Bevakning av hemskheter – övertramp eller allmänintresse?

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.

---

 

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med på noterna?

Ett trots allt rätt omusikaliskt inlägg.

---

 

Dessa noter hittade jag på Annas fot idag.

Är du med på noterna eller inte? Den som tycker som vaaansinnigt illa om precis allt jag skriver är ju inte tvingad att läsa om mina trivialiteter. Eller är det nån sorts tvångs-handling? Särskilt friskt verkar det inte i mina ögon. Andra kan fortsätta här och nu:

Igår kväll, efter Downton Abbey, blev det ett litet impromptusamtal med vännen FEM som för kvällen var gräsänka. Pinnen var ute på vift. Ett snurrigt vift, fick jag höra, så idag var det nån som hade blykeps OCH tröttmössa. Jag hoppas Pinnen har piggnat till nu när det snart är läggdags…

Idag blev det ett maratonsamtal med ytterligare en vän nere från samma trakter som FEM. Underbart att prata så länge, tills det bubblade i öronen. Det vill säga jag blev kissnödig. Det var så mycket som har hänt sen sist för oss båda. En del bra saker, andra mycket, mycket svåra saker. Samtidigt var det så gott, så gott att höra att vännen ändå kan se lite, lite framåt.

Just som jag skulle åka till Fästmöns jobb och hämta henne ringde det igen. God vän nummer tre. H*n var helt med på noterna att låta sig pratas med en kortare stund per högtalare eftersom jag ju skulle ratta bilen samtidigt en kort sträcka.

I Förorten lyckades jag få med Anna på noterna att hoppa in på ICA Solen där det handlades mina favoritkex och lite som Anna behövde också. Därpå for vi till Himlen där jag fick gott kaffe samt förundrades över att minstingen och jag numera har samma skostorlek. Mina tofflor där är alldeles lagom för honom… Hur gick det till? Han var ju fem år nyss… Därpå gick hans mamma och jag in i en djup diskussion om hur man äter Ballerinakex på rätt sätt. Anna delar på de två ringarna, jag doppar och äter runt nougaten i mitten – den slukar jag sist. Hur gör du???

Min favoritkex.

Hemma i New Village gjorde jag sen en rejäl inandning innan jag slog telefonnumret jag hade som barn. Idag blev det mer av en dialog med mamma och hon frågade hur jag hade det och lyssnade, kände jag.

Jag jobbade en stund med diverse saker innan jag värmde dagens middag, tomatsoppa. Soppan gjorde mig varm i magen, men ett stänk i ögat grumlade min lins. Det försvårar partiet Wordfeud jag spelar med vännen A just nu. Det parti, som i skrivande stund är ytterst jämnt och spännande!

Så trött är jag nu, efter lite för lite sömn och mat. Jag lär sova som en sten i natt! I morgon ska jag sjunga efter helt nya noter och det ska bli ännu mer spännande än Wordfeudpartiet! Dessutom hoppas jag hinna med ett möte med en vän som jag har försummat alldeles för länge.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag lättar, men varken flyger fram eller svävar

Ett ytterligare lite lättat inlägg.

---

 

Min belöning – en macka med brunost och gurka.

Min måndag inleddes med att söka tre riktigt intressanta jobb. Därefter tog jag tag i ett halvår av mitt liv. Jag skrev och skrev och skrev. Strax efter klockan tolv tog jag frukostrast. Min belöning när jag hade kommit halvvägs i dagens mål blev ett par rostade mackor med brunost och gurka.

Det är ganska tuffa mål jag sätter upp för mig själv. Det är ytterst sällan jag inte klarar av dem. Det blir en utmaning att utmana sig själv – när ingen annan gör det.

 

 

Jag varken flyger eller svävar fram, men blir lättad.

Jag fortsatte att skriva efter min lilla rast. Och en kvart före tre blev jag klar med kapitel sexton. Sex månader av mitt liv som präglades av oro och vånda – och framför allt av besked som inte kom förrän riktigt i slutet. Jag går tillbaka i mina minnen och minns hur tuff förra våren var på flera sätt. Inte nog med att jag väntade på besked, jag var hårt ansatt i mitt privatliv. Det senare har jag varken pratat eller skrivit så mycket om tidigare. Jag ville tona ner saker och ting. Men jag blev faktiskt hotad. Inte bara en gång utan flera.

Men som vanligt hände det bra saker under det där halvåret. Bland annat fattade jag beslutet att skriva den här boken… Jag tror att det är ett bra beslut..?

Nu är det dags för mig att hoppa in i duschen och spola av mig dagens jobbiga minnen och ord. Så där så att jag känner mig lättad igen. Jag lär knappast flyga eller sväva fram, men jag känner mig alltid så lättad när jag har skrivit… Och så ska jag ju hämta Fästmön från jobbet!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drygt

Ett rätt drygt inlägg.

---

 

Idag var det rätt drygt med jobbsökeriet. Jag dammsög nätet igår kväll och i morse och hittade bara en enda annons som var intressant. Den var å andra sidan jätteintressant, men… Jag ligger på två minus och det är inte bra.

