att recensera! Jag fick nya fönster.
• Oktober
  Gunilla skickade mig nånting kul att ha för kommande sjukhusvistelse. Jag skrattade gott! Och den snälla Augustifarmor skickade mig en bok att bli glad av. Jag gick och väntade på ett Besked. Under tiden visade Sveriges Television Torka aldrig tårar utan handskar. Jag var skör och TV-serien gjorde att det knep inuti. Jag blev med tjänsmobil, en iPhone, och pensionerade min gamla Nokia N95. (Fast jag fotar med den ibland när Ajfånen gör mig frustrerad.)
• November
  Den 8 november firade Anna och jag vår fjärde förlovningsdag. Fast vi firade inte själva dagen förrän senare. Jag fick äntligen mitt besked – med liten bokstav. Jag tog ett sista farväl av vännen Karin och himlen fick sin datoriserande ängel. Hjärtegoda L bjöd Anna och mig på en supé som hette duga…
• December
  Jag fick förtur till min operation. Den 12 december las jag in. På Luciadagen opererades jag. Jag överlevde. Men för första gången orkade jag inte blogga (den 14 december). Jag firade jul ensam. Och grinade. Nu är Anna här hos mig och jag är inte ensam längre.

 

Jag önskar alla läsare ett riktigt gott 2013! Men glöm inte bort att livet kan vara  kort.

 

Read Full Post »

Tro, under kompressen, mord och lite annat smått och gott

Känsliga läsare varnas för stark bild!!!

Det blev en mycket längre lunch än planerat idag, för vi, S och jag,  fastnade i en djup diskussion om tro. Och Bibeltolkningar. Och hur störd jag blev i morse när jag passerade kyrkan där min farfar var präst, kyrkan som numera är… reklambyrå… Precis när vi skulle dra dök fru Chef2 upp och joinade oss. S gav sig den på att försöka sälja Budskapet till fru Chef2, men jag tror inte han lyckades…

Tillbaka på kontoret fick jag återbud på eftermiddagens intervju. Därför blev det lite annat gjort på intranät och extranät mest. Och så tog jag mod till mig att riva bort tejpen och kompressen. Nu kommer den starka bilden:

Ett smärre blåmärke i armvecket efter sticket – och ett desto större, rött märke efter tejpen.

På vägen hem stannade jag vid Tokerian för att handla lite grejor till midsommar. Det var nog ganska smart, för där var tämligen tomt. En och annan kuf skymtades förstås, men det vågar jag inte nämna här för då anses jag så elak, så elak. Som vanligt var den största kufen jag själv.

Hemma i New Village blev jag så upprörd av ett brev från Journalistförbundet, där jag är medlem, om presskort. Mitt presskort går snart ut och för att få ett nytt måste jag ta mig till Stockholm. Vissa klockslag. På vardagar. Hur enkelt är det, liksom? Nåt ombud tycks inte finnas här i stan, så Stockholm blir närmast. Eller Västerås, tråååkiga stad. Äh, jag slängde några färskpotatisar omkring mig och sen var mitt goda humör tillbaka.

En färskpotatis på rymmen.

Jag känner mig nästan förkyld, men eftersom jag inte har varit det på över ett år, tror jag, tänker jag inte bli det nu heller. Fast jag har ganska ont i kroppen och det känns irriterat i näsgångarna.

En maskin grön tvätt snurrar medan jag har läst såväl TV-tidning som personaltidning. Enda glädjeämnet i TV-tidningen är att SvT sänder Morden i Midsomer i sommar – fast bara två (2) nya avsnitt. TV4 kontrar med att sända en annan brittisk deckare exakt samtidigt – nästa tisdag klockan 21. Men HA! Så bra! Jag pallar nämligen inte att se på TV4:s alla reklamavbrott så jag spelar in Kommissarie Thorne på DVD:n för att sen snabbspola. En timma på TV4 blir då cirka 40 minuter.

Efter TV-tidningen blev det personaltidningen och jag är fortfarande SKITSUR för att jag inte vann fototävlingen med dessa bilder:

Mina bidrag. 

Nä, i stället vann en dålig motljusbild på kossor (nååågot uttjatat motiv), en trist vinterbild på ett av husen på campus (inget liv alls i bilden) och en skitsnygg närbild på en blomfluga (vinnaren behövde absolut ingen fin kamera, h*n hade redan det). Första pris var en fin kamera. Livet är inte rättvist.

Nu ska jag ringa min mamma, för jag är rädd att hon känner sig ensam. Därpå blir det tvätthängning (jag har redan vikt gårdagens lass) och så middag samma som igår – leverpastejknäcke, allt för blodets skull.

