Steg, Toalettjakten och svällande av beröm (och fikabröd)

Ett inlägg om steg och Toalettjakten.

---

 

Steg…

Vi pratade bland annat om steg igår. Jag insåg hur väldigt lite jag rör på mig… Vardagar går jag från hemmet till garaget, från parkeringen utanför jobbet till jobbet, från jobbet till jobbparkeringen och från garaget och hem. Men idag på förmiddagsfikat visade det sig att vi var några stycken som faktiskt går en del huset. För egen del går jag nog oftare och ”stör” nån här i huset än att jag mejlar eller chattar. Sen är mejl och chatt bra för vissa saker – och oslagbart när en kommunicerar med kollegor som sitter på annan ort. Och så är det det här med Toalettjakten…

Här var det upptaget!

Toalettjakten har jag delvis skrivit om förut. I vart fall har jag visat upp de fiffiga upptagetlamporna. Annars är toalettjakten inte nåt direkt roligt. En sitter ju liksom och jobbar till dess att det bubblar i öronen ibland. Det vill säga, det blir tämligen akut nödvändigt att snabbt uppsöka en toalett. Mitt senaste kontor ligger väldigt när en toalett, men du ska inte tro att det är nån fördel. Det är nog husets mest välbesökta toa, för där är rödljuset på i nio fall av tio. NK* har tipsat om att det finns en toa en trappa ner, precis under den närmaste. Ha! Den är också rätt upptagen. Närmast står då promenaden bort i korridoren där jag tidigare satt. Runt hörnet i dess ände finns två (2) toaletter och där kan en kissnödig Toffla ha tur. Fast… hon säger ett och annat fult ord när hon har gått cirka fem av de sju milen dit och det plötsligt… tänds en röd lampa i korridoränden.

Det kan uppstå en del roliga möten under Toalettjakten. Det syns liksom på folks målmedvetna steg vart de är på väg… När två toalettjägare möts kan det också bli springtävling till toaletten. Idag var det en herre i blå tröja som hann före mig, igår torskade jag mot P i vaktmästeriet. Ja, jag får nog helt enkelt börja träna och ta några fler steg om dan…

Idag blev det go-lunch idag i restaurangen tillsammans med NK. (Skönt att få sitta ner efter allt jagande…) Men det blev visst inte bara lekamlig spis utan även andlig. En kan undra om vi hade hamnat på nåt väckelsemöte…

Skylten över dagens vegetariska får tala för sig själv…

 

Såna här kan jag aldrig motstå…

På eftermiddagen hasade vi ner till restaurangen igen, denna gång för veckans go-fika. Det bjöds på semlor och såna gillar inte jag. Men den gulliga tjejen i restaurangen hörde när jag klagade min nöd på lunchen och hade tagit fram kanelbullar till mig och nån mer som inte tålde mandelmassa. Så omtänksamt! Nu åt jag visserligen en massa smaskens hos Fästmön igår kväll, fast kanelbullar kan jag aldrig motstå. Jag får väl trampa runt några extra steg här hemma. Det behövs nog, för jag – och även NK! – svällde en aning ytterligare vid fikabordet när vår förra chef på plats joinade oss och berättade att vi hade fått beröm, minsann!  Då orkar en ett tag till trots att lönen som kommer den 25:e ser otroligt mager ut denna månad, tyvärr. Jobbar en som konsult är röda dagar och lördagar inga bra dagar ekonomiskt sett, nämligen.

Tvättmaskinen är igångsparkad och jag ska alldeles strax slå mig ner i bästefåtöljen för att se gårdagens Antikrundan och amtatörvärdera. Det blir ett alldeles förträffligt steg in i helgen.

En riktigt go helg önskar jag DIG!!!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konsten att gå vidare

Ett själviskt men också familjärt inlägg.

---

 

Vegetarisk taco.

Igår var det lördag och då åt jag tacos hos familjen i Himlen. Vegetarisk taco, för min del. Det var riktigt gott! Familjen, förresten… Den kändes väldigt… decimerad… Det var Fästmön och jag och grabbarna hemma. Yngsta bonusdottern var hos sin boyfriend och äldsta har ju flyttat till norra Sverige. Det var så tomt att jag var tvungen att messa lite med Norrländskan. Förhoppningsvis får vi se en glimt av henne nån gång nästa månad, i krokarna när yngsta bonusdottern fyller 20 år. Tänk, 20 år! Anna är verkligen ingen småbarnsmorsa längre.

Det har varit spännande att få ha hängt och få fortsätta hänga med den här familjen. Jag har många gånger undrat hur ”barnen” har sett på mig. Jag har nog inte varit mycket till förebild eftersom en ovänlig själ drog bort en del av grundtryggheten för mig – det vill säga gjorde mig arbetslös. Det har understundom varit ganska tufft och jag har inte varit den vuxna människa jag har velat vara framför barnen när de var yngre. Nu är de äldre. Det är lättare att förklara vissa saker. Men det är ju fortfarande så att jag inte har svar på allting, till exempel inte om den där grundtryggheten som drogs undan och varför det blev så. Jag har fullt sjå ännu efter fem och ett halvt år att hantera detta. Framför allt förhålla mig till det faktum att jag aldrig får några svar. Jag vet att det är så och det ställer till problem för mig att gå vidare – men också för att jag inte kan ge andra, framför allt familjen, några förklaringar.

En del i mitt sätt att hantera det och gå vidare är att skriva en bok om det. I morgon, måndag, ska jag skriva om ytterligare några månader av mitt liv. Snart är tiden till ända och boken likaså Jag hoppas att mitt liv inte är det, jag hoppas att jag orkar kämpa vidare. Vissa dar känns det omöjligt, medan jag andra dar ger mig tusan på att fixa det här. På nåt sätt…

Men det är ännu söndag och mitt på dan. Jag sitter vid Annas köksbord och skriver dessa ord. Igår satt jag i hennes soffa och skrev. Och lekte med webbkameran på datorn. Tänk så roligt man kan ha det – och så gräsligt ful man kan vara…

Webcamselfie av en gräsligt ful människa.

 

Döskallelykta eller mitt rätta jag?

Innan den här dan är slut ska en av oss ha provat på gokart, en av oss ska ha tankat sin bil på kredit och en tredje ha trollat fram mat på bordet. Alla tre aktiviteter är konstarter i sig. Mest avundsjuk är jag nog på den som ska testa gokart, den som har hela livet framför sig att prova saker. Den som inte är som jag som måste hitta sätt att lura mig själv att orka gå vidare.

Det är gott att ha familj. Det är lättare att gå då på alla sätt och vis. Jag hade gått under utan familjen, det vet jag. Och jag är ständigt rädd för att en ny Katastrof ska stå bakom hörnet och dra undan den lilla flik av trygghetsfilten jag kramar just nu. Jag står här. Jag tänker inte dö nu. Jag ska gå vidare. Leva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »