Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘reklambyrå’

Ett uppskattande inlägg.


 

Det finns mycket skräpreklam i såväl pappersform som på TV och radio. Men ibland glimmar nånting till. Idag glimmade det till och med till i en annons i en papperstidning! Jajamens, som Bosse Jerrevång brukade säga!

Annons Upplands Motor

Enkel, rätt tid på året och fyndig annons!

 

I UppsalaTidningen hittade jag ovanstående annons. Den är enkel, den är rätt i tiden och den är, kort sagt, fyndig. Ibland är det enkla bäst. Fyndigast. Grattis, Upplands Motor för ett bra val reklambyrå som gör era annonser!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den Tofflianska måndagen.


Vilken tur
att jag har ett gott minne när det är så kort! Och vilken tur att jag har en enastående Fästmö, van vid att hålla reda på en stor familj! Anna påminde mig nämligen i en kommentar om att jag faktiskt har vissa resurser – i form av torkad svamp! Denna kan jag ju hälla ner i kantarellsoppan för att få den mer som… kantarellsoppa. För idag blir det favorit (?) i repris till middag: bröd och kantarellsoppa.

Två burkar torkade kantareller

Inte bara en burk utan två…


Jag tror att den ena burken
härstammar från Den Hjärtegoda L och den andra från mammakusinen B. Nu är det ett tag sen jag fick burkarna, men visst håller sig torkad svamp i typ… ett par, tre år??? Äh, jag testar så får vi se! Om inte annat kanske kantarellerna har blivit till penicillin. Det kan ju var bra att inta ett par doser av detta bakteriedödande med tanke på alla smitthärdar som går omkring och hostar och nyser.

En bloggbekanting till mig skrev för ett tag sen om hur äckliga folk kan vara på bio. Själv såg – och framför allt hörde! – jag en person igår som gav ifrån sig en stor klump, uppdragen ur djupet av sina luftrör. FOLK ÄR VERKLIGEN VIDRIGA IBLAND!!! Jag vill knappt tänka på hur klumpen såg ut – eller luktade… Men jag har svårt att släppa tanken…

Mitt på dan idag är det dags att plocka fram den månatliga statistiken för bloggen. Jag har noterat en viss nedgång i antal besök. Förhoppningsvis har ett gäng oönskade besökare äntligen insett att jag verkligen inte skriver om dem – det enda som tycks intressera dem. Vidare har andra säkert tröttnat på att läsa samma sak om och om igen: hur jag fördriver mina dagar med att söka jobb och städa och promenera. Det blir liksom favorit (?) i repris så gott som varje dag. Inte ett dugg intressant.

Men så finns det några närmast sörjande som läser. En del kommenterar dessutom ibland. Några få kommenterar ofta. Det tycker jag är kul. Ibland blir jag rörd och glad över stora ord, peppande ord. Ibland blir jag irriterad och förbannad för att människor uttrycker sig så att jag tolkar det till det värsta. Ja, jag är visserligen kommunikatör, men framför allt är jag människa… Trots att jag inte harklar mig  och spottar slem offentligt…

Sen finns det ett gäng som kommenterar via Twitter. Jag hänvisar dem konsekvent hit. Men några har fått för sig att de måste registrera sig som WordPressanvändare då! Fel! Det man emellertid måste göra första gången man kommenterar är att fylla i några uppgifter om sig själv: sitt namn – eller sitt nick – sin e-post-adress och sin eventuella bloggadress eller webbplats. Och då står det ju var och en fritt att kalla sig typ Kalle Anka, om man nu vill det…

För nästan precis på dan tre år sen skrev jag ett inlägg om långtidssjukskrivnas väg tillbaka till arbetslivet. Bland annat nämnde jag en kvinna som satt och virkade hela dagarna. Det var samhällets sätt att få tillbaka henne ut i jobb. Hon själv drömde om att bli swahililärare… I morse fick jag en kommentar till det inlägget – alltså tre år efter att jag skrev det. Jag blev tvungen att läsa igenom det för att kolla om jag fortfarande stod fast vid mina ord. Det gör jag. Mer än nånsin idag!!!

Virkade kakor

De här kakorna är nog också virkade på jobbet, men har ett marknadsföringssyfte. De finns att beskåda IRL på Ubbes konditori i Metropolen Byhålan.


Som vanligt
har jag inlett dagen med att söka jobb. Det låg bara en annons i pipelinen idag, men det var ett ganska spännande jobb och icke att förakta. Förhoppningsvis hittar jag ett eller två jobb till under dagen. Vidare ska jag försöka ta mig i kragen och ringa till en byrå jag har blivit tipsad om. Tänkte bara vänta tills måndagsmorgonen är över. Folk har en tendens att inte vara så intresserade av jobbsökande Tofflor då. Ett nej har jag för övrigt redan fått idag.