Read Full Post »

Bloggeriprat på Högre Höjder

Iförd min tröja med fyrkanter på, som för övrigt inte är helsvart – plats för kors i taket! – såg jag ännu mer fyrkantig ut än vanligt när jag tuffade upp till Högre Höjder. (Nej, jag tänker inte avslöja vilken reklambyrå detta är, men det är en reklambyrå jag har haft ett gott samarbete med i tjänsten).

Min fyrkantströja i närbild.

Jag passade på att hoppa in på ett museum intill för att se om man fortfarande förde ”min tapet-bok”, en bok jag formgav för en herrans massa år sen. Det gjorde man inte. Och faktiskt hade jag ingen lust att tala om för dem i museishopen var de kan beställa böcker ifall de vill sälja! Jag tänker inte uppmuntra till kontakter med den arbetsgivare som inte ens tillät att man satte sitt namn på fina saker man producerat. (Ja, efter 20 år är jag fortfarande sur på detta!)

Idag passerade jag under ett valv igen, men nu fotade jag från en liten annan vinkel. Och det ser lite äldre ut än det jag plåtade förra gången, eller hur?

Ja, jag befann mig i en av stans äldsta byggnader…

Gamle kung Gösta tittade på mig och tycktes undra vad pöbeln gjorde där, när jag gick förbi. Jag stannade respektfullt och tog en bild av min namne från tonåren (för den oinvigde: jag kallades Gösta som tonåring).

Gustaf Wasa, eller gamle kung Gösta, undrade vad pöbeln gjorde där när jag gick förbi.

Idag smet jag in tillsammans med Högre Höjders VD. Stannade och morsade på vägen, åkte ända upp, men fick veta att min fyrbenta kompis tyvärr inte var därstädes idag. SORG! I stället blev jag road av Jonas, som var den som bjudit in mig,  och Plåt-Niklas. Jonas ville tydligen ta en svängom med Plåt-Niklas.

– Men Plåt-Niklas! Inte fäkta med vapnet så, nu dansar vi!

Plåt-Niklas verkade lagom intresserad och tyckte att Jonas skulle stoppa in skjortan i byxorna i stället.

– Jonas, stoppa in skjortan i byxorna! sa Plåt-Niklas. Men Jonas tyckte att Plåt-Niklas skulle hålla flabben…

Nog tramsat! Vi bänkade oss och det första inslaget på agendan var en urkul och nyproducerad film. Det var spännande att få se en helt ny sida av byråns produktion! Företaget som har köpt filmen får säkert en högtidsstund på sin kick off!

Sen blev det min tur. Jag inledde med att berätta att jag började blogga för tre år sen och varför jag gjorde det. Sen övergav jag mitt pratmanus och plötsligt hade 20 minuter blivit trekvart… Det var ett intresserat gäng som lyssnade, kommenterade och ställde frågor. Jag berättade också om hur samarbetet med min arbetsgivare Blogvertiser funkar. Vi pratade statistik, marknadsföringslag, lite grann om hur man blir läst, länkning, recensioner med mera. Vi pratade inte så mycket imageförbättring, varumärkesförstärkning och sånt, men det var liksom underförstått.

Roligt att få träffa ett blogg-intresserat gäng och att få berätta om min favoritsysselsättning! Och nej, Högre Höjder har INTE betalat för det här inlägget!

Tack för att jag fick komma!

Read Full Post »

Det är tuffare än somliga tror…

Ja det är tuffare än somliga tror! Inte som Mowgli säger i Disneys version av Djungelboken

Jag är tuffare än somliga tror.

Idag har den som fått Tjänsten tillträtt och jag sitter här och känner mig mest dum. Just nu sitter personen i möte med fru Chef1. Vad jag förstår finns det inte ens dator och inloggning. Och så förväntas jag sätta in personen i rutiner etc. Vilka rutiner? Här finns inga rutiner, här får man bara arbetsuppgifter sig tilldelad.

Jag har pratat med personal och ska få ett arbetsgivarintyg därifrån. Det behöver jag skicka in till mitt fack när jag har nyregistrerat mig på Arbetsförmedlingen den 1 februari igen. Samma jävla visa väntar… Ingen aning har jag när jag får a-kassa utbetalad heller, däremot vet jag att jag har ungefär tre månader kvar att få. Om jag är snäll och står med mössan i handen, vill säga. Snäll lär jag aldrig bli, men att stå med mössan i handen och buga börjar jag bli en fena på.

Januari innebär annars ett antal jobbtrådar att rycka i. Framför allt ett jobb är jag mycket intresserad av. Det är vid ett företag som har filialer över en stor del av Sverige och jag har en bekanting som jobbar nere på ett kontor i södra Sverige och trivs som en fisk i vatten! För övrigt väntar en intervju den här veckan och ett förutsättningslöst möte med fika hos en reklambyrå.

