Steg, Toalettjakten och svällande av beröm (och fikabröd)

Ett inlägg om steg och Toalettjakten.

---

 

Steg…

Vi pratade bland annat om steg igår. Jag insåg hur väldigt lite jag rör på mig… Vardagar går jag från hemmet till garaget, från parkeringen utanför jobbet till jobbet, från jobbet till jobbparkeringen och från garaget och hem. Men idag på förmiddagsfikat visade det sig att vi var några stycken som faktiskt går en del huset. För egen del går jag nog oftare och ”stör” nån här i huset än att jag mejlar eller chattar. Sen är mejl och chatt bra för vissa saker – och oslagbart när en kommunicerar med kollegor som sitter på annan ort. Och så är det det här med Toalettjakten…

Här var det upptaget!

Toalettjakten har jag delvis skrivit om förut. I vart fall har jag visat upp de fiffiga upptagetlamporna. Annars är toalettjakten inte nåt direkt roligt. En sitter ju liksom och jobbar till dess att det bubblar i öronen ibland. Det vill säga, det blir tämligen akut nödvändigt att snabbt uppsöka en toalett. Mitt senaste kontor ligger väldigt när en toalett, men du ska inte tro att det är nån fördel. Det är nog husets mest välbesökta toa, för där är rödljuset på i nio fall av tio. NK* har tipsat om att det finns en toa en trappa ner, precis under den närmaste. Ha! Den är också rätt upptagen. Närmast står då promenaden bort i korridoren där jag tidigare satt. Runt hörnet i dess ände finns två (2) toaletter och där kan en kissnödig Toffla ha tur. Fast… hon säger ett och annat fult ord när hon har gått cirka fem av de sju milen dit och det plötsligt… tänds en röd lampa i korridoränden.

Det kan uppstå en del roliga möten under Toalettjakten. Det syns liksom på folks målmedvetna steg vart de är på väg… När två toalettjägare möts kan det också bli springtävling till toaletten. Idag var det en herre i blå tröja som hann före mig, igår torskade jag mot P i vaktmästeriet. Ja, jag får nog helt enkelt börja träna och ta några fler steg om dan…

Idag blev det go-lunch idag i restaurangen tillsammans med NK. (Skönt att få sitta ner efter allt jagande…) Men det blev visst inte bara lekamlig spis utan även andlig. En kan undra om vi hade hamnat på nåt väckelsemöte…

Skylten över dagens vegetariska får tala för sig själv…

 

Såna här kan jag aldrig motstå…

På eftermiddagen hasade vi ner till restaurangen igen, denna gång för veckans go-fika. Det bjöds på semlor och såna gillar inte jag. Men den gulliga tjejen i restaurangen hörde när jag klagade min nöd på lunchen och hade tagit fram kanelbullar till mig och nån mer som inte tålde mandelmassa. Så omtänksamt! Nu åt jag visserligen en massa smaskens hos Fästmön igår kväll, fast kanelbullar kan jag aldrig motstå. Jag får väl trampa runt några extra steg här hemma. Det behövs nog, för jag – och även NK! – svällde en aning ytterligare vid fikabordet när vår förra chef på plats joinade oss och berättade att vi hade fått beröm, minsann!  Då orkar en ett tag till trots att lönen som kommer den 25:e ser otroligt mager ut denna månad, tyvärr. Jobbar en som konsult är röda dagar och lördagar inga bra dagar ekonomiskt sett, nämligen.

Tvättmaskinen är igångsparkad och jag ska alldeles strax slå mig ner i bästefåtöljen för att se gårdagens Antikrundan och amtatörvärdera. Det blir ett alldeles förträffligt steg in i helgen.

En riktigt go helg önskar jag DIG!!!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med på noterna?

Ett trots allt rätt omusikaliskt inlägg.

---

 

Dessa noter hittade jag på Annas fot idag.

Är du med på noterna eller inte? Den som tycker som vaaansinnigt illa om precis allt jag skriver är ju inte tvingad att läsa om mina trivialiteter. Eller är det nån sorts tvångs-handling? Särskilt friskt verkar det inte i mina ögon. Andra kan fortsätta här och nu:

Igår kväll, efter Downton Abbey, blev det ett litet impromptusamtal med vännen FEM som för kvällen var gräsänka. Pinnen var ute på vift. Ett snurrigt vift, fick jag höra, så idag var det nån som hade blykeps OCH tröttmössa. Jag hoppas Pinnen har piggnat till nu när det snart är läggdags…

Idag blev det ett maratonsamtal med ytterligare en vän nere från samma trakter som FEM. Underbart att prata så länge, tills det bubblade i öronen. Det vill säga jag blev kissnödig. Det var så mycket som har hänt sen sist för oss båda. En del bra saker, andra mycket, mycket svåra saker. Samtidigt var det så gott, så gott att höra att vännen ändå kan se lite, lite framåt.