Sovit lite för dåligt i natt, fortfarande svagt molande värk i magen och huvudvärk är inga bra förutsättningar. Därför har jag bestämt mig för att träffa Fästmön idag en stund mitt på dan. Då brukar jag må bättre och få energikickor, jag menar energikickar. Men det finns bra saker som magontet har fört med sig:

1. eftersom jag har varit ganska orörlig känns hälsporren bättre. Hälsporrar läker ut under vila, det vet jag sen tidigare. Men hur ofta och länge kan man vila en fot?
2. jag har gått ner… vänta lite… Oj, drygt två kilo. Snacka om smalis… (<== ironi)

Jag har nästan ingen aptit och det är bra. Det underlättar ju om man vill gå ner i vikt. Men jag försöker samla in tips på bra, lätt och billig mat. Mat som funkar med både min mage och min plånbok. Det kom ett jättebra tips i en kommentar från Anders om nudlar och frysta grönsaker. Jag köpte tre påsar nudlar för 3.90 kronor styck med olika smaker igår samt en påse frysta grönsaker. Till kvällen tillredde jag sen denna kulinariska måltid och kompletterade med ett rostat bröd med ost och två glas mjölk. Och nu är jag inte ironisk, för maten var både god och mättande!

Nudelmiddag kompletterad med mjölk, bröd och bok.

 

Vad som står på menyn idag är oklart. Möjligen om jag ska försöka mig på potatismos och en kycklingkorv. Möjligen… Till helgen hade jag hoppas palla med lasagne på kycklingfärs eftersom jag hoppas och tror att Anna kommer på fredag. Just nu känns det emellertid alldeles för bastant.

I eftermiddag blir det alltså en dejt med Anna. Det betyder att jag skjuter på författandet till senare idag. Och jobbsökeriet. För du tror väl inte att jag ger upp när det saknas två poäng? Eller när jag har kommit till år tre efter Katastrofen?

Gissar att du är på ditt jobb och tjänar pengar. Själv är jag hemma och funderar på hur jag ska spara pengar. Jag tar gärna emot tips! Det är lite drygt med ekonomin också. Mina linser är snart slut och jag behöver cirka 800 pengar till 90 par nya. Glasögonen är för svaga och ger mig huvudvärk, tror jag. (Jag hade dem två dar på raken nyligen och huvudvärken kom för att stanna, värk… nä, verkar det som.)

Och ja just det! Du vet väl att Anja Kontor påbörjade arbetet med åtta nya avsnitt av När livet vänder i måndags? Det kan du läsa om i UppsalaNyheter! Det är inte drygt, det är nåt att se fram emot!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det händer så mycket nu…

Ett inlägg om både flyt och kamp i tillvaron.

I skrivande stund är jag otroligt trött men mycket tacksam, snudd på lycklig. Det trillade in ett jobb när tillvaron var som mörkast. Jag har fått några månaders ljus när jag får känna mig sunt trött för att jag utför ett arbete. Dessutom får jag skamligt (i mina ögon!) bra betalt. Det gör ju inte ont, precis, efter ett par månaders a-kassa. Ja, det har ju inte blivit mer än ett par månader trots att jag varit arbetssökande hela hösten. A-kassan har karensdagar och dessutom måste man skicka in sina kassakort före ett visst datum i månaden om man ska få nåt utbetalat samma månad. Men man kan naturligtvis inte skicka in ett kassakort ifyllt för framtida dagar.

Det har varit oerhört tuffa månader.  För som alltid i såna här lägen gäller att man har en buffert. Jag hade satt undan lite pengar under tiden jag jobbade dessförinnan. Men pengar räcker ju inte för evigt…

Buffertslantar räcker inte för evigt…

Mina tankar går till alla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Alla som borde slippa denna kamp. Det är så många runt omkring mig som har det oerhört tufft just nu. En del av dem försöker få ersättning från Försäkringskassan men misslyckas. Andra jobbar så mycket de bara kan – och ändå räcker inte pengarna till hyran och andra räkningar. Inte om man dessutom har barn som måste ha mat… Och så finns det de som tvingas jobba fast de är sjuka och de som är friska, men inte har nåt jobb…

Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag över att det är så oerhört orättvist. Man kan ju inte hjälpa att man är sjuk. OK, man ska väl kanske inte tjäna miljoner på sin sjukdom, men man borde ändå få hjälp så att man klarar att betala räkningar och köpa mat samt dessutom betala för läkemedel och behandlingar. Och jag tycker också att det ska löna sig att jobba. Man ska inte behöva vända på exakt varenda krona då.

Det är därför jag skäms när jag läser vad jag får i lön på mitt anställningsbevis. Jag skäms och undrar om jag är värd den månadslönen när andra har det så tufft.

Jag har flyt i tillvaron just nu. Det har hänt så många bra saker under kort tid att jag nästan går och väntar på en katastrof som väger upp det hela. En annan spännande grej är att förlaget får mina 30 sidor den här veckan. Hur ska de reagera där? Blir det exalterade och vill att jag ska skriva den där boken de hittills bara har läst synopsis på? Enligt min mellanhand ÄR de intresserade. Så även mellanhanden – som i nåt mejl funderade över en dramatisering för teaterscenen…

En bok. Som jag ska skriva?

Inte är det så konstigt att det snurrar bra i skallen för tillfället… Tankar kring vilken väg jag ska välja – OM jag nu får ett val.

Och mitt i allt dyker det upp små hälsningar från mina före detta kollegor. Hälsningar som rör mig till tårar. Därför att jag känner mig uppskattad, jag är inte glömd, jag har varit en del av deras liv. Och jag saknar dem! Jaa, jag saknar dem.

Livet är kort.

Read Full Post »