Steg, Toalettjakten och svällande av beröm (och fikabröd)

Ett inlägg om steg och Toalettjakten.

---

 

Steg…

Vi pratade bland annat om steg igår. Jag insåg hur väldigt lite jag rör på mig… Vardagar går jag från hemmet till garaget, från parkeringen utanför jobbet till jobbet, från jobbet till jobbparkeringen och från garaget och hem. Men idag på förmiddagsfikat visade det sig att vi var några stycken som faktiskt går en del huset. För egen del går jag nog oftare och ”stör” nån här i huset än att jag mejlar eller chattar. Sen är mejl och chatt bra för vissa saker – och oslagbart när en kommunicerar med kollegor som sitter på annan ort. Och så är det det här med Toalettjakten…

Här var det upptaget!

Toalettjakten har jag delvis skrivit om förut. I vart fall har jag visat upp de fiffiga upptagetlamporna. Annars är toalettjakten inte nåt direkt roligt. En sitter ju liksom och jobbar till dess att det bubblar i öronen ibland. Det vill säga, det blir tämligen akut nödvändigt att snabbt uppsöka en toalett. Mitt senaste kontor ligger väldigt när en toalett, men du ska inte tro att det är nån fördel. Det är nog husets mest välbesökta toa, för där är rödljuset på i nio fall av tio. NK* har tipsat om att det finns en toa en trappa ner, precis under den närmaste. Ha! Den är också rätt upptagen. Närmast står då promenaden bort i korridoren där jag tidigare satt. Runt hörnet i dess ände finns två (2) toaletter och där kan en kissnödig Toffla ha tur. Fast… hon säger ett och annat fult ord när hon har gått cirka fem av de sju milen dit och det plötsligt… tänds en röd lampa i korridoränden.

Det kan uppstå en del roliga möten under Toalettjakten. Det syns liksom på folks målmedvetna steg vart de är på väg… När två toalettjägare möts kan det också bli springtävling till toaletten. Idag var det en herre i blå tröja som hann före mig, igår torskade jag mot P i vaktmästeriet. Ja, jag får nog helt enkelt börja träna och ta några fler steg om dan…

Idag blev det go-lunch idag i restaurangen tillsammans med NK. (Skönt att få sitta ner efter allt jagande…) Men det blev visst inte bara lekamlig spis utan även andlig. En kan undra om vi hade hamnat på nåt väckelsemöte…

Skylten över dagens vegetariska får tala för sig själv…

 

Såna här kan jag aldrig motstå…

På eftermiddagen hasade vi ner till restaurangen igen, denna gång för veckans go-fika. Det bjöds på semlor och såna gillar inte jag. Men den gulliga tjejen i restaurangen hörde när jag klagade min nöd på lunchen och hade tagit fram kanelbullar till mig och nån mer som inte tålde mandelmassa. Så omtänksamt! Nu åt jag visserligen en massa smaskens hos Fästmön igår kväll, fast kanelbullar kan jag aldrig motstå. Jag får väl trampa runt några extra steg här hemma. Det behövs nog, för jag – och även NK! – svällde en aning ytterligare vid fikabordet när vår förra chef på plats joinade oss och berättade att vi hade fått beröm, minsann!  Då orkar en ett tag till trots att lönen som kommer den 25:e ser otroligt mager ut denna månad, tyvärr. Jobbar en som konsult är röda dagar och lördagar inga bra dagar ekonomiskt sett, nämligen.

Tvättmaskinen är igångsparkad och jag ska alldeles strax slå mig ner i bästefåtöljen för att se gårdagens Antikrundan och amtatörvärdera. Det blir ett alldeles förträffligt steg in i helgen.

En riktigt go helg önskar jag DIG!!!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fejerier och julmöbling

Ett inlägg om en fixaredag.

---

 

Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på en julgran.