Mamma åker hem idag och jag hoppas att allt klaffar för henne och att Riksfärdtjänsten kommer när den ska och hjälper henne. Jag inser att jag borde ha tagit ledigt idag, men kände mig dumt nog plikttrogen att inställa mig på jobbet för att hjälpa en nytillträdd – som naturligtvis är inbokad på en massa andra möten och aktiviteter än med mig. (I know NOOOTHING, liksom.)

Nu i skrivande stund går all kraft åt till att bita ihop så att jag inte brister ut i gråt, typ, men förhoppningsvis har jag massor att göra redan i morgon. Då har jag i alla fall ett arbetsmöte på förmiddagen som ska rendera i en del jobb. Och så har jag ju lite kvar att avsluta vad gäller forskarsidorna. Jag och forskningsledaren ska dunka våra huvuden samman och försöka ta dem som inte svarat på mejl eller lämnat underlag i ett fast grepp i öronen.

Read Full Post »

Mörk kväller och ingen ork heller

Så vart det kväller – igen! Mörk kväller, svart som natta var det redan vid 16-tiden. Jag har jobbat över och kom inte hem förrän 18.30. Detta trots att jag har lovat mig själv att inte just jobba över eftersom jag inte omfattas av nåt flexsystem. Men jag tänker ta ut timmarna i tid om inte förr så på onsdag nästa vecka. Då jobbar jag sista dan före julledigheten. Det blev ju så att jag tog ut alla sex semesterdagar jag hade eftersom jag inte trodde att jag skulle bli kvar. Nu blir jag ju det ytterligare en månad, januari. Men, men, mamma kommer på lördag och jag behöver nog vara med henne lite om dagarna också.

Här rollade mamma på promenad med mig förra vintern. Då var det lite mer snö än det är nu, men hon rollade på rätt bra!

                                                                                                                                                                  Väl hemkommen i kväll gick jag en sväng med vattenkannan. När datorn hade vaknat till liv passade jag på att betala en räkning. Det gäller att just passa på medan det finns pengar… Därpå tog jag reda på ren och torr tvätt och sorterade in i skåp och lådor samt i strykhög. Strykningen tänkte jag fixa på lördag medan jag väntar på att mamma kommer med Riksfärdtjänsten. Hon ringde nyss och berättade att de inte åker från Metropolen Byhålan förrän klockan 13. Då kommer de inte fram före klockan 16 i alla fall! Det ger mig nästan en hel dag att greja på. Jag hade tänkte städa i kväll, men jag orkar inte. Jag får göra lite i morgon när jag har varit och handlat hem nåt ätbart till mig och mamma på lördag, så kan jag fixa resten på lördag. Känner jag mig själv rätt kan jag nog inte ta sovmorgon trots allt.

Jag har slängt ut en krok, ett visitkort och mitt CV till en byrå här i stan och blev på stående fot inbjuden till en fika i januari, efter alla helger, för att prata lite. När jag berättade att jag inte hade fått Tjänsten var det nån som tappade hakan… Men jag tror inte att man vill träffa mig för att det är synd om mig, utan för att jag faktiskt har saker i mitt CV som kan vara intressanta. Och det känns ju lite bra för självförtroendet, om inte annat. Några förhoppningar om mirakel har jag emellertid inte. Jag vet att det här kommer att sluta… inte så bra.

Inte så bra var ett mejl jag fick i morse också! Igår kväll mejlade jag doktor Anders om att jag behövde mer mediciner. I morse kom hans svar att han skulle fixa det genast – för i morgon, fredag, jobbar han sin sista dag! Vad jag förstod på hans mejl ska han inte jobba som doktor längre, ens. Synd det, för han är en bra doktor och vi har alltid haft lätt att kommunicera.

En gång överraskade doktor Anders mig med att ge mig en cortisonspruta. Jag hann inte bli rädd – och effekten har suttit i cirka två år, vilket är lång tid.

                                                                                                                                                                   Nu ska jag gå och gräva i kakburken efter några pepparkakor som jag kan trycka i mig innan jag ger mig ut i soprummet med stinky bag (kompost) och tidningspåse, postar julkorten och hämtar Fästmön från jobbet. Fullt ös, medvetslös, liksom…

Read Full Post »

Tofflan goes modeblogg IGEN: Klädernas makt

Hittade en rolig och intressant artikel om klädernas makt på Svenska Dagbladets hemsida. Enligt artikeln testade tre olika personer att byta klädstil i olika sammanhang för att se hur det påverkade såväl omgivning som dem själva.

