Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘möteslokal’

Ett tankfullt inlägg.


 

Rött lönnlöv

Funderingar bland höstlöven…

Det blev snurrigt värre idag i tillvaron. Det var som om jorden snurrade lite extra fort på förmiddagen. Jag fick ett telefonsamtal och jag fick mejl som har gett mig mycket att fundera över. Telefonsamtalet var riktigt spännande för det visade att jag inte har sorterats bort. Samtidigt fick jag bekräftat en del av mina tankar kring hur arbetsgivare kan uppleva mig som överkvalificerad i vissa fall. Men nu ser inte jag själv just detta ”bagage” som det viktiga. Jag var väldigt tydlig med tre saker:

  • Jag söker många jobb.
  • Jag behöver en inkomst.
  • Jag söker bara jobb jag verkligen, verkligen vill ha.

Sen kan det uppstå vissa praktiska problem. Den trevliga personen som ringde mig bad mig ta helgen till att fundera och därefter höra av mig på måndag. Jag får nog ge mig ut bland höstlöven på genomblåsande promenad och tänka. Men ju mer jag tänker på det, desto större blir dilemmat. För det handlar om just ett jobb som jag verkligen, verkligen vill ha…

Och mejlen… Jag har onekligen fått mycket att tänka på. Det känns som om jag behöver backa lite kring ämnet som mejlen handlar om. Fundera, se över och framför allt, lämna i ro en stund.

Röd fläck vid läppen

Skörbjugg eller bara allmän näringsbrist?

Jag blev nästan lite sen på grund av detta till min dejt med Fästmön. Och vi hade rätt bråttom där vi for fram delvis på var sitt håll, som två ystra (?) höstvindar. Hon Som Alltid Upptäcker Skavanker noterade en röd fläck vid min underläpp. Jag har väl ätit för dåligt näringsmässigt sett så det är väl skörbjugg på gång. Kanske borde jag också be om att få lämna lite prover för att kolla läget med de röda blod-kropparna. De som nybildas lite för långsamt och är lite för dåliga. Eller var, hoppas jag.

Anna tog mig i kragen och bjöd på handplockad lunch. Det kändes lyxigt och smaskigt. Innan jag nästan slängde av henne i farten utanför möteslokalen i Förorten svischade vi in för att hon skulle få handla mat till kvällen. Medan Anna satt i möte packade jag in hennes varor. Och passade på att snoka lite i hennes duschrum (<== snyggare omskrivning för ”gå på toa”) innan jag åkte hem till New Village. Men i morgon återvänder jag till brottsplatsen där vi blir en synnerligen decimerad skara under resten av helgen.

Helgen, den här tänkarhelgen… 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både-och-inlägg.


 

Himmel motljus

Soligt igår, mulet i morse.

I natt drömde jag en fantastisk dröm! Det insåg jag klockan fyra när jag vaknade och behövde gå på toa. Jag skulle verkligen komma ihåg drömmen, för den var ett sånt bra underlag till ett blogginlägg. Naturligtvis är drömmen borta nu på morgonen…

I stället vaknade jag till en mulen morgon. Märkligt, för gårdagskvällen var solig och lagom varm. Jag satt på ballen* fram till klockan var tjugo i nio. Läste min spännande Stephen King-bok. (Jag har knappt 200 sidor av de cirka 500 kvar nu.) Det var förvånansvärt tyst runt omkring. Senare på kvällen insåg jag att jag troligen hade missat bostadsrättsföreningens årsstämma… Ja, mitt minne är inte som tidigare… Fast å andra sidan har jag ganska mycket annat som jag tänker på just nu. För övrigt tror jag inte att kvällens tystnad berodde på att ”alla” var på årsstämma. Det skulle möteslokalen inte palla för. Vi har 300 lägenheter. Möteslokalen, som också är festlokal, tar väl cirka 50 pers, skulle jag tro. Kanske 100, om folk står.

Vid 21-tiden åkte jag och bytte in min trissvinst mot en ny lott. Passerade macken, där jag hjälpligt torkade av vindrutan på Clark Kent**. Igår när vi åkte hem från jobbet blev han nämligen nerstänkt av en bil som strax före avfarten till vårt hem började släppa ifrån sig lerigt vatten! Inte kul när det skvätte, för det var ju inte bara på vindrutan, som jag kunde hålla hjälpligt ren med spolarvätska och vindrutetorkarna… Hämtade Fästmön när hon slutat jobba och skjutsade hem henne. Gissade att hon vill komma hem så snart som möjligt eftersom hon hade fått spolning av rören i ett av våtutrymmena hemma under eftermiddagen. Man vet ju aldrig vad hantverkare lämnar efter sig. Jag hoppas att det inte var en massa ”skit” så att hon fick städa det sista hon gjorde före sänggång igår kväll…

Idag står det tankning och handling på min agenda efter jobbet. I övrigt ska jag ägna min bok lite tid. Den är så spännande nu!