I morgon ska jag börja rapportera in mina jobbsökaraktiviteter i september till Arbetsförmedlingen. Jag hoppas att man kan skriva, spara och pausa för att återkomma senare. Det finns ju en hel del att rapportera härifrån… Tänk om AF:s servrar brakar… Jaa, som synes är jag ibland en rätt negativ typ. Framför allt är jag negativ när jag tycker att nånting känns jobbigt/onödigt. Jag har alla mina sökta jobb med diverse uppgifter på Excel-fil. Vore hur smidigt som helst att bara kunna skicka över den. Nu måste jag i stället sitta och knappa in post efter post… I ett typiskt webbformulär av värsta sorten. Jädra terapiarbete! Har bättre saker att ägna mig åt, liksom…

Förutom att ta fram bloggstatistik ska jag städa av i badrummet och i duschrummet idag samt tvätta en maskin blått. Min promenad tar jag därför troligen senare i eftermiddag. För ut ska jag, regnet till trots! Det mesta tycks ha kommit i natt, kanske det blir uppehåll under dan?

Vad händer hos dig idag??? Kör du också några favoriter (?) i repris eller???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.


Eftermiddagen försvann
inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar

Doris skumtoppar – har du smakat såna?


Ute på Morgonen
i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

Skugga

En skugga av den som är jag.


När alla barn, väskor och matkassar
var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, jag hade inte tänkt att skriva nån årskrönika. Men jag är ju på bättringsvägen och nu ska jag göra ett försök att beskriva 2012 – Tofflans år.

 


Jag önskar alla läsare ett riktigt gott 2013! Men glöm inte bort att livet kan vara  kort.

 

Read Full Post »

Känsliga läsare varnas för stark bild!!!


Det blev en mycket längre lunch
än planerat idag, för vi, S och jag,  fastnade i en djup diskussion om tro. Och Bibeltolkningar. Och hur störd jag blev i morse när jag passerade kyrkan där min farfar var präst, kyrkan som numera är… reklambyrå… Precis när vi skulle dra dök fru Chef2 upp och joinade oss. S gav sig den på att försöka sälja Budskapet till fru Chef2, men jag tror inte han lyckades…

Tillbaka på kontoret fick jag återbud på eftermiddagens intervju. Därför blev det lite annat gjort på intranät och extranät mest. Och så tog jag mod till mig att riva bort tejpen och kompressen. Nu kommer den starka bilden:

Ett smärre blåmärke i armvecket efter sticket – och ett desto större, rött märke efter tejpen.


På vägen hem stannade jag vid Tokerian f
ör att handla lite grejor till midsommar. Det var nog ganska smart, för där var tämligen tomt. En och annan kuf skymtades förstås, men det vågar jag inte nämna här för då anses jag så elak, så elak. Som vanligt var den största kufen jag själv.

Hemma i New Village blev jag så upprörd av ett brev från Journalistförbundet, där jag är medlem, om presskort. Mitt presskort går snart ut och för att få ett nytt måste jag ta mig till Stockholm. Vissa klockslag. På vardagar. Hur enkelt är det, liksom? Nåt ombud tycks inte finnas här i stan, så Stockholm blir närmast. Eller Västerås, tråååkiga stad. Äh, jag slängde några färskpotatisar omkring mig och sen var mitt goda humör tillbaka.

En färskpotatis på rymmen.


Jag känner mig nästan förkyld,
men eftersom jag inte har varit det på över ett år, tror jag, tänker jag inte bli det nu heller. Fast jag har ganska ont i kroppen och det känns irriterat i näsgångarna.

En maskin grön tvätt snurrar medan jag har läst såväl TV-tidning som personaltidning. Enda glädjeämnet i TV-tidningen är att SvT sänder Morden i Midsomer i sommar – fast bara två (2) nya avsnitt. TV4 kontrar med att sända en annan brittisk deckare exakt samtidigt – nästa tisdag klockan 21. Men HA! Så bra! Jag pallar nämligen inte att se på TV4:s alla reklamavbrott så jag spelar in Kommissarie Thorne på DVD:n för att sen snabbspola. En timma på TV4 blir då cirka 40 minuter.

Efter TV-tidningen blev det personaltidningen och jag är fortfarande SKITSUR för att jag inte vann fototävlingen med dessa bilder:

Mina bidrag. 


Nä, i stället vann en dålig motljusbild
på kossor (nååågot uttjatat motiv), en trist vinterbild på ett av husen på campus (inget liv alls i bilden) och en skitsnygg närbild på en blomfluga (vinnaren behövde absolut ingen fin kamera, h*n hade redan det). Första pris var en fin kamera. Livet är inte rättvist.

Nu ska jag ringa min mamma, för jag är rädd att hon känner sig ensam. Därpå blir det tvätthängning (jag har redan vikt gårdagens lass) och så middag samma som igår – leverpastejknäcke, allt för blodets skull.

Read Full Post »

Iförd min tröja med fyrkanter på, som för övrigt inte är helsvart – plats för kors i taket! – såg jag ännu mer fyrkantig ut än vanligt när jag tuffade upp till Högre Höjder. (Nej, jag tänker inte avslöja vilken reklambyrå detta är, men det är en reklambyrå jag har haft ett gott samarbete med i tjänsten).


Min fyrkantströja i närbild.


