Hemmaadministration

Ett inlägg som skulle ha kunnat haft rubriken – ”Alla dessa jävla papper… Maj gadd!”.

Det blev faktiskt inte bara snurrigt i skallen rent teoretiskt idag. När jag hade varit hemma en stund i kväll började det snurra på riktigt. Det var nästan så att jag trillade i badkaret när jag hängde tvätten på torkställningen över karet… Väldigt obehagligt… Telefonerade med Fästmön och beklagade mig över yrseln, men hon trodde att nog bara är lite nerver. Och det stämmer förhoppningsvis. Sen tryckte jag i och för sig i mig en kexchoklad lite senare och då snurrade det lite mindre. Så kanske är det ett mått oro och ett mått av för lite att äta, helt enkelt, idag. Ska bli bättre i morgon! Dessutom har jag packat ner en vattenflaska och min egen kaffemugg.

Jobbfikamuggen är nerpackad!

Bron har jag sett på och den slutade precis lika bra som säsong ett. Väntade sen på att fotografen skulle höra av sig. Samtalet kom vid 20.30. Vi har nu bokat in fredag. Då kommer han till mig på jobbet. Vi får hoppas på en solig dag så det blir en fin utomhusbild!

En god stund i kväll har jag ägnat åt lite hemmaadministration. Viktiga papper skulle sorteras in i redan fulla pärmar. Vidare gick jag igenom en Excel-fil som är underlag för min aktivitetsrapport. Tänkte försöka skicka in rapporten till Arbetsförmedlingen på söndag. Har också påbörjat ett kassakort till a-kassan, men det gjorde jag redan igår kväll i samband med ett skrivuppdrag (som jag är NOGA med att ange på kortet som en timmas arbete – trots att det tog en kvart… Ska bli väldigt skönt att slippa redogöra för alla enstaka timmar hit och dit ett tag framöver!)

Har gjort en ny att-göra-lista på hemmafronten. Nu får jag ju försöka fördela uppgifterna så att det blir färre saker, men flera kvällar. Och lite av helgerna måste jag ju ta. Nu till helgen blir det aktivitetsrapporten på söndag. Dessutom måste jag skriva en statistikrapport över bloggen. Dessa inlägg har faktiskt gett resultat i form av högre antal skrivuppdrag! Det tackar vi för, varje krona är välkommen!

Under veckan måste jag plocka in adventsstjärnor och -stakar från förrådet samt testa dem. Ifall vi tar en tripp söderut på lördag är det nog bra om jag får upp skiten adventssakerna på fredag. Eller i alla fall ser till att det är monterklart.

Den svarta gigantiska stjärnan ska upp i köket. Bilden är tagen den 1 december förra året och då hade vi ganska mycket snö, som synes…

Före helgen måste jag bädda rent också. Det är hög tid! Och så tvätta, tvätta, tvätta… Jag fattar inte varifrån all smutstvätt kommer. Jo lite – bland annat från storstädningen (trasor, gardiner, dukar etc).

Min klipptid hos M har jag bokat om till lite senare ursprungligen tänkt den 9 december. Mitt armbandsur ska vara lagat och klart för avhämtning i helgen. Det får kanske bli på söndag, då. Och julklappar… När ska jag köpa julklappar? Ja, nån gång blir det väl. Jag har i alla fall börjat tänka och har idéer för klappar till Elias, Anna och mamma. Alltid något. MEN… vi har en födelsedag nästa vecka och till den måste en present införskaffas också…

Och sen var det ju det här med pärmarna med viktiga papper. Alltså… jag har inte rensat ur dem på snart två år! Jag minns att jag höll på och slet med dessa papper dan innan jag skulle börja jobba vid Institution 1… Det tog en hel dag. Nu har det, som sagt, gått två år. Pärmarna går nästan inte att stänga. Vad har jag i dem egentligen? Måste jag spara alla dessa papper? Fast tänk om jag slänger nåt som jag sen behöver..?

Skit, så mycket papper jag har…

Nä, nu börjar det bli slut i rutan här och dags att släcka och krypa ner i bingen. Jag har ju fyra arbetsdagar kvar den här veckan. Det känns… fantastiskt härligt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.

Idag var jag anmodad att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.

Jag var naturligtvis inte ensam på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.

Jag frågade varför de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.

Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

”Oh what a beautiful evening, oh what an awful morning…”

Ett inlägg om svängningarna i tillvaron. (Och för den som inte kan läsa mellan raderna kan jag berätta att jag är rätt förtvivlad. Jag bara försöker att inte tappa livsgnistan.)

Igår kväll anordnade Fästmön en riktig fest för oss! Och det var precis vad vi behövde båda två. Den här veckan har inte varit rolig. För min del har den inneburit tre nej och ett kanske som jag absolut inte vågar hänga upp mig på. Inte ett dugg.

Anna gjorde två läckra räksmörgåsar med aioli, tomat, sallad, dill, ägg och citron åt oss. Det var ljuvligt gott att kunna sitta på ballen* och avnjuta!

Läckert!

Och som av en händelse råkade det slinka med ett par flaskor vitt vin när jag var och köpte midsommarsnaps på Systemet! Det ena vinet skulle passa perfekt till vit fisk och skaldjur. And I can promise you, it did! (Jag är inte så bra på vita viner, så jag blev glatt överraskad.)

En chardonnay som slank ner fint.

Det var så gott att hela flaskan tog slut, faktiskt, vi som brukar vara så måttliga! Men Anna har ju semester och jag låtsades att jag hade det. Till och med fröken Pick & Joy gladdes för vår skull.

Fröken Pick & Joy.

Vi njöt på ballen av såväl mat och dryck som den tystnad som infann sig så småningom. Vi fick ingen vidare matro först, men vad kan man förvänta sig?

Jag fick en inbjudan av en färgrik (inte bara färgstark, den här gången…) person att spela Wordfeud. I samband med det bokade jag in en intervju tid med personen. En intervju som förstås ska bli en artikel till Uppsalanyheter.se nästa vecka!

Accessoar från vinflaskan som jag genast applicerade på mitt högra långfinger. Micket snigg sidenrosett!

Kvällen avslutades med ett TV-program om nordiska deckarförfattare, i och för sig intressant, men inte nåt som gav mig nån ny information.

Eller nej. Kvällen avslutades inte därmed. Jag fick ett sista uppdrag. Det är ju så att jag är tillsammans med en blondin. En vacker kvinna som gav sig ut i junisolen igår – utan att smörja in sig med nån solskyddsfaktor. Och kanske var det ryggfärgen som inspirerade till räkmackorna på kvällen? Ungefär samma färg hade de, i alla fall, räkorna och ryggen…

Min älskade blondins räkfärgade rygg.

I natt sov jag hela natten utan att nån elektrisk apparat på andra sidan väggen orsakade störningar på min klockradio mellan klockan fyra och sex som morgonen innan. Ändå var jag skittrött när jag vaknade. En ledig dag i morgon samt två till i och med lördag och söndag känns extra skönt! Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra, men som läget är nu försöker jag jobba tills jag stupar. Och slutar. Jag har dragit ut en blankett för Arbetsgivarintyg som jag tänkte be A fylla i åt mig så att jag kan ta med den när jag den 1 augusti traskar iväg till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Den ljusnande framtid är verkligen inte min…

Redan igår morse bytte jag ut Sarah Dawn Finer på musikanläggningen i bilen. Nu går Marilyn Manson i stället. Han passar min sinnesstämning mycket bättre just nu, ärligt talat. Jag är besviken, arg, ledsen och förstås väldigt orolig. Hur mamma mår ska vi inte tala om. Jag är en stor besvikelse och en enorm källa för oro. Vem vill vara det om man finge välja? Inte jag, i alla fall. Som vuxen hade jag hoppats kunna supporta mamma lite ekonomiskt med tanke på den usla pension hon har. Snart måste jag börja vända på varenda krona. Igen. Men jag är van, så det går. Det måste gå.

Den här morgonen började verkligen inte bra. Jag skriver ju ofta om mina mottrafikanter på morgnarna, men en del cyklister tar faktiskt priset! I morse var det en karl – en vuxen man, alltså, ingen barn eller tonåring eller ens en ung man – som cyklade mot rött och rakt ut framför min bil (som hade grönt). Jag hann bromsa och la mig sen på tutan. Karl’n klarade sig från att bli ett med Clark Kent**s lack – med nöd och näppe. Galning!