Idag är det stora fixaredan i mitt hem. OK, det är ytterligare en ledig (ha!) dag i morgon, men jag tänkte försöka vila lite då också. Sovmorgonen sträckte sig ända till klockan sju i morse. Jag fixade kaffe på sängen åt mig själv och läste ett kapitel i min maffiabok på gång. Sen satte jag fart…

Som så många andra husmödrar vid den här tiden på året städade jag och pyntade inför jul. Eller jag julmöblade, som jag kallar det efter en pojke jag kände en gång. Inte hade jag nån direkt plan eller strategi – det blev lite dammning, lite julmöbling och mitt i allt strykning och gardinbyte. Tänk så mycket en husmor kan! (<== jag är väldigt självironisk nu) Allt avslutades med ett varv med snabeldraken*.

När klockan var runt 13.30 hade jag hunnit tvätta och prata julklappar med Fästmön också men inte ätit frukost. Jag satte mig vid köksbordet för att montera änglaspelet som sista aktivitet före frukost. Ha igen! Det krävdes snudd på ingenjörsexamen för att få ihop skiten änglaspelet. Dessutom saknades de första två bilderna i monteringsbeskrivningen. Jag messade NK** och klagade min nöd för att skoja lite – NK är nämligen bruksanvisningsfetischist och ÄLSKAR att montera saker, gärna på helger när h*n har en stund över, har jag hört. Men det var liksom inte första gången jag monterade änglaspelet och till sist fixade jag det.

Det fick mig att tänka på den så kallade ingenjören som skulle hjälpa mig med en lampa som blinkade och krånglade för några år sen. Trots hög utbildning och dito position i arbetslivet gick h*n bet. Så jag bytte glödlampa. Då slutade lampan att blinka…

Efter frukost, hygienaktiviteter och påklädning hasade jag över för att handla julmat på Tokerian. Jag fick tag i allt jag skulle ha, till och med en julklapp, men det blev nog i mesta laget med julgodis som följde med hem… På Tokerian träffade jag Lucille och idag var det hennes tur att skjutsa hem… inte mig men en av mina kassar, på sitt cykelstyre. Vi pratade vatten och kyla och försvunna personer på vägen hem och tyvärr hann jag inte höra slutet på det sista för just utanför porten ringde mamma. Det lät väldigt akut, hon sa att hon hade ringt på fasta telefonen också, så jag gick in, stoppade in kyl- och frysvaror och ringde upp. Det var… inget särskilt mamma ville… Men vi pratade en god stund – jag hade ändå tänkt ringa henne. Hon åker med riksfärdtjänst klockan nio hemifrån sig nästa lördag, men har ingen aning om hon ska samåka med nån så ankomsttiden i Uppsala är okänd. Därför blir det ingen middag när hon anländer utan kaffe.

I år kom jag ihåg att köpa tre blåa hyacinter. Dessa stoppade jag ner i julkrukor jag hittade i mina gömmor. Naturligtvis stoppade jag inte ner hyacinterna i krukorna utan att hälla jord på mitt nyligen dammsugna köksgolv. Som grädde på moset lossnade strilen på kökskranen, så jag sprutade ner köksgolvet också. Trampat lergolv, med andra ord.

Ärligt talat vet jag inte om jag orkar feja mer idag. Fast jag har förstås en julklapp att slå in och det vore ju skönt att få badrummet och duschrummet-toan rena. Då kan jag nästan slappa hela dan i morgon (ska bara tvätta) och bara göra en utflykt med Anna för införskaffande av de sista klapparna för i år.

Spisgrisen har fått sitt röda sidenband runt halsen. I det här hemmet äter vi nämligen inte grisar, vi julpyntar dem. Gröttomten har gjort Spisgrisen sällskap ovanpå fläkten. Julfigurerna hänger i köksgardinen, Uppsalakulan i sovrumsfönstret och Påskliljan har blivit Julliljan genom en tomteluva. Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på julgranen.

Och medan du tittar på några bilder från min dag kan du väl fundera ut vad du ska skriva i en kommentar här nedan om vad DU har gjort idag. För jag antar att inte heller du har suttit sysslolös..?