Just som jag skulle åka till Fästmöns jobb och hämta henne ringde det igen. God vän nummer tre. H*n var helt med på noterna att låta sig pratas med en kortare stund per högtalare eftersom jag ju skulle ratta bilen samtidigt en kort sträcka.

I Förorten lyckades jag få med Anna på noterna att hoppa in på ICA Solen där det handlades mina favoritkex och lite som Anna behövde också. Därpå for vi till Himlen där jag fick gott kaffe samt förundrades över att minstingen och jag numera har samma skostorlek. Mina tofflor där är alldeles lagom för honom… Hur gick det till? Han var ju fem år nyss… Därpå gick hans mamma och jag in i en djup diskussion om hur man äter Ballerinakex på rätt sätt. Anna delar på de två ringarna, jag doppar och äter runt nougaten i mitten – den slukar jag sist. Hur gör du???

Min favoritkex.

Hemma i New Village gjorde jag sen en rejäl inandning innan jag slog telefonnumret jag hade som barn. Idag blev det mer av en dialog med mamma och hon frågade hur jag hade det och lyssnade, kände jag.

Jag jobbade en stund med diverse saker innan jag värmde dagens middag, tomatsoppa. Soppan gjorde mig varm i magen, men ett stänk i ögat grumlade min lins. Det försvårar partiet Wordfeud jag spelar med vännen A just nu. Det parti, som i skrivande stund är ytterst jämnt och spännande!

Så trött är jag nu, efter lite för lite sömn och mat. Jag lär sova som en sten i natt! I morgon ska jag sjunga efter helt nya noter och det ska bli ännu mer spännande än Wordfeudpartiet! Dessutom hoppas jag hinna med ett möte med en vän som jag har försummat alldeles för länge.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.

Idag var jag anmodad att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.

Jag var naturligtvis inte ensam på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.

Jag frågade varför de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.

Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Jakt på pastejen

Att storhandla är aldrig roligt. Att handla mat är aldrig roligt heller. Att storhandla mat inför en storhelg är… f*n i mig tortyr! 

Idag skulle vi göra allt – Storhandla Mat till en Storhelg. Redan när vi anlände blev det stirrigt. Mamma stack iväg innan jag hade hämtat scanner och påsar. Plötsligt var det raketfart in på ICA Maxi.

Mamma hade inte varit på ICA Maxi sen jag var hemma i somras. Och jag är ju som sagt inte på ICA Maxi så ofta. Det betyder att ingen av oss hittar. Det är för övrigt ingen idé att försöka memorera var saker och ting finns, för nästa gång har personalen flyttat om. Påminner starkt om en arbetsplats i mitt före detta liv där man hela tiden omorganiserade för omorganiserandets skull. Man lät ändå alla gamla rävar och hönor som var de verkliga bromsklossarna vara kvar, så inget blev liksom nånsin bättre. ICA Maxi i Metropolen Byhålan påminner mycket om den arbetsplatsen.

En gammal höna.

Åter till Metropolen. Betänk att mamma och jag hade utfört några ärenden i centrum först. Jag träffade gamla bekantingen AS som jag alltid träffar här eller på Pride. Jag tror alltid att jag inte känner nån här, så jag blir lika förvånad varje gång nån ropar på mig.

I centrum inhandlades två presenter till Petite Moi. Vi ska nämligen fira födelsedag här i morgon, vi har till och med köpt en tårta. En Toblerone-tårta! På ICA Maxi. Och dit styr jag er nu tillbaka i tanken…

Redan när vi anlände till ICA Maxi var jag kissnödig. Du vet så där så det riktigt bubblar i öronen. Men mamma sprang som sagt in i raketfart. Jag ville stanna och titta på ett sniggt duschdraperi, men det hade vi inte tid med. In i smeten, bara.

Smet… Jaa, så kan man ju kalla kärringar som aldrig har kört varuvagnar förr och gubbar som kan konsten att stå i vägen hur och var de än står. Och sen, redan vid frukten, började mamma gaffla om leverpastej.

Leverpastej ska vi ha. Leverpastej måste vi ha. Det äter du väl? Men var är leverpastejen? Var ÄR leverpastejen?

