Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.

Idag var jag anmodad att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.

Jag var naturligtvis inte ensam på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.

Jag frågade varför de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.

Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Vilar öronen

Det är natt. Så här dags brukar en Toffla sova, men nu njuter hon av påskledighet i dagarna fem. Och i skrivande stund njuter hon av tystnaden. Bara suset från leksaksdatorns fläkt hörs.

Jag vilar öronen. Det är mycket prat nu och jag förstår det. Mamma är ensam i vanliga fall och saknar nån att prata med. Jag är rätt van att vara ensam om dagarna och har inte samma behov av att prata. Jag skriver ju förresten hellre.

På skärtorsdagen sov jag länge. Jag brukar inte kunna sova så länge första dan jag är ledig. Men just nu känner jag mig så sliten och less. Det blir aldrig nån ordning på tillvaron hur mycket jag än sliter. Jag sov lätt. Hörde alla påträngande ljud. För i huset var det ett himla hallå redan tidigt. Inget att säga nåt om, bara tiga och stå ut när vissa puckon drar fram dammsugaren som en vrålande stridsvagn, låter ett barn skrika sig hes och tvättar med en icke stillastående tvättmaskin i badrummet. Nej, som granne är det som sagt bara att stå ut. Skita i att det var ledig dag. För efter klockan sju på morgonen är det fritt fram att föra ett himmelens liv. Vilken tur att jag har all rätt i världen att uttrycka mina åsikter i min blogg!

Så jag var vaken när Jonny från lokalblaskan ringde och gav mig, ett i hans tycke, säkert, bra förslag: jag skulle få tidningen för halva priset fram till sommaren. Men hallå! Hur dum får man vara? Jag har ju för fan just sagt upp min prenumeration! Och vadå fram till sommaren. Säg två månader i stället. Men det klart, det låter ju kortare.

Jag vann igen.

Men jag vann igen på lokalblaskans lotter! Jag fick ju två för att jag har deltagit i sjuhundrafyrtioelva läsarundersökningar och fick välja mellan en månads prenumeration eller två trisslotter. Jag tog lotterna. Jag har skrapat fram två vinster à 30 kronor och jag var och hämtade ut en ny lott igen när vi var och handlade. Sen har jag ju de fem jag fick av mamma när hon kom också.

Skärtorsdagskvällen glodde vi på Antikrundan. Jag hade datorn i knäet. Mamma pratade hela tiden. Men det blev ett inlägg ändå. Spelade lite Wordfeud med Fästmön emellanåt också. Jag får visst storstryk i det här partiet. Annars har vi varit ganska jämna de senaste matcherna.

Fick ett litet ryck och började skruva ihop min nya kökslampa. Pillrigt och dåliga skisser i kombo med dålig syn på nära håll är inte bra. Läsglasögonen låg så fint – på soffbordet i sin plastficka. Men jag tror att det blev rätt. När det är dagsljus ska jag ta ner den gamla lampan och koppla ihop sladdarna. Sen får vi se om jag lyckas få ljus i huset eller om jag stryker med på grund av elsjabbel. Den ser fin ut, i alla fall, lampan, och det var ett bra pris på den, 399 kronor.

Bilen ska dammsugas också medan det är ljust, men det jag ser fram emot mest är våffellunchen! Jag högläste instruktionerna för våffeljärnet för mamma. Där stod att man skulle torka av järnet inuti första gången och INTE äta de två första gräddningarna. Men det skulle ju innebära att vi gick miste om fyra våfflor!

Det skiter vi i!

sa mamma.

Vi äter dem ändå!

Lite frän så där, kan hon vara, min mamma. Hur som helst var jag lite förutseende och köpte TVÅ paket våffelmix… Tror vi kan goffa tills vi spyr.

Bädda rent ska jag göra också. Köra en maskin tvätt – lite senare på dan. Tänk, så retligt för somliga, förresten, när nykomlingsfrun pratade en lååång stund med mamma och mig i morse och var så trevlig så. Det är bara vissa som inte vågar visa sig i trapphuset när mamma och jag kommer eller går. Är det det dåliga samvetet, tro? Det där som stavas L-I-S-T-A och F-Ö-R-S-Ö-K-A B-L-I A-V M-E-D. Bara för det ska jag bo kvar här till döddagar. För min hörsel lär väl snart bli så dålig så då behöver jag ju inte bli störd.

Nej, nu tror jag att jag ska sova lite. I mitt påskpyntade, tysta hem.

Livet är kort.

Read Full Post »