Detta bildspel kräver JavaScript.

*snabeldraken = dammsugaren
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Böcker, deras författare och en och annan ilsken typ

Ett litterärt och lite ilsket inlägg.

---

 

Öh du… Först och främst: Missa inte den pågående tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 

Feltryck i Den fallande detektiven.

För ett tag sen fick jag två böcker av vännen I som hon hade köpt på Pocketshop. Igår satte jag tänderna i en av dem – bara för att upptäcka att en väsentlig sida i boken hade ett feltryck. Det var som om man hade tryckt på en smutsig skosula eller nåt. Först tänkte jag att det kanske var ett författartekniskt grepp, men så var inte fallet, insåg jag snart. Det var på just den sidan Liket hittas.

Jag satt i bilen och utanför Fästmöns jobb och väntade på att hon skulle avsluta sin arbetsdag. Då brukar jag hinna läsa en stund och ha en lugn och skön stund. Nu blev jag emellertid ilsk. Jag fotade sidan och klagade min nöd på såväl Instagram (@tofflisen) som Twitter (@tofflisen). Och taggade naturligtvis författaren, trots att han ju var oskyldig.

Det kunde ha stannat därvid. Christoffer Carlsson kunde ha låtsat att han inte sett det. Han kunde också ha struntat i att läsa. Framför allt – han hade kunnat skita totalt i det. Men vad gör en smart författare? (Han måste ju vara smart eftersom han är disputerad.) Jo, han fotar av de delar av texten i boken som jag inte kan läsa i min bok och så skickar han dem till mig via Twitter! Toppen, Christoffer! Så gör en författare som är mån om sina läsare! (Och jag som skrev ner hans första deckare så… Jaa, nu skäms jag lite!..)

Jag fick en lite annan uppfattning om både Christoffer Carlsson och hans skrivande när jag såg honom i SvT:s Deckarna. Själv skrattade han på Twitter åt mig och mitt första omdöme om honom i TV-serien – att han mest var där för att sänka medelåldern och att han inte tillförde nåt annat än det, just…

Så jag tänkte om lite. Man ska inte döma hunden efter håren, boken efter sitt omslag, eller hur man nu säger. Jag satte upp bok nummer två i hans deckarserie på min önskelista och fick den alltså av en snäll vän för ett tag sen. Och trots att jag började läsa först igår eftermiddag samt hade annat för mig större delen av kvällen blev det över 50 sidor lästa. Kanske är det så att ett välvilligt öga läser snabbare, men den här gången kom jag in i handlingen direkt. Inte vet jag om det berodde på att boken nästan började med en spya…

Christoffer Carlsson i TV-serien Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ja, nu tänker inte jag berätta mer om Den fallande detektiven utan den som vill får läsa den. Jag ville med det här inlägget mest lyfta fram en klok författare som gör underverk för sin egen marknadsföring bara genom att vara vänlig och hjälpsam på enklaste och snabbaste sätt. Långt ifrån de divor som jag vet också existerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Några fattas mig

Den här helgen har jag nåtts av två vänners dödsbud. Det första var väntat, men ändå. Det ena kom alldeles nyss. Jag vet inte vad jag ska säga, tänka, känna, jag är alldeles, alldeles… chockad.

Det var inte länge sen jag ringde vännen K och grät i hennes öra. Livet är kort för somliga och framför allt är det inte rättvist. Jag klagade min nöd, hon ville veta mer. Vi skulle höras igen. Det blev inte så. Jag messade mitt nya mobilnummer i fredags. Det kom inget svar.

För två år sen när jag var på sjukhus var vännen K den enda av vännerna – familjen undantagen – som ringde min sjukhustelefon. Hon hade tid, hon tog sig tid, hon brydde sig. Hon duttade, hon flamsade och fick mig att skratta. Vem ska ringa mig den här gången? (Ja, jag vet, det är jävligt själviskt att tänka så.)