På jobbet ägnade jag ungefär den första halvtimmen åt att jaga en fungerande skrivare i huset så att jag kunde skriva ut några viktiga papper. Detta är fantastiskt – NOT! Jag har tillgång till fyra skrivare, ingen enda fungerade som den skulle. Män från IT alternativt Ricoh (ja, det tycks bara vara män som jobbar med skrivarreparationer) är här jag lovar dig VARJE DAG och grejar med skrivarna. Och när reparatörerna har gått fungerar skrivarna i typ fem minuter innan det är dags att braka samman igen.

Idag är min intention att gå två timmar tidigare. Jag ska ut till Förorten och hämta Anna och sen ska vi åka och handla helgmat. Vi får se hur det blir. Med min vanliga tur, så…

* ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Kyla, kärlek och att inte försvinna

God morgon, det är 20 grader kallt!..

Orden är min Fästmös och jag fick höra dem i morse, runt klockan 6.20. Anna skulle nämligen vara på jobbet klockan sju idag – okristlig tid! – och jag skulle skjutsa min kära. Jag vet att det är folk som reagerar på att jag skjutsar familjen. Även om jag gör det mer sällan nu för tiden får jag höra gliringar. Sluta med det! Det är mitt val! Och skälet till att jag gör det är… kärlek. Vem skulle INTE  vilja skjutsa sin älskade till jobbet en morgon när det är -20 grader om den kunde? Nä, just det! 

Den här bilden tog jag vid åtta-tiden. De övre siffrorna visar utetemperaturen, de nedre temperaturen i mitt kök.

Det är liksom inte bara utomhus det är kallt. Det är kallt inne i lägenheten också, trots att elementen är varma. Och trots att jag har tätat alla fönster här – mellan rutorna och till och med på insidan i skarvarna. För det drar så in i h-e. Föga har det hjälpt att försöka täta. Jag tycker att det är liiite lite med 18,6 grader inomhus. Nu är det emellertid så att min bostadsrättsförening redan för ungefär ett år sen aviserade i ett medlemsutskick våren 2011 att man tänker göra en upphandling för byte av fönster och balkongdörrar. Det tar tid. Under tiden fryser vi.

I morse när jag kom hem från den kylslagna resan hoppade jag i säng igen och slumrade kanske nån knapp timma. Låg och funderade lite på det här med vanor och rutiner och hur viktigt det ändå är. Vi människor vill ju så gärna tro, ofta, att

allt är som vanligt

fast det inte alls är det. Då är det tryggt med vanor och rutiner. Häromdan, när jag rensade bland mina Viktiga Papper, hittade jag en tjock bunt med papperslappar. När jag tittade på dem och såg vad de innehöll föll en tår. Eller nej, flera tårar.

I januari 2009 fick jag nämligen ett tips från en av de få vettig(a) person(erna) på mitt fack att jag skulle skriva upp sex saker jag måste göra varje dag. Det kunde vara stort som smått, det viktiga var att jag hade en tillvaro med vanor och saker att göra så att min liv fick lite struktur. F*n, vad det gjorde ont att påminnas om det där lappsystemet! Jag körde stenhårt med det fram till slutet av 2010. Då började jag i stället planera på riktigt för mitt frånfälle. För då ville jag inte vara med längre.

Nu har det flutit ännu mer vatten under mina broar. Tillvaron stabiliserar sig periodvis, men grundproblemet är fortfarande inte löst. Jag får små andningspauser när jag kan hämta kraft i att göra det jag älskar – arbeta. Men tankarna på att göra slut på alltihop kommer då och då, det är inget jag kan styra. Däremot försöker jag använda de verktyg jag har insett är bäst för att mota bort såna tankar. Och så har jag människor omkring mig som bryr sig om mig och som älskar mig och som jag bryr mig om och älskar  så mycket att jag inte vill göra dem illa – genom att göra mig själv illa. Jag vill inte försvinna än.

Det tänker jag ofta på. Att jag är lyckligt lottad att det finns en Anna i mitt liv att skjutsa till jobbet tidigt en lördag när det är 20 grader kallt och kroppen skriker efter sovmorgon. (Jag kan ju krypa ner i sängen igen sen, det kan inte Anna, hon måste jobba. Så det är inte synd om mig!)

Jag vill inte försvinna. Ännu.

I kväll ska jag laga italiensk köttfärssås (på kycklingfärs, förstås!) och vi ska dricka Amaronevin – igår blev det pizza, öl och pistagenötter. Glöm inte bort att jag live-bloggar klockan 20 och framåt! Det är ju första deltävlingen i Melodifestivalen 2012!!!