Jag passade på att hoppa in på ett museum
intill för att se om man fortfarande förde ”min tapet-bok”, en bok jag formgav för en herrans massa år sen. Det gjorde man inte. Och faktiskt hade jag ingen lust att tala om för dem i museishopen var de kan beställa böcker ifall de vill sälja! Jag tänker inte uppmuntra till kontakter med den arbetsgivare som inte ens tillät att man satte sitt namn på fina saker man producerat. (Ja, efter 20 år är jag fortfarande sur på detta!)

Idag passerade jag under ett valv igen, men nu fotade jag från en liten annan vinkel. Och det ser lite äldre ut än det jag plåtade förra gången, eller hur?


Ja, jag befann mig i en av stans äldsta byggnader…


Gamle kung Gösta tittade på mig
och tycktes undra vad pöbeln gjorde där, när jag gick förbi. Jag stannade respektfullt och tog en bild av min namne från tonåren (för den oinvigde: jag kallades Gösta som tonåring).


Gustaf Wasa, eller gamle kung Gösta, undrade vad pöbeln gjorde där när jag gick förbi.


Idag smet jag in tillsammans med Högre Höjders VD.
Stannade och morsade på vägen, åkte ända upp, men fick veta att min fyrbenta kompis tyvärr inte var därstädes idag. SORG! I stället blev jag road av Jonas, som var den som bjudit in mig,  och Plåt-Niklas. Jonas ville tydligen ta en svängom med Plåt-Niklas.


– Men Plåt-Niklas! Inte fäkta med vapnet så, nu dansar vi!


Plåt-Niklas verkade lagom intresserad
och tyckte att Jonas skulle stoppa in skjortan i byxorna i stället.


– Jonas, stoppa in skjortan i byxorna! sa Plåt-Niklas. Men Jonas tyckte att Plåt-Niklas skulle hålla flabben…


Nog tramsat!
Vi bänkade oss och det första inslaget på agendan var en urkul och nyproducerad film. Det var spännande att få se en helt ny sida av byråns produktion! Företaget som har köpt filmen får säkert en högtidsstund på sin kick off!

Sen blev det min tur. Jag inledde med att berätta att jag började blogga för tre år sen och varför jag gjorde det. Sen övergav jag mitt pratmanus och plötsligt hade 20 minuter blivit trekvart… Det var ett intresserat gäng som lyssnade, kommenterade och ställde frågor. Jag berättade också om hur samarbetet med min arbetsgivare Blogvertiser funkar. Vi pratade statistik, marknadsföringslag, lite grann om hur man blir läst, länkning, recensioner med mera. Vi pratade inte så mycket imageförbättring, varumärkesförstärkning och sånt, men det var liksom underförstått.

Roligt att få träffa ett blogg-intresserat gäng och att få berätta om min favoritsysselsättning! Och nej, Högre Höjder har INTE betalat för det här inlägget!

Tack för att jag fick komma!

Read Full Post »

Ja det är tuffare än somliga tror! Inte som Mowgli säger i Disneys version av Djungelboken

Jag är tuffare än somliga tror.

Idag har den som fått Tjänsten tillträtt och jag sitter här och känner mig mest dum. Just nu sitter personen i möte med fru Chef1. Vad jag förstår finns det inte ens dator och inloggning. Och så förväntas jag sätta in personen i rutiner etc. Vilka rutiner? Här finns inga rutiner, här får man bara arbetsuppgifter sig tilldelad.

Jag har pratat med personal och ska få ett arbetsgivarintyg därifrån. Det behöver jag skicka in till mitt fack när jag har nyregistrerat mig på Arbetsförmedlingen den 1 februari igen. Samma jävla visa väntar… Ingen aning har jag när jag får a-kassa utbetalad heller, däremot vet jag att jag har ungefär tre månader kvar att få. Om jag är snäll och står med mössan i handen, vill säga. Snäll lär jag aldrig bli, men att stå med mössan i handen och buga börjar jag bli en fena på.

Januari innebär annars ett antal jobbtrådar att rycka i. Framför allt ett jobb är jag mycket intresserad av. Det är vid ett företag som har filialer över en stor del av Sverige och jag har en bekanting som jobbar nere på ett kontor i södra Sverige och trivs som en fisk i vatten! För övrigt väntar en intervju den här veckan och ett förutsättningslöst möte med fika hos en reklambyrå.

Mamma åker hem idag och jag hoppas att allt klaffar för henne och att Riksfärdtjänsten kommer när den ska och hjälper henne. Jag inser att jag borde ha tagit ledigt idag, men kände mig dumt nog plikttrogen att inställa mig på jobbet för att hjälpa en nytillträdd – som naturligtvis är inbokad på en massa andra möten och aktiviteter än med mig. (I know NOOOTHING, liksom.)

Nu i skrivande stund går all kraft åt till att bita ihop så att jag inte brister ut i gråt, typ, men förhoppningsvis har jag massor att göra redan i morgon. Då har jag i alla fall ett arbetsmöte på förmiddagen som ska rendera i en del jobb. Och så har jag ju lite kvar att avsluta vad gäller forskarsidorna. Jag och forskningsledaren ska dunka våra huvuden samman och försöka ta dem som inte svarat på mejl eller lämnat underlag i ett fast grepp i öronen.

Read Full Post »

Older Posts »