Tack vännen K för att du ändå har varit en del av mitt liv! För att du lånade ditt öra, för att du delade med dig av dina kunskaper som syster, för att du erbjöd mig att förvara familjeporträtten i ditt hem, för alla böcker du skickade mig, för alla tröstens ord du har gett mig under den korta tid jag har känt dig! Du fattas mig!

Mina tankar går till din familj, det är en stor förlust för dem alla. Vila i frid, käraste, käraste K!

Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »

En start på dan

Tidig lördagsmorgon. Jag har sovmorgon, vilket jag inte har haft sen den 11 mars. Kan jag sova? Nej. Kroppen är van att vakna till liv strax efter klockan sex. I morse var klockan trots allt en kvart i sju. Så en liten sovmorgon blev det ju.

Jag klev upp och startade datorn och skrev ett inlägg under lösen i vilket jag klagar min nöd över knäppisar som är betydligt mer morgonpigga en jag. Sen kröp jag ner i sängen igen för att läsa min bok på gång, Hungerelden. Det verkar var en riktigt otäck historia…

Utanför, i friska luften, försöker vårsolen tränga igenom molnen. Jag har bäddat, hällt upp dagens första mugg java, tagit medicin (glömde ta kvällstabletten igår). Huset andas ro, för en gångs skull. Så varför kunde jag inte sova då?

Mitt blåa sovrumsfönster.

Jag älskar mitt blåa sovrum! Jag skiter i att det var dags att tapetsera om för länge sen, för jag älskar de ganska mörka, bredrandiga och blåa tapeterna. Liksom min pappa är jag extremt ljuskänslig och av uppfattningen att ett sovrum ska vara mörkt kolsvart om man ska kunna sova där. I fönstret har jag för övrigt både mörk persienn och svart rullgardin. Hängslen och livrem. Men gissningsvis hade jag sovit klart kvart i sju i morse.

Strax är det dags att duka fram frukost, hänga över lokalblaskan och sen fixa till sig. Jag har fått det ärofyllda uppdraget att införskaffa en blomma till födelsedagsbarnet, så det måste jag ordna innan jag kan packa in mig i bilen och hämta Fästmön och Elias i Himlen. Det blir vi tre som åker ut till Annas pappa. De två äldsta är på annat håll – Johan firar sin farmor som också fyller år, Linn är i en bit upp i landet och hälsar på en kompis. Fritzlan, gissar jag, ser fram emot några ensamma timmar hemma.

Äh, det var nog en ganska bra start på den här dan, trots allt…

Read Full Post »

Morrande, tystnad, kufar och en arbetsdag till handlingarna

Åter kan jag lägga en arbetsdag till handlingarna. Jag har gjort många spännande saker idag också, men det jag framför allt uppskattar är alla dessa möten med människor. Som jag har skrivit tidigare var jag en ganska lång period tillbakadragen. Trodde att alla ville mig ont. Nu vet jag att det bara var somliga som gillade att vara taskiga. Och jag har ju till viss del gett igen. Till några. Andra får vara utan. Ibland är det så att det inte är nån idé. Till somliga har jag deklarerat vad jag tycker och känner. En del svarade, andra svarade med tystnad. Just tystnad är så otroligt frustrerande och ganska förnedrande. Men vet du, idag bryr jag mig inte! Jag har fått klarhet i var vissa står och det räcker så. Vi behöver inte längre varandra. Ungefär som ett träd som släpper ifrån sig döda löv på hösten. Faktum är att jag står kvar här, som ett träd, men du som har lämnat mig och visat att jag inte duger, du är ett dött löv.

