Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘accessoar’

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svängningarna i tillvaron. (Och för den som inte kan läsa mellan raderna kan jag berätta att jag är rätt förtvivlad. Jag bara försöker att inte tappa livsgnistan.)


Igår kväll anordnade Fästmön en riktig fest för oss!
Och det var precis vad vi behövde båda två. Den här veckan har inte varit rolig. För min del har den inneburit tre nej och ett kanske som jag absolut inte vågar hänga upp mig på. Inte ett dugg.

Anna gjorde två läckra räksmörgåsar med aioli, tomat, sallad, dill, ägg och citron åt oss. Det var ljuvligt gott att kunna sitta på ballen* och avnjuta!

Annas räkmackor
Läckert!


Och som av en händelse
råkade det slinka med ett par flaskor vitt vin när jag var och köpte midsommarsnaps på Systemet! Det ena vinet skulle passa perfekt till vit fisk och skaldjur. And I can promise you, it did! (Jag är inte så bra på vita viner, så jag blev glatt överraskad.)

Ett glas vitt
En chardonnay som slank ner fint.


Det var så gott att hela flaskan tog slut,
faktiskt, vi som brukar vara så måttliga! Men Anna har ju semester och jag låtsades att jag hade det. Till och med fröken Pick & Joy gladdes för vår skull.

FRk Pick & Joy
Fröken Pick & Joy.


Vi njöt på ballen
av såväl mat och dryck som den tystnad som infann sig så småningom. Vi fick ingen vidare matro först, men vad kan man förvänta sig?

Jag fick en inbjudan av en färgrik (inte bara färgstark, den här gången…) person att spela Wordfeud. I samband med det bokade jag in en intervju tid med personen. En intervju som förstås ska bli en artikel till Uppsalanyheter.se nästa vecka!

 Rosett på fingret
Accessoar från vinflaskan som jag genast applicerade på mitt högra långfinger. Micket snigg sidenrosett!


Kvällen avslutades med ett TV-program
om nordiska deckarförfattare, i och för sig intressant, men inte nåt som gav mig nån ny information.

Eller nej. Kvällen avslutades inte därmed. Jag fick ett sista uppdrag. Det är ju så att jag är tillsammans med en blondin. En vacker kvinna som gav sig ut i junisolen igår – utan att smörja in sig med nån solskyddsfaktor. Och kanske var det ryggfärgen som inspirerade till räkmackorna på kvällen? Ungefär samma färg hade de, i alla fall, räkorna och ryggen…

Annas solbrända rygg
Min älskade blondins räkfärgade rygg.


I natt sov jag hela natten
utan att nån elektrisk apparat på andra sidan väggen orsakade störningar på min klockradio mellan klockan fyra och sex som morgonen innan. Ändå var jag skittrött när jag vaknade. En ledig dag i morgon samt två till i och med lördag och söndag känns extra skönt! Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra, men som läget är nu försöker jag jobba tills jag stupar. Och slutar. Jag har dragit ut en blankett för Arbetsgivarintyg som jag tänkte be A fylla i åt mig så att jag kan ta med den när jag den 1 augusti traskar iväg till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Den ljusnande framtid är verkligen inte min…

Redan igår morse bytte jag ut Sarah Dawn Finer på musikanläggningen i bilen. Nu går Marilyn Manson i stället. Han passar min sinnesstämning mycket bättre just nu, ärligt talat. Jag är besviken, arg, ledsen och förstås väldigt orolig. Hur mamma mår ska vi inte tala om. Jag är en stor besvikelse och en enorm källa för oro. Vem vill vara det om man finge välja? Inte jag, i alla fall. Som vuxen hade jag hoppats kunna supporta mamma lite ekonomiskt med tanke på den usla pension hon har. Snart måste jag börja vända på varenda krona. Igen. Men jag är van, så det går. Det måste gå.

Den här morgonen började verkligen inte bra. Jag skriver ju ofta om mina mottrafikanter på morgnarna, men en del cyklister tar faktiskt priset! I morse var det en karl – en vuxen man, alltså, ingen barn eller tonåring eller ens en ung man – som cyklade mot rött och rakt ut framför min bil (som hade grönt). Jag hann bromsa och la mig sen på tutan. Karl’n klarade sig från att bli ett med Clark Kent**s lack – med nöd och näppe. Galning!

På jobbet ägnade jag ungefär den första halvtimmen åt att jaga en fungerande skrivare i huset så att jag kunde skriva ut några viktiga papper. Detta är fantastiskt – NOT! Jag har tillgång till fyra skrivare, ingen enda fungerade som den skulle. Män från IT alternativt Ricoh (ja, det tycks bara vara män som jobbar med skrivarreparationer) är här jag lovar dig VARJE DAG och grejar med skrivarna. Och när reparatörerna har gått fungerar skrivarna i typ fem minuter innan det är dags att braka samman igen.

