Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ansiktsuttryck’

Ett inlägg om tillvarons svängningar.


Det är sant
 att man själv kan påverka sitt mående. Visst, men bara till en del. Igår var det en riktigt tung dag för mig. Jag skrev ganska öppet om hur det kändes. Det var kanske inte så smart gjort, för häcklarna och förlöjligarna i cyberspace gottade sig nog. Samtidigt kände jag ett oerhört stöd från dem som verkligen räknas. Då kan de där andra hålla på och leka för sig själva i sandlådan.

Sandhög

Lek för er själva, häcklare och förlöjligare!


Man är kontroversiell
när man tycker saker, kontroversiell när man uttrycker åsikter, kontroversiell när man beskriver hur man uppfattar det skrivna ordet, hur man tolkar det till det värsta. Vissa saker tar tid att smälta, komma förbi. En text är alltid en text. Ett skrivet ord alltid ett skrivet ord. Inte något upplevt öga mot öga. Man kan inte se kroppsspråk och ansiktsuttryck. Man kan inte svara direkt. Kort sagt: att skriva är inte lätt. Men människor har alltid rätten att göra sina egna tolkningar, det kan vi inte ta ifrån dem! Därmed inte sagt att skribenten inte har rätt att förklara hur h*n menade, vad avsikten var. Skribenten är ju ägaren av sin egen text. Men om andra berörs – om blott för att de tolkar på eget sätt – då har man ändå lyckats som skribent. Tycker jag.

____________________________

Den tunga dagen igår gjorde att jag inte satte mig ner vid köksbordet för nåt att äta förrän strax före klockan 18. Förmiddagens övning var bland det mest förskräckliga jag har upplevt på ett tag. Den satte sina spår. Ganska djupa spår. Jag hängde mig kvar med Fästmön så länge jag kunde, men insåg att jag behövde vara ensam och fundera över saker och ting.

Efter middagen, en riktig kolesterolbomb bestående av tre små potatisar, två smala kycklingkorvar och två ägg – allting stekt, ringde jag till vännen vars mamma opererades under gårdagen. Vi pratade ganska länge. Det är gott att den vännen finns i min krets. Fast det är lite långt, oss emellan, rent geografiskt, vill säga.

Resten av kvällen ägnade jag åt att skriva, en del ser du resultatet av här på den här bloggen. Fick vinna lite Wordfeud, läste en stund. Ögonen var inte riktigt alerta efter tårarna, dessvärre. Idag vaknade jag med skallebank. Och det kan inte bero på att jag är bakis av en starköl!

En kall starköl

En starköl gör mig inte bakis.


Idag på morgonen
har jag tvättat – såväl jeans som min kropp och mitt hår. Fick en ping om att det fanns en uppdatering till min iPhone, så även det fixade jag. Tvättmaskinen har just stannat och det är dags att hänga det rena. Sen får kanske mamma ett samtal så att jag kommer ut till Himlen medan det är ljust. Det finns en älskling där som har ont idag.

Och… Ja just det! Vid tio-tiden i morse fick jag ett samtal på mobilen som gladde mig mycket. Samtalet innebär att min planerade storstädning nästa vecka inte blir riktigt som jag har tänkt. För på tisdag ska jag ut på intervjuliga äventyr igen. Jag fick höra att jag var intressant och hade bra kompetenser också. Det gör inte ont att lyssna på sånt när en upplever sitt värde sjunka för var dag som går. Inte ett dugg ont, gör det. Nej, det gjorde dagen idag till en sorts ljusare dag än igår. På flera sätt än ett. Tack PV för att du gav mig den här skjutsen! Nu är det upp till mig själv att fixa resten!


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Det var inte alls roligt att stiga upp i morse. Idag kändes det som om en jättehand tryckte ner mig i sängen igen. Satt säkert minst en kvart på sängkanten och samlade kraft att resa på mig. Igår kväll var jag så nöjd att jag kom i säng redan 22.30. Men sen tog det förstås en timma innan jag somnade – för att sen, som vanligt, vakna strax före klockan fem. Och sen slumra till och känna mig mer död än levande när mobillarmet dansade runt ovanpå mammas brudkista, sedan många år tillbaka min lakansförvaring, tio över sex.

Inte blev jag piggare heller när jag kom ut. Himlen är grå och det är ett trist, minimalt ljus över dan. Den enda ljuspunkten idag blir nog thai-lunchen…

Morgonhimmel över jobbet.


Det känns som om tiden springer iväg
med mig. Nyss hade jag lediga dagar utan vare sig klocka eller kalender. Härliga dagar av frihet. Samtidigt gillar jag struktur och att ha tider att passa. Att göra nånting som påminner om Viktiga Saker om dagarna, förhoppningsvis saker som är till gagn för andra. Det vill jag lämna efter mig – ett minne att jag gjorde nånting som är till nytta för andra. Och så den här bloggen, där mina dagar och tankar sammanfattas i ord som har fått så många att avsky mig och spotta på mig, men också som faktiskt har hjälpt andra att fortsätta leva. Det är stort att få veta sånt!