Som ett träd som släpper ifrån sig döda löv…

Idag på förmiddagen hade jag ett otroligt effektivt möte angående webb och intranät. Det fungerar så bra när man jobbar ihop med nån som är lika plikttrogen och noggrann som jag själv. Jaa, jag skryter nu, men jag är ärlig. Sen blev det plötsligt lunch. Torsdag = vegetarisk ärtsoppa och pannkakor. Idag åt jag alldeles för mycket. Jag har mått aningen illa sen efter lunch. Magen har slagit bakut och det är ju inte så där jätteroligt när man befinner sig på en arbetsplats och inte hemma… Dessutom hade jag två intervjuer på eftermiddagen och båda tog betydligt längre tid än jag hade räknat med.

Lunchen intog jag på Syltan och där var det fullt av kufar och sjuklingar idag. En man snöt sig i min nacke och en kvinna hostade rakt ut utan att hålla för kakhålet. Är det inte snuskigt, så säg?!

Idag har jag noterat att vår kombinerade skrivare-kopiator morrar åt mig. Varför gör den det? Där kommer jag helt snällt för att hämta mina utskrivna papper. Jag tassar på tå, jag slår inte maskinen. Jag bara sträcker mig efter mina papper och

GRRRRRR!

så morrar den! När jag klagade min nöd till M sa hon att jag var för snabb med att hämta mina papper för morrandet beror på att skrivaren-kopiatorn efter utfört arbete flyttar upp pappersbrickan. Då morras det. Jag lovade att haaasa lite mer nästa gång, för vet du, det där morrandet skrämmer mig…

I kväll ska jag försöka tvätta två maskiner medan Fästmön arbetar. Och kanske äta lite broccolisoppa som hon kokade idag. Just nu är jag bara så mätt, så jag måste vänta och se.

Trött i huvudet

är mitt förnamn just nu och jag känner nästan inte av den lilla, lilla förbättring av allmäntillståndet som jag noterade igår. Så kanske att jag låter tvättmaskinen sköta sitt medan jag bara sitter och läser en bok. Jag har börjat närma mig slutet i min bok-på-gång. Det är en ganska tunn liten bok, men oj vad den tar på att läsa. En julklapp från vännen Jerry, han är en utmärkt bokpresentväljare!

Nu har jag kliat mig i armvecket så att jag blöder, vilket betyder att jag nästan svimmar. Måste försöka få tag i ett plååååååååsteeeeeeeeeeeeeer…

Read Full Post »

I can tick a box!

En börda lättare har jag blivit under dagen! En. Och det är till stor hjälp, får då räcker kraften och orken till annat.

Ticked a box! (Nej, jag hittar inte de svenska orden för detta!)

                                                                                                                                                       Var och hämtade hem Fästmön. Vi pratade om alla prövningar och jag berättade om min oro över det där oljudet i bilen. Då kläcker den smarta ur sig att hon nån gång varit med om nåt liknande och att det var en bult till ett däck som var lös. Svart som jag är trodde jag väl aldrig att det kunde vara så här och nu, men när vi hade landat i Himlen kollade jag in däcket. En av de fyra bultarna på höger bak var… lös. Jag kunde VRIDA den med fingrarna! GAH! Här hade jag kört omkring med Elias och hans föräldrar i helgen – och så var en bult lös! Alla tänkbara mardrömsscenarier passerade revy…

Sen kom jag på att det finns en liten däckverkstad här ute i Förorten. Min domkraft i bilen är nämligen jätte vek och fälgkorset var så vekt det också att det böjde sig sist jag använde det (ja, jag har använt det en gång)… Hade tur och hittade visitkortet till däckverstan, ringde upp och klagade min nöd. Snälle-Pelle sa att jag var välkommen med en gång! Underbart! På vägen dit slängde jag av Anna vid skolan. Pelle kollade båda bakdäcken och drog åt alla bultar. Gissa om det var tyst sen när jag körde därifrån… Och inte en spänn ville han ha för jobbet! TACKSAM!!!

Så nu kan jag så att säga

tick a box

på min prövningslista! Det visar väl att det finns lite hopp ändå och att nån där uppe bestämt sig för att underlätta för mig. TACK!

Read Full Post »