Tomas, 58 bast och copywriter, jobbar på en reklambyrå, men bryr sig inte så mycket om kläder. Tomas skulle hålla ett föredrag om varumärkesbyggande och bestämde sig för att klä sig som de allra yngsta på jobbet, för att visa hur fel det blir om man försöker bygga ett varumärke utifrån. Han trodde att publiken skulle skratta, men ingen reagerade. Och när han mitt i föreläsningen tog av sig alla de ”unga” kläderna och accessoarerna, visade det sig att de flesta trodde att han brukade klä sig så där. En kvinna blev till och med besviken. Tomas höll samma föreläsning för en grupp studenter iförd den ”yngre” klädseln och bara en person tyckte att han var en pajas. Tomas själv tycker att det var oväntat lätt att bygga ett varumärke på falska grunder, men säger:

[…] om man bygger varumärket utifrån kommer det alltid att skava lite. Det är ungefär som när ett företag försöker marknadsföra sig på ett sätt som inte har någon förankring i företagets värdegrund. Man måste börja inifrån och fråga sig ‘vem är jag?’. […]

Margareta är lektor vid en högskola.  Hon ville få studenterna att bli mer kritiska, att tänka mer på vem som står i katedern. Så när hon fick ett nytt gäng studenter bytte hon identitet till varje lektion. För många studenter tog det tre, fyra dagar innan de upptäckte att det var samma person som höll lektion. Studenterna gillade INTE när hon klädde sig för ungdomligt, men tyckte samtidigt att den unga fröken hade de roligaste lektionerna. Och Margareta själv tror att hon påverkades av kläderna. Minst förtroende hade studenterna för religiösa kläder och accessoarer.

Linnéa går på Konsthögskolan i Stockholm och har som projekt bytt till en ny identitet. Hon har gått från punkare till karriärkvinna. Innan hon bytte identitet var hon mycket ute i klubbvärlden. Men det går inte så bra nu. Linnéa säger:

Det känns konstigt att inte bli godkänd av dem jag blev godkänd av förut. Nu ser de igenom mig.

Onekligen spännande experiment! Och visst ligger det nåt i att vi värderas efter hur vi klär oss… Säger hon som är totalt ointresserad av kläder till den dagen det är PANIK och hon måste ha nåt snyggt/vettigt/rätt att sätta på sig…

Avslutningsvis ett litet test, Kan du kläderna? Jag var ju inte så duktig på det här med kläder, dårå, och fick bara fem rätt av tio…

Read Full Post »

Dagens promenix!

Dagens promenix startade vid nio-tiden. Och jag var ute och traskade i ÖVER en timma, det vill jag bara ha till protokllet! Jag vill också ha till protokollet att jag har svarat på TRE (3) enkäter via nätet sen jag kom hem… Är helt slut och kan knappt tänka på marknadsföring, reklam, budskap, idiotiska kopplingar et cetera.

Så här kommer några bilder, i stället, från förmiddagens promenad.

Solen har ju, som tidigare meddelats, tittat fram idag. Så även på detta hus.

Lite solig snickarglädje ovanför ett fönster.

                                                                                                                                                      Himlen var alldeles blå – förutom där ett plan kluvit den.

Här flög ett plan nyss.

                                                                                                                                                      Nära Gamla Uppsala finns denna, numera klassiska, skylt.

Här utdelas turistpussar!

                                                                                                                                                              Och så var jag framme vid mitt mål, det vill säga halvvägs i promenaden…

Kungshögarna i Gamla Uppsala.

                                                                                                                                                            Dags att vända hemåt igen, för nån glasspeng hade jag INTE tagit med mig. Hittade ett spännande kryp-in.

Ett hemligt, naturligt rum. Kanske min nästa bostad?

                                                                                                                                                         Sen kom tåget och jag blev ståendes och väntade på att det skulle passera och bommarna fällas upp igen. Vände mig om och såg ett vikingaskepp i gräset.

Explorerskeppet har äntligen lämnat flaskan!

                                                                                                                                                         Fler fina och mystiska byggnader!

Ett hemlighus nära järnvägsspåret.

                                                                                                                                                           Såg ett vackert hus som jag tror har varit stationshus en gång i tiden. Idag tror jag att det är kontor, att nån reklambyrå huserar där.

Tänk att få bo här!!!

                                                                                                                                                  Många tycks renovera sina hus just nu. Detta hus var inget undantag, men jag hoppas de låter bli det annorlunda lilla fönstret!

Lite snickarglädje mitt i plåten – ett trekantigt fönster.

                                                                                                                                                       Många tänker grönt nu för tiden. Utanför ett av husen i Gamla Uppsala villaområde hittade jag denna tunna.

Onekligen en tunna för grönt avfall.

                                                                                                                                                         Slutligen, i en trädgård, hade denna buss parkerat sig.

Bussen till Skagen går nog inte mer…

                                                                                                                                                             NU ska jag fixa lite frukost!

Read Full Post »