Ölglas nära

Kanske blir det en sån här efter jobbet och bilverkstan på torsdag, hemma eller ute.

På torsdag kväll fanns det planer på en mini-after-work för några av oss som bor i Uppsala och i mitt närområde (ja det finns både grannar och kollegor som jag vill umgås med). Nu blir vi en decimerad skara eftersom en person hellre vill ta en öl med kollegorna på orten där vi jobbar och en annan person kanske måste åka utomlands och ordna med en fastighetsförsäljning. Själv ska jag ju lämna Clark på bilverkstan på morgonen och hem och hämta honom vid 16-tiden på torsdag. Det är en evig tur att jag får lånebil – tågen går fortfarande inte som de ska!

På fredag är det ledig dag igen. Det känns underbart, för då slipper jag ut och trängas i trafiken. Det är betydligt fler bilar ute på morgon och kväll nu när tågen inte går som de ska… En tur till IKEA har jag lovat Anna på Nationaldagen. Vi får se om det följer med trall även hem till mig. Det kanske blir så att jag siktar in mig på drömmen om ett hus i skogen i stället…

Den kommande helgen behöver jag städa. Igår hittade jag dessutom en lapp i min postbox. Lappen aviserade:

Garage städning

med just den särskrivningen, på måndag kväll. Kanske börjar jag på söndag. Om jag får tag på i en kvast. Jag tänker inte slösa pengar på att köpa en. Kollar nog runt i stället bland alla häxor jag känner…


*ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…


Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag
har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

frågetecken
Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.


Det som lämnade mig som ett frågetecken
och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det jäser bland personalen på Sjukstugan i Backen. Ja inte så att personalen jäser av för höga löner – de höga lönerna är reserverade för Sjukstugans direktörer, en samling som gör… vad vet jag. Nej, det handlar om Sjukstugans nya personalkläder vars tyg är så tunt att underkläderna syns igenom.

Trosor med mönster syns igenom sjukhuskläderna.


I lokalblaskan
uttalar sig doktor Bengt von Zur-Mühlen – som i vanliga fall inte är surmulen. Han gillar inte att hans kalsonger syns genom arbetskläderna. För det är så att den som tittar närmare kan se mönstret på hans kalsonger. Frågan är vem/vilka som tittar närmare. Möjligen uttråkade patienter som väntar på behandling. Doktor von Zur-Mühlen säger:

Vissa kan kanske tycka att det är pjoskigt. Men har man underkläder med personlig text eller nåt sånt så är det kanske inget man vill att patienterna ska se.

Tyget är inte bara tunt, storlekarna är konstiga. Resåren, gjord av latex, sitter på insidan och skaver. En del är också överkänsliga mot latex, vilket naturligtvis är problematiskt på riktigt. Doktor von Zur-Mühlen gillar inte heller att företaget som tvättar kläderna har sitt namn tryckt på ärmarna, det anser han vara reklam.

OK, jag har skrivit ovanstående med en viss glimt i ögat. Men också allvar. För om arbetskläder är obekväma och även orsakar allergiska problem är det ju inte bra – personalen använder dem ju ett helt arbetspass. Så frågan är om ledningen har valt det billigaste klädalternativet före ett som kanske var lämpligare. Gissningsvis för att få råd att betala alla sina direktörer, en ny anställdes visst häromdan, med bland annat uppgiften att ta hand om Sjukstugans… ekonomi… Direktörerna är ju så välbetalda att de får köpa sina arbetskläder själva. Och det lär ju inte gå åt så många kläder med tanke på att de knappast skitar ner sig vid sina skrivbord eller i möteslokalerna. Fast det klart, det är ju aldrig kul att spilla kaffe över sig, det är det ju inte. And by the way, en direktörslön på Sjukstugan i Backen motsvarar mellan tre och fyra sjuksköterskelöner på samma ställe. Varför skriver inte lokalblaskan om detta i stället för om genomskinliga kläder..?


Livet är kort.

Read Full Post »