Steg, Toalettjakten och svällande av beröm (och fikabröd)

Ett inlägg om steg och Toalettjakten.

---

 

Steg…

Vi pratade bland annat om steg igår. Jag insåg hur väldigt lite jag rör på mig… Vardagar går jag från hemmet till garaget, från parkeringen utanför jobbet till jobbet, från jobbet till jobbparkeringen och från garaget och hem. Men idag på förmiddagsfikat visade det sig att vi var några stycken som faktiskt går en del huset. För egen del går jag nog oftare och ”stör” nån här i huset än att jag mejlar eller chattar. Sen är mejl och chatt bra för vissa saker – och oslagbart när en kommunicerar med kollegor som sitter på annan ort. Och så är det det här med Toalettjakten…

Här var det upptaget!

Toalettjakten har jag delvis skrivit om förut. I vart fall har jag visat upp de fiffiga upptagetlamporna. Annars är toalettjakten inte nåt direkt roligt. En sitter ju liksom och jobbar till dess att det bubblar i öronen ibland. Det vill säga, det blir tämligen akut nödvändigt att snabbt uppsöka en toalett. Mitt senaste kontor ligger väldigt när en toalett, men du ska inte tro att det är nån fördel. Det är nog husets mest välbesökta toa, för där är rödljuset på i nio fall av tio. NK* har tipsat om att det finns en toa en trappa ner, precis under den närmaste. Ha! Den är också rätt upptagen. Närmast står då promenaden bort i korridoren där jag tidigare satt. Runt hörnet i dess ände finns två (2) toaletter och där kan en kissnödig Toffla ha tur. Fast… hon säger ett och annat fult ord när hon har gått cirka fem av de sju milen dit och det plötsligt… tänds en röd lampa i korridoränden.

Det kan uppstå en del roliga möten under Toalettjakten. Det syns liksom på folks målmedvetna steg vart de är på väg… När två toalettjägare möts kan det också bli springtävling till toaletten. Idag var det en herre i blå tröja som hann före mig, igår torskade jag mot P i vaktmästeriet. Ja, jag får nog helt enkelt börja träna och ta några fler steg om dan…

Idag blev det go-lunch idag i restaurangen tillsammans med NK. (Skönt att få sitta ner efter allt jagande…) Men det blev visst inte bara lekamlig spis utan även andlig. En kan undra om vi hade hamnat på nåt väckelsemöte…

Skylten över dagens vegetariska får tala för sig själv…

 

Såna här kan jag aldrig motstå…

På eftermiddagen hasade vi ner till restaurangen igen, denna gång för veckans go-fika. Det bjöds på semlor och såna gillar inte jag. Men den gulliga tjejen i restaurangen hörde när jag klagade min nöd på lunchen och hade tagit fram kanelbullar till mig och nån mer som inte tålde mandelmassa. Så omtänksamt! Nu åt jag visserligen en massa smaskens hos Fästmön igår kväll, fast kanelbullar kan jag aldrig motstå. Jag får väl trampa runt några extra steg här hemma. Det behövs nog, för jag – och även NK! – svällde en aning ytterligare vid fikabordet när vår förra chef på plats joinade oss och berättade att vi hade fått beröm, minsann!  Då orkar en ett tag till trots att lönen som kommer den 25:e ser otroligt mager ut denna månad, tyvärr. Jobbar en som konsult är röda dagar och lördagar inga bra dagar ekonomiskt sett, nämligen.

Tvättmaskinen är igångsparkad och jag ska alldeles strax slå mig ner i bästefåtöljen för att se gårdagens Antikrundan och amtatörvärdera. Det blir ett alldeles förträffligt steg in i helgen.

En riktigt go helg önskar jag DIG!!!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen tidningsdöd: Grattis, 223-åringen!

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.

---

 

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..

*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensamhelg

Ett inlägg om helgen.

Den här helgen har jag haft en ensamhelg. Inte för att Fästmön och jag har gjort slut eller osams (tyvärr, tycker ju en del, dårå) utan för att jag mest ville testa om det funkade för mig. Dessutom jobbar Anna och har tidiga morgnar, vilket skulle göra att även kvällarna blir tidiga, så att säga.

På helgerna försöker jag vila, men det är svårt. Oro och funderingar vill gärna mala. Jag söker inga jobb. Däremot kan jag leta intressanta lediga tjänster som annonseras. Tjänster, som jag sen bokmärker och söker när det har blivit vardag.

På fredagskvällen bjöd jag mig på billig middag och därför kunde jag unna mig lite prästostbågar till senare. Och en öl. Och till detta… tidningen FOTO nr 11/2013 som jag hämtade rykande färsk från postboxen. Men nej. Jag har inte tagit en ny prenumeration, för det har jag inte råd med. Jag ska få tre gratisnummer av tidningen som tack för att jag har deltagit i en enkät. Detta var det andra numret och jag lusläste och slukade. Redan det första numret, som kom för ett tag sen, gillade jag mycket! En riktigt bra tidning – för den som är fotointresserad! 

En riktigt bra tidning! Fast det är en tidskrift, i min värld.

Lördagen innebar inte nån sovmorgon, men jag tog det lugnt hela förmiddagen. Hade en givande sms-dialog med en vän som är alltför långt borta för att ses. Det är så skönt att kunna dela saker med människor som förstår precis hur det är. I det här fallet pratade vi om hur det är att vara ensambarn. Det löser inga problem att prata, men delad börda etc etc. Jag satte mig därför ganska lätt till sinnet vid brunchbordet nånstans runt halv ett.

Helgfrukost. Eller brunch, blev det.

När det finns tid på helgerna brukar jag – och även Anna när hon är med – äta kokt ägg. Vi har lite olika idéer om hur ett perfekt kokt ägg ska vara, men jag har naturligtvis rätt (tycker inte hon, dårå). Jag rostade bröd och öppnade en burk Robertson’s Silver shred. Brittisk citronmarmelad av högsta kvalitet och smak! (Fast den kostar ju lite mer här än på nätet och i Storbritannien…)

Tyvärr kände jag olusten komma krypande. Jag gjorde nämligen ett misstag som jag lovat en annan vän att inte göra. Tog då den vännens råd och sparkade igång lite bra musik till min strykning. Valde Agnetha Fältskogs dubbel-album som kom för några år sen – den med alla hennes stora hits på. Den ena skivan är helt på svenska, den andra på engelska. Inte vet jag vad som hände, men plötsligt blev jag bara väldigt, väldigt ledsen och grinade som en… jag vet inte vad. TROLIGEN påminde musiken om det som hände 2009 och jag gjorde nån dum koppling till nuet.

Den här är verkligen her very best!

VILKEN TUR, ATT JAG FICK ETT SMS JUST DÅ! Jag fick känna mig behövd en stund och passade på att göra lite nyttigheter som att införskaffa och fylla på spolarvätska. Så gick ett par timmar och jag kunde få kraft och ork att ringa mamma. Jag hoppas verkligen att griftegården sköter sitt åtagande och fixar fint hos pappa till Allhelgona. Av nån anledning hade plötsligt fru Blå erbjudit sig att gå dit och tända ett ljus. Nåja, det är ju snällt. Men jag hade ju helst gjort det själv – om det hade varit möjligt. Det är det inte. Jag har insett att jag inte är välkommen nere i södern just nu, för mamma fortsätter att leva i en lögn. Eller… hon underlåter att berätta för De Bekanta och Kusinerna hur jag lever (bara det att ett antal kusiner redan vet för att de har fattat eller för att jag har sagt nåt). Ett exempel är att hon inte nämner att jag har familj här. Det gör ont att inte få inräknas ibland… Klart att De Bekanta undrar varför jag inte kommer oftare på besök när jag inte har familj… Som svar på det har det hetat att jag jobbar så mycket… Denna väv av lögner är svår att ta sig ur. Och tro mig, jag har INTE bett mamma ljuga. Men det blir onekligen tilltrasslat alltihop!

Jag stod och lagade mat när mamma ringde en gång till på lördagskvällen, så samtal nummer två blev bara kort. En stor kastrull spaghetti och kycklingfärs The Old Style gjorde jag. Detta innebär att jag har middag även till i kväll.

Det var ett par intressanta saker på TV igår, men jag tog lite risker och valde att se en känslosam och jobbig film. Det gick bra, jag bröt inte ihop utan grinade bara lite. Tyckte att filmen fått oförtjänt dåligt betyg i TV-tidningen, så jag gav den högsta.

Funderar på att se säsongsstarten av Så mycket bättre i repris idag på förmiddagen. Men ibland känns det nästan som om jag redan har sett vissa TV-program eftersom folk twittrar så daaant om dem.

OM ska jag hinna med att se reprisen måste jag fixa till mig före med såväl dusch och hårtvätt som frukost. För i eftermiddag ska jag bort på söndagsfika!

Vädret är trist, mörkt och grått. Jag vaknade av sirener i morse, men kunde äntligen ta sovmorgon. Det verkar som om alla andra-  utom Somliga som har haft springtävling hela morgonen – sover också. Otroligt dött utanför mitt fönster. Bara en skata som skrattade när jag tog en bild av den allt mer nakna björken utanför arbetsrumsfönstret…

Björken börjar bli naken.

Ha en skön söndag – vad du nu än gör!

Livet är kort.

Read Full Post »