Read Full Post »

Hemarbete

Tycker du att jag har varit tyst idag? Det kan bero på att jag har arbetat stenhårt. Hemma. Förmiddagen blev det städning av hemmet. Tog en liten paus och telefonerade med Fästmön. Och eftersom jag är så enormt effektiv kunde jag göra flera saker samtidigt: säkerhetskopiera filer och radera bilder samt dammsuga. Nu blev du impad, va?!

Samtalet med mitt fuck fack gick ju som det gick. Jag blev ordentligt uppretad. Som motvikt mot detta började jag ta tag i mitt sociala liv. När man inte har så gott om pengar på grund av nån av dessa orsaker

1. är arbetslös
2. inte vet när man får nån sorts inkomst nästa gång
3. måste spara på sina futtiga kronor

är det svårt att ha ett socialt liv. Tro mig. Jag vet. ”Alla” vill fika eller luncha och det är jädrigt pinsamt att jämt och samt behöva säga nu. Men eftersom jag nu vet att jag garanterat får åtminstone tre månadslöner till har jag försökt återuppta ett socialt liv. Jag har bokat in en middag efter jobbet med en snäll kollega från länge sen och jag har bokat in en lunch med en ganska ny bekantskap. Äntligen!

Vad har hänt resten av eftermiddagen? Jo, på min Att-göra-lista stod att rensa tre stycken pärmar med Viktiga Papper. Jag började vid halv två och jag har alldeles nyss avslutat pärm nummer två. En kvar, alltså…

Pappersarbete hemma.

Men nu måste jag göra en paus. Ska strax slänga på mig en byxa, passera soprummet på väg till garaget och åka ner till Bästa Frissan M och få håret klippt. Det ska bli underbart skönt, håret är helt galet just nu. Gissar att jag tar tag i den tredje och sista pärmen när jag kommer hem. Men jag måste stanna och handla nån middagsmat på vägen. Det är ju inte varje kväll man blir utbjuden på middag…

Read Full Post »

Semesterdag #3

Idag är det min tredje och sista semesterdag. Och vad händer? Jag vaknar naturligtvis klockan 5.30. Tjolahopp, liksom! Betänk att jag kom i säng ganska sent igår/ i natt. Det tog tid att smälta dagens alla intryck… Jag hann med att ringa lilla mamma också, hon är ju nattuggla så det var inte några problem att jag ringde så sent som närmare klockan 22.

Klockan blev mycket igår.

Det fina med semesterdagar är ändå inte att man kan ha sovmorgon utan just det faktum att man kan vakna tidigt – det gör inget. Men man kan ligga kvar. Man ska inte iväg nånstans. Man behöver inte stressa igång dagen. Så i morse låg jag och läste Palmebiografin och njöt av att höra hur huset sakta vaknade. I skrivande stund har jag hört ett mega-utbrott från en av husets yngre boende och jag är innerligt glad att jag befann mig några betongväggar bort…

Nu har jag sparkat igång datorn, kollat lite ekonomi så att alla räkningar den här månaden är betalda. Första muggen java har just slunkit ner och lokalblaskan ligger och väntar på köksbordet. Funderar på om jag ska göra ett uppehåll med den – jag har väl nån månad kvar på prenumerationen – och ta Svenska Dagbladet i stället. Jag fick ju en månads provprenumeration av snälla kommunikatörskollegan L…

Nä, jag var inte i tidningen idag heller. Skönt!

Och under tiden som jag har tänkt har jag skrivit en Att-göra-lista. Jag är hopplös med mina listor, men jag har också insett att om jag inte skriver ner saker och ting finns det viss risk att jag glömmer nåt viktigt. Dagens huvudaktivitet är, trist nog, att städa. Jag har ett par samtal jag måste ringa, bland annat till Dimsyn för att diskutera utträde och fackbyte. Vidare måste jag säkerhetskopiera ett antal filer idag, för det var ett bra tag sen. Sen är det detta med Viktiga Pärmarna. Jag har tre stycken och alla tre är knökfulla vilket har gjort att flera buntar Viktiga Papper ligger i glidiga plastmappar på skrivbordet. Inte bra…

Fästmön blir hemma med sjuk gosse även idag, men kanske att hon jobbar på onsdag. Hon har blivit ombedd att ta två dagars administrativ tjänst. Det tror jag är både roligt och stimulerande för henne att få vara. Dessutom är det bra för den onda foten, som ändå tycks vara bättre.