Nu har emellertid min lista på vänner jag vill träffa snarast blivit allt längre. Tiden är däremot inte längre. Dygnet har 24 timmar som tidigare. Kvällarna är korta, helgerna lär svischa förbi. Men en kär vän, CL, ska jag försöka få till en träff med på söndag. Det har gått alldeles för lång tid sen vi sågs! På listan finns, förutom CL även

  • Lisa
  • Agneta
  • Monica
  • Lisbeth
  • Bibbi

… och säkert har jag missat att skriva upp nån, FÖRLÅT! Jag ska se till att vi ses, men det kan dröja ett tag. Däremot har jag inte glömt er!!! 

Det är viktigt med input. Jag får mycket input genom att läsa bloggar och omvärldssurfa, särskilt bland media på nätet. Och läsa böcker, förstås! Jag började på en ny bok igår och hann läsa närmare 70 sidor, tror jag. Men det är möten med människor som ger mest input. Därför är jag extra glad att jag hade möjligheten att träffa både Klara och Gunilla i somras.

Jag jobbar med kommunikation. Därför vet jag hur svårt det är. Och att det personliga mötet människor emellan är oslagbart. För en människa är inte bara platta ord på en skärm utan ansiktsuttryck, kroppsspråk, ljud, skiftningar – mycket av detta har jag lärt mig att ge akt på när jag har arbetat tillsammans med döva.

Men kommunikation är inte bara svårt, det är ganska utmattande också. Det är därför jag använder den här bloggen som nån sorts debriefing. Det irriterar somliga, men ärligt talat skiter jag i det. Det är min tid och mina ord och tankar som jag behöver tömma mitt personliga RAM-minne på. Dessutom är ju ingen tvingad att läsa mina ord. Inte alls.


Livet är kort.

Read Full Post »

Och som vanligt är det fritt upp till var och en som vill att följa med på min runda genom media där jag spanar i omvärlden efter tokigt och slugt. Detta trots att magsura Tuttan Kamon i Träsket gav tummen ner sist. HA! Det krävs mer än en tumjävel för att jag ska sluta blogga!!!

  • Fler struntar i kvitto på sommaren. Hur är det med kvittodisciplinen? Alltså, för det mesta är jag inte ett dugg intresserad av den där papperslappen om jag inte ska redovisa inköpet för nån annan eller kan tänkas vilja byta en vara. Men kvitton är faktiskt ett vapen mot fusk. Fuskande handlare, det vill säga. Inte fuskande köpare.
  • Stavkungen har ribbskräck. Det var det jag visste! Idrott är inte bara farligt (idrottsskador) och tråkigt (ändlösa TV-program). Det är snuskigt också. I alla fall när Dagens Nyheter sätter rubriker på sin startsida… Då skrev man nämligen just Stavkungen har ribbskräck och DET tycker jag låter snuskigt! Stavkungen i det här fallet hette dessutom Steven Hooker…
  • Stressade män dras till stora kvinnor. Eh stora? Har jag inte märkt. Jag går här och är tjock utan att ha en massa män efter mig. Men jag klagar förstås inte, jag är inte så intresserad av att ha stressade män i bakhasorna. Brittiska forskare har kommit fram till detta i alla fall, så det kanske bara gäller män från The British Isles..?
  • Busstiderna ändras på måndag. Här i Uppsala blir det i alla fall vintertid på bussarna. Bryr mig inte så mycket, men det finns väl alltid några stackare som måste trängas och må illa på de gröna monstren.
  • Vad skriker kungen? Hos Aftonbladet kan du vara med och tävla om detta. Fast med anledning av damen nedanförs ansiktsuttryck kanske kungens ord inte lämpar sig för tryck…


Livet är kort. Särskilt åsiktsmaskiners.

Read Full Post »

I kväll var det så dags för den andra delen av Kronjuvelerna, TV-serien som ursprungligen var en film. En film som, vad jag har förstått, har fått ett lika blandat mottagande som TV-serien.


Kronjuvelerna kom som film i somras. 


Del två är fortfarande ett barnprogram
, men karaktärerna åldras. Nån reser ut i världen och blir berömd – på ett sätt som omvärlden kanske inte väntat, men som jag listade ut ganska snart. Frangrancia blir kvar hemma, liksom rikemanssonen Persson, men deras mödrar är det inte mycket bevänt med. Och så händer det nåt fruktansvärt med Jesus.

Mamma fattade ingenting, enligt egen utsago och jag irriterade mig på papporna, på ungdomarna och på mammorna, tja, typ alla i serien – utom Jesus. Pojken är underbart spelad av Jesper Lindberger. Det är inte många ord som kommer över pojkens läppar, men hans ögon och ansiktsuttryck är desto mer talande!

Ja, Jesus/Jesper är filmens behållning, men jag kan också tycka att den är snyggt filmad. Men resten… neeej…. Jag tycker inte det här är bra. Betyget stannar kvar nere på två tofflor, sorry! Jag tänker trots det se den tredje och sista delen i morgon kväll, för nyfiken är jag ändå på slutet, det medger jag.

 

Read Full Post »