Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.
Idag var jag anmodad att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.
Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.
Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.
Jag var naturligtvis inte ensam på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…) och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.
Men det hinner du ju inte nu!
svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)
Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.
Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!
Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.
Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!
Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)
Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.
Jag frågade varför de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.
Nej,
tänkte jag.
Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen.
Men det sa jag förstås inte.
Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.
Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).
Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.
Jodå, det är gjort här den 1 augusti!
svarade h*n.
Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.
svarade jag. (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)
Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?
Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!
Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.
På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)
En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???
Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.
Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Låter som en nedslående upplevelse. Hoppas verkligen att jag slipper den!
Det hoppas jag också! För det var ett totalt värdelöst möte för min del – jag hade ju redan skickat in min ansökan till a-kassan, dessutom! Att sen Arbetsförnedringen inte anmält till min a-kassa att jag hade skrivit in mig går ostraffat… Jag är… rasande… (för litet ord)… 👿
Och som sagt, jag hoppas att du slipper. En hel förmiddag gick åt h-e! Har bättre saker för mig än att sitta av tid!!!
Å fy för faan, rent ut sagt! Det är tur man slipper uppleva detta! Stackars, stackars dig! Jag menar det verkligen!
Ja, han som körde in framför dig kanske hade FÅTT körkort, som Carola. Hon trodde ju att hon skulle FÅ ett körkort hos Hasse Geigert, eller vad han nu hette.
Det var en av de mest förnedrande upplevelser jag var varit med om i mitt liv! 😥 Och att hela tiden vara misstänkt för att fiffla gör ju inte att man känner sig ”bättre”. Jag är urförbannad och önskar inte min värsta fiende att delta i nånting liknande. Fruktansvärt! 👿
Ha ha, den hade jag inte hört! 😛
Jag är snart 56 år och jag upplever mer och mer att de människor som ”sköter sig” dvs inte fifflar med saker och ting när det gäller myndighetskontakt och liknande, blir bemött som om vi tillhör den grupp som faktiskt fifflar.
Dvs vi blir ihopabuntade med människor som ofta har ett dåligt fungerande samvete.
Att sedan som du, bli så illa behandlad, dvs de jämställer dig, utan att se dig som individ, med den fifflande gruppen. Detta gör mig vansinnigt arg och frustrerad.
Har själv blivit ihopabuntad med denna samvetsbefriande grupp och blivit rent oförskämt bemött. Så jag tror att jag känner igen känslorna du har känt idag, hos Arbetsförnedringen. Har aldrig fått ett jobb från dem heller…
Att människor som man möter förutsätter att du/jag är ute efter att sko mig/ljuga/ha ont i sinnet osv, det är för Jävligt!
Vart tog vänligheten vägen? Vart tog respekten vägen? Var tog tron på människan vägen?
En intressant fråga här, tycker jag, är, har det blivit värre med åren- detta bemötande människor emellan eller är det bara så det känns?
Enligt min erfarenhet har det blivit värre.
Skit i dessa hemska människor Tofflan! De är inte värda din energi.
Anna-Karin
Problemet är tudelat: Dels måste jag vara inskriven på Arbetsförnedringen. Det är inget val jag har gjort. Jag måste vara det för att överhuvudtaget kunna få a-kassa.
Dels är det egentligen alla fifflares fel. Det är dessa människor som gör att myndighetspersoner agerar som de gör. Tror jag. Vi ärliga drabbas av hårdare regler – som beror på alla som fifflar.
Jag har aldrig fått nåt jobb via det här stället, jag har fixat mina jobb själv. Och jag tror inte att det blir annorlunda den här gången.
Ja du… Vänlighet, respekt och tro på människan… Som jag blir bemött så bemöter jag andra. Och jag kan meddela att jag inte log en enda gång idag, varken på mötet eller när mina intyg skulle gås igenom. Jag har mina gränser.
Tack för inkännande ord och tankar!
Det är ju det som är det jävliga!