Jag svarade nånting om att jag trodde att den var längre fram, bortom osten. Men i en kvart irrade mamma omkring, hängandes på vagnen och ältandes om leverpastej, jag for som en vante i hennes kölvatten. Till sist kastade hon sig på en gosse som såg ut som han kom direkt från dagis, men han jobbade faktiskt i affären.  Och han sa precis vad jag hade sagt:

Leverpastej finns bortom osten, på höger sida.

Nöjde sig mamma med det? Nej. Vid sillburkarna, som stod före osten, var hon igång igen.

Här finns ju ingen leverpastej. Var ÄR leverpastejen? Va?  Vavava??? Det är skamligt!

Jaa,

tänkte jag,

det är säkert nån som hela tiden flyttar på leverpastejen när vi närmar oss den. Bara för att.

Men jag sa det inte. Mamma var inte på skämthumör.

Till sist nådde vi i alla fall vårt mål och därefter var det verkligen

Tack och hej, leverpastej! 

Vi skulle bara köpa lite Findusmiddagar och lösgodis, sen var vi äntligen klara. Fast… alla andra skulle också

bara

framför allt vad gäller lösgodiset. Folk var som galna! Men vi överlevde! Vi kom helskinnade ut genom kassan och medan mamma rullade in på apoteket kastade jag mig in på en toalett. Jag hann.

När vi kom hem fyllde mamma det här vackra ägget med lösgodis, en trisslott och en peng till mig!

Hemma igen smusslade mamma lite innan hon överlämnade ett vackert påskägg fullt av leverpastej godis samt en trisslott och en peng. Jag kan säga att jag grävde djupt i ägget innan jag pallade göra nåt annat.

Men jag har fått 

nåt annat gjort

idag också! Jag har jobbat lite. En timma eller knappt två. Övrig tid har jag försökt lossa på det trasiga, fettiga lysröret i köket samt letat efter mammas lila skohorn. Ingetdera var framgångsrikt, möjligen den lilla stundens arbete…

Denna händelserika dag avslutade jag på kyrkogården med att göra fint hos mormor och morfar och pappa. Sen åkte vi till korvkiosken och köpte middag. Det var lite ledsamt att höra att den unge ägarens morbror gått bort i januari. Men, som han sa så klokt:

Det är en del av livet.

Jag hoppas pappa tyckte om penséerna, de mörka blålila var hans favoritfärg…

Penséer till mormor och morfar och pappa.

Read Full Post »

Ett russin i Byhålekakan!

Jag ska inte berätta om hur mamma och jag fnattade runt för att inhandla födelsedagspresenter till mig och påskmat. Det är ingen rolig historia, även om jag är jättenöjd och glad åt presenterna som jag fick prova och välja själv. (För övrigt får jag dem inte förrän i morgon när vi ska låtsas att det är min födelsedag! Och kanske blir det ett inlägg senare om vårt runtfnattande efter leverpastej… Ja, jag var skittrött och blodsockret befann sig under fotsulorna och dessutom var jag kissnödig så det bubblade i öronen. Men det är, som sagt, underlag för ett annat inlägg.)

Men… Jag har hittat ett riktigt russin i Byhålekakan och undrar hur jag har kunnat missa detta ställe – Ubbes bageri och kafé! Från utsidan såg det inte mycket ut, men mamma lovade att de har så gott fikabröd. Därför beslutade vi att stanna till där innan vi åkte hem med hela bilen fullastad.

Ubbes kafé var så häftigt inrett med möbler i krom och röd galon. Och mamma hade rätt, brödet var suveränt gott!

Mamma njuter av Ubbes kakor.

Jag tog en kanelbulle och en mazarin och båda smälte i munnen medan jag betraktade omgivningarna – och fotade. Tills jag insåg att jag var lite pinsam. Jag hade kunnat ta många fler bilder…

På väggarna trängdes Elvis med Marilyn och reklamskyltar för bilar och Luxor. Ett riktigt 50-/60-talsstuk på Ubbes!

Elvis och Marilyn fanns på väggarna.

Stället hade till och med en egen liten jukebox, övervakad av The King himself. Men tyvärr var jukeboxen trasig…

The King övervakade.

Slutligen måste jag slänga in en bild på en reklamaffisch för den gamla Luxorfabriken och dess apparater…

”Luxor Motala – god svensk radio.”

Det här blir högsta betyg för inredning och kaffebröd, men också för den otroligt serviceinriktade och hjälpsamma personalen! Ubbes är ett riktigt russin i Byhålekakan!

Read Full Post »