Idag är min intention att gå två timmar tidigare. Jag ska ut till Förorten och hämta Anna och sen ska vi åka och handla helgmat. Vi får se hur det blir. Med min vanliga tur, så…


* ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Det sägs att tanten genomgår nån sorts återupprättelse eller rentav en renässans. Samtidigt är det många som kämpar mot de gamla bilderna av en tant. Jag minns när jag var liten och den tidens tant: hon var tjock och hade stora tuttar, kappa och hatt och så skulle hon allt baka kakor och fika.

En rätt sur tant Toffla.


Dagens tant ser betydligt annorlunda ut,
tror jag. Några forskare i Umeå har samlat sina tankar kring tanten i en antologi, Tanten vem är hon? Med antologin vill de både synliggöra den osynliga och maktlösa tanten, men också visa upp tanten som nån sorts representant för trygghet och beständighet.

Tant är ju ett ord som kan användas både positivt och negativt. Det kan handla om en äldre släkting eller en äldre okänd kvinna, men också om en skvallertant. Eller en kulturtant. Och kanske är tantsnusk en ny bokgenre..? Oftast hyllar vi ju ungdomliga ideal, men faktum är att tanten ofta är en dam med skinn på näsan. En som vågar säga ifrån. (Om det handlade om en man skulle man kanske använda ordet civilkurage..?)

Marianne Liliequist är professor i etnologi vid Umeå universitet och en av redaktörerna för antologin. Hon säger bland annat att

[…] allt fler unga kvinnor går klädda i kappa och blommiga klänningar, de har handväska och tantskor. Risken att de ska ses som ”tantiga” är ju obefintlig. […]

Fast om jag går till  mig själv klär jag mig aldrig i kappa eller blommig klänning eller har handväska eller tantskor – det är just sånt som gör en tant utseendemässigt, tycker jag. Och jag tycker att även unga kvinnor på 25 kan se ut som tanter tack vare att de bär tantklänningar och tanthandväskor. Men å andra sidan är inte jag särskilt representativ för gruppen tanter – även om jag förstås är en med tanke på min ålder… Jag tänker fortsätta gå i mina tjockis-svarta t-shirtar, jeans med hängarsle, luvatröjor och gympadojor. Möjligen att jag kompletterar utstyrseln med accessoaren silverkrycka just med tanke på min ålder…

Read Full Post »

Hittade en rolig och intressant artikel om klädernas makt på Svenska Dagbladets hemsida. Enligt artikeln testade tre olika personer att byta klädstil i olika sammanhang för att se hur det påverkade såväl omgivning som dem själva.

Tomas, 58 bast och copywriter, jobbar på en reklambyrå, men bryr sig inte så mycket om kläder. Tomas skulle hålla ett föredrag om varumärkesbyggande och bestämde sig för att klä sig som de allra yngsta på jobbet, för att visa hur fel det blir om man försöker bygga ett varumärke utifrån. Han trodde att publiken skulle skratta, men ingen reagerade. Och när han mitt i föreläsningen tog av sig alla de ”unga” kläderna och accessoarerna, visade det sig att de flesta trodde att han brukade klä sig så där. En kvinna blev till och med besviken. Tomas höll samma föreläsning för en grupp studenter iförd den ”yngre” klädseln och bara en person tyckte att han var en pajas. Tomas själv tycker att det var oväntat lätt att bygga ett varumärke på falska grunder, men säger:

[…] om man bygger varumärket utifrån kommer det alltid att skava lite. Det är ungefär som när ett företag försöker marknadsföra sig på ett sätt som inte har någon förankring i företagets värdegrund. Man måste börja inifrån och fråga sig ‘vem är jag?’. […]

Margareta är lektor vid en högskola.  Hon ville få studenterna att bli mer kritiska, att tänka mer på vem som står i katedern. Så när hon fick ett nytt gäng studenter bytte hon identitet till varje lektion. För många studenter tog det tre, fyra dagar innan de upptäckte att det var samma person som höll lektion. Studenterna gillade INTE när hon klädde sig för ungdomligt, men tyckte samtidigt att den unga fröken hade de roligaste lektionerna. Och Margareta själv tror att hon påverkades av kläderna. Minst förtroende hade studenterna för religiösa kläder och accessoarer.

Linnéa går på Konsthögskolan i Stockholm och har som projekt bytt till en ny identitet. Hon har gått från punkare till karriärkvinna. Innan hon bytte identitet var hon mycket ute i klubbvärlden. Men det går inte så bra nu. Linnéa säger:

Det känns konstigt att inte bli godkänd av dem jag blev godkänd av förut. Nu ser de igenom mig.

Onekligen spännande experiment! Och visst ligger det nåt i att vi värderas efter hur vi klär oss… Säger hon som är totalt ointresserad av kläder till den dagen det är PANIK och hon måste ha nåt snyggt/vettigt/rätt att sätta på sig…

Avslutningsvis ett litet test, Kan du kläderna? Jag var ju inte så duktig på det här med kläder, dårå, och fick bara fem rätt av tio…

Read Full Post »