Jag vet att du tyvärr måste vara där, att det inte är ett val. Det är samhällets sätt att ”hålla oss på plats” – trodde dom ja…
Har inget till övers för ett samhälle som ska hålla oss på plats genom att demonstrera sin s.k. ”makt” och få oss dit de vill, Som till det som du behöver genomlida t ex.
I och med att det ser ut som det gör när det gäller myndigheters sätt att hantera oss som bor i detta samhälle, så är jag jävligt arg och besviken o en massa annat, på att befinna mig där jag gör. Har en väldigt positiv inställning till anarki, så länge som det inte går över i våld. Bara lite då..;
Anna-Karin
Jag trodde i min enfald att samhället hade börjat att förändra sig…
Tänk att det på en del ställen blir så, att de som arbetar där utgår från att alla som kommer dit är oärliga människor. Vilken arbetsmiljö de måste ha, som jobbar med detta. Att inte kunna tänka att en enda människa som kommer dit är nåt att ha, nån som kanske verkligen, verkligen vill jobba och tjäna sina pengar helt ärligt och göra sig förtjänt av dem.
Man måste ju få en känsla av att det är så på ett sånt hemskt ställe.
Att bli behandlad som en mindre vetande när man är tvungen att gå dit, nån som är ”eljest” som vi säger här hemma.
Gillar och instämmer
Du skulle ha klickat på gilla-knappen, strax ovanför kommentarerna! 😛
Alltså gillar det du skriver o håller med. Gillar INTE att det är så…
Tack! Och jag fattade! 😛
Jo det kan inte vara roligt att jobba där… Det fanns personer i församlingen som var lite ”eljest”. Jag hoppas att de förstod informationen. Sånt oroar mig. Och gör mig förbannad!
Jag är inte ett dugg förvånad av hur du upplevde AF. Min erfarenhet är att det är ungefär likadant på vilken myndighet du än sätter din fot, tyvärr! Det finns människor som har jobb som de inte passar för och inte är intresserade av, men som stannar kvar därför att de vill ha lön.
Ja de vill väl inte tvingas gå till Arbetsförnedringen…
I måndags var jag för första gången på AF efter ha blivit arbetslös på grund av arbetsbrist. Efter ca 4 tim fick man träffa en handläggare som skulle skriva in en. Försökte verkligen vara positiv men det plockade han snabbt bort, har aldrig blivit så förnedrad. Jag talade om för honom att dem kan behålla sin akassa och gick ut. Tycker att man ska visa någon respekt som handläggare, jag har i alla fall jobbat i över 40 år och aldrig varit arbetslös. Men som sagt kommer aldrig sätta min fort där igen. Tofflan hoppas du får ett bra jobb och slipper denna kontrollmyndighet.
Du menar inte att det tog fyra timmar innan du fick träffa nån handläggare??? Maj gadd, då slösade du ju verkligen bort en hel dag!!!
Den första jag fick träffa när jag var där och registrerademig var trevlig och så, men h*n gjorde ju inte det h*n skulle ha gjort: h*n glömde (?) påanmäla mig till a-kassan. Nu är det ju facket som har en a-kassa och inte AF, men för att överhuvudtaget kunna komma ifråga för att få ersättning från a-kassan måste man vara inskriven hos AF. Det är hela tiden hot om att man blir av med ersättningen, man misstänkliggörs. Alla vill liksom inte fiffla och luras och så mycket pengar handlar det inte om att det vore värt det!
Jag önskar en AF av en helt annan sort! Visst ska man ställa krav på arbetssökande människor, men man ska också peppa och stötta och framför allt borde man förmedla jobb mellan arbetsgivare och arbetssökande. Annars borde man baske mig byta namn. Idag är Arbetsförnedringen ett passande namn. Tyvärr.
Notera dock att det finns personer på AF som faktiskt vill hjälpa och som bemöter en professionellt och med respekt! ALLA är inte ”dåliga”!!!
Tack, Steffe, jag önskar dig detsamma! Och tro mig, jobb får du inte via AF utan via dina egna kontakter. Det är så det funkar idag!