I morgon börjar jag mitt nya jobb och jag har sovmorgon, ska inte infinna mig förrän klockan nio. Då är jag säkert jättetrött, för känner jag mig själv rätt har jag plöjt igenom och bockat av större delen av Att-göra-listan idag. Som belöning blir det ett besök hos min frissa M, du vet, hon som gör underverk med mitt huvud…

Read Full Post »

Ett ständigt letande och doften av jordgubbar…

Min mamma letar ständigt efter saker. Är det inte svarta askar, nycklar, handväskan eller viktiga papper, så är det scarves, durkslag, väskor eller jumprar. För att ta några exempel. Jag tror INTE det har med åldern att göra eller så, utan det faktum att det är så många som har ”hjälpt” lilla mamma att packa upp kläder och saker och stoppa in i skåp, lådor, garderober och liknande i samband med flytten. Att se mamma dubbelvikt och rivande i dessa skåp, lådor, garderober med mera har numera blivit en naturlig bild i vardagen.

Här letar mamma efter nåt.

                                                                                                                                                         Ovan nämnda durkslag hittades häromdan INTE och det ställde till lite problem eftersom vi ville skölja och rensa jordgubbar. Därför fick jag i uppdrag att inhandla ett nytt. Jag genomförde uppdraget och vi fick våra jordgubbar sköljda. Noteras bör, att jag SENARE på kvällen hittade det GAMLA durkslaget. Jag hade en minnesbild av vilka andra prylar det stod ihop med och HEPP! så hittade jag det! Därför har min mor numera TVÅ durkslag. Noteras bör att hon ALDRIG lagar mat längre… Men det kan ju vara bra att ha… Två durkslag, menar jag. Man kan ju använda ett som solhatt, kanske..?

IBLAND handlar det emellertid om att lilla mamma har lagt nånting

på ett bra ställe

Då hittas ofta saken aldrig mer – eller möjligen åtskilliga år senare. Dessvärre har jag insett att detta är ett drag jag har ärvt. Jag går ibland och lägger saker jag är extra rädd om på just bra ställen. Sen när jag ska plocka fram sakerna, tja, då minns jag inte var jag har lagt dem…

Nu har vi varit och handlat och det blir allt mer kvavt ute. Jag har rensat och sköljt jordgubbarna vi köpte – i mammas nya durkslag – så det doftar jordgubbar om mina fingrar och tangentbordet som de dansar på. Vi tänkte äta var sin skål ”gubbar” innan mamma går till frissan. Och under tiden hon är där ska jag ringa favorit-faster E, som ju var sjuk sist jag var i krokarna.

Det finns väl inget godare än jordgubbar under sommaren, eller?

                                                                                                                                               Pratade lite med min kära Fästmö igår kväll medan mamma såg fotboll. Hon är bjuden till Slottet i afton tillsammans med barn, syskon och syskonbarn – en riktig familjemiddag ska det bli. Det hade varit kul att vara med och få träffa hela bandet* och särskilt brorkonen fra Norge, som jag aldrig har träffat men som sägs vara supertrevlig fast ha en svårtydd dialekt. Emellertid har Elias tränat på att snakke norsk igår så damen i fråga får säkert en alldeles utmärkt belevad och trevlig bordskavaljer i plutten! Skönt för Anna också att få sätta sig till dukat bord.

Förhoppningsvis har Frida och hennes pappa landat i London vid det här laget! Å vad jag var avundsjuk på deras resa!!! Men jag hoppas givetvis att de får det jättekul! Jag messade Frida igår kväll och svar kom vid halv ett-tiden. Gissar att hon var lagom mör i morse när de skulle upp tidigt för att åka till Arlanda… Frida tycker nämligen mycket om att sova – på dagtid.

Nu ska jag kolla om det inte har blivit dags för de där jordgubbarna… Mamma packar och har belamrat hela TV-rummet med kläder. Gissar att vi äter på ballen**.

                                                                                                                                                           *hela bandet består av Annas syster och bror samt deras respektive. Annas syster har dessutom sju barn, de äldsta har också respektive, samt två barnbarn. Anna själv har ”bara” fyra barn, fast ett är ju i London nu. Så nog blir det packat på slottsträdgården, alltid…
**ballen = balkongen

Read Full Post »