Dialekter

När man föds med en dialekt – ja, för det gjorde jag! – är det svårt att lära om. Och när man så småningom hamnar i Uppsala förvånas man över att det inte finns nån egentlig Uppsaladialekt. Bara en massa andra.

Idag på lunchen smektes mina öron av min barndoms tongångar, östgötskan. Jag har så svårt att hålla mig från att burdust fråga

Kommer inte du från [ortens namn]?

För en gång östgöte, alltid östgöte. Och man kan exakt fastställa minsta byhåla en östgöte kommer från!

Jag har bott här sen hösten 1982. Det är typ 30 år i år. Ändå har jag massor kvar av min dialekt. Särskilt när jag blir upprörd eller engagerad i nånting. Då liksom väller den fram. I grund och botten tycker jag att östgötskan är ganska ful. Jag har nog försökt slipa av den, men faktum är att det är näst intill omöjligt. Är det inte ööö:na som hööörs igenom så är det satsmelodin.

I Östergötland döööar man folk. 

Här är intressant att lyssna på folk, för här kommer människor inte bara från andra delar av Sverige utan också från andra länder. Min sydengelska accent från 1980-talets första år finns faktiskt kvar. Det är lite häftigt. Men nåt som är mer häftigt är hissen här på jobbet. Den pratar… småländska…

Read Full Post »

Det som ska sonas

Olle Lönnaeus var ett nytt namn på deckarhimlen för mig. Tack vare snälla Lena, Anna-Lena, Linda och Anders fick jag hans debutbok Det som ska sonas i den underbara julkorgen i december. Och nu har jag läst denna av Svenska Deckarakademin prisade deckare.

Vinnare av Svenska Deckarakademins debutantpris 2009.

Konrad Jonsson är journalist. Efter en hemsk upplevelse utomlands har han förlorat fotfästet i tillvaron. Och som grädde på moset mördas hans adoptivföräldrar Signe och Herman. Därför måste han återvända till den byhåla han lämnade när han var ung. Tillbaka i Barndomsland börjar Konrad fundera över vad som hände hans polska biologiska mamma som pålötsligt en dag försvann. Konrad blir misstänkt för mordet på adoptivföräldranra, men sen hittar polisen de troliga förövarna i ett par albanska unga män. Rasismen frodas i byhålan – precis som den gjorde när Konrad var barn…

Redan omslaget på boken tilltalar mig! Det visar ett dimomhöljt, lite äldre hus i en grässluttning. Mystiskt! Och mystiskt är mordet på det gamla paret liksom den försvunna polskan. Olle Lönnaeus, precis som sin huvuperson journalist, klarar debuten finfint. Detta är en spännande deckare, men kanske lite mer en psykologisk thriller med det ständigt aktuella ämnet rasism som viktig ingrediens. Slutet överraskar!

Språket är lättflytande trots att en del meningar blir lite i längsta laget. Den enda egentliga språkliga invändningen jag har är mot ordet

pelargonia

som nämns två gånger. Heter det inte pelargon? Blandar författaren ihop det med begonia? Eller är det dialektalt?

Strunt samma! Det här är en debutdeckare som får medelbetyg med plus av mig. För Olle Lönnaeus kan säkert ännu bättre!

Read Full Post »

Brottsplats Edinburgh: Del 1

Jorå! Jag är svag för brittiska deckare. Under mellandagarna har en serie om tre avsnitt visats på SvT1. Det är lagom längd på en serie, tycker jag! Men att varje avsnitt är två timmar långt kan bli tungt. Igår bänkade Fästmön och jag oss för att se den första delen av Brottsplats Edinburgh.

Privatdeckaren Jackson Brodie  har ett förflutet som polis.

Jackson Brodie är före detta polis, men driver nu en detektivbyrå. Han är frånskild och har den liten dotter. En del av fallen han får ger ingen inkomst – som att leta efter Binkys försvunna katter. I detta första avsnitt får Jackson emellertid nästan för många fall på sitt bord: en försvunnen liten syster, en försvunnen dotter, en mördad dotter med mera. Samtidigt plågas han av minnen av sin systers död. Ja, det är ganska tufft för Jackson.

Två timmar utan reklam borde jag gilla! Men det här är i längsta laget. Det blir till och med väldigt drygt… Det blir också väldigt rörigt med alla fall och så privatlivets strul. För som vanligt är det en slitsam skilsmässa, otrohet och sånt med i spelet. Och som vanligt pratar nästan ingen eller väldigt få den dialekt som talas i Edinburgh. Jackson har lämnat jobbet som polis sedan han troligen har satt dit två före detta kollegor. Men en sak är ovanlig: han har inga alkoholproblem!

Jag tänker titta på de två andra avsnitten som jag också har spelat in på min DVD-spelares hårddisk. Men det här första avsnittet får lågt betyg. Det som inte ger det bottenbetyg är att det är snyggt filmat.

Read Full Post »

Uppsala Resecentrum invigt trots att bullarna tog slut

Idag invigdes Uppsalas nya skrytbygge Resecentrum. Det var bandklippning och tal av Uppsalas främsta elit – eller hur man nu ser på lokala politiker och landshövding  – och en och annan övrig höjdare.

Vid Katastrofen i Kisa tog kakera (ja, det ska inte vara nåt n, detta är dialekt!) slut. Vid invigningen av Resecentrum i Uppsala tog bullarna slut. 

                                                                                                                                                           Enligt lokalblaskan gnölade publiken mest om att de utlovade bullarna hade tagit slut och att musikklassernas sång inte hördes. Själv är jag förvånad att där överhuvudtaget fanns nån publik. Jag menar, de flesta jobbar väl eller är i skolan dagtid vardagar. Så gissningsvis var det några hugade panschisar, sjukskrivna och arbetslösa som förgäves fick vänta på bullar. Nåja, ett bra försök till gratisfika, men hade det inte varit roligare och bättre om invigningen hållits en dag när många har tid att gå dit? Jag är rätt arbetslös snart och Elias har jullov från nästa vecka. Vi hade gärna gått dit. Bullar och sång kunde vi ha stått för själva.

Read Full Post »

Vad heter det, egentligen..?

I bilen på väg till Fästmöns jobb i morse pratade vi om ord och uttryck som vi har hört, uttalat eller läst fel. Eller framför allt som ANDRA MÄNNISKOR har uttalat/läst fel! Själva är vi ju så smarta så… 😉

Jag brukar alltid ta exempel från min mamma. Hon brukade köpa en salladsdressing som heter Thousand islands. Dressingens namn uttalas på engelska, ungefär Thausönd ajländs, och det visste mama. Men så skulle den INTE uttalas, enligt en jobbarkompis till mamma. Man skulle använda fransk accent och uttala

tooooosaaaaaaaang

Mamma höll god min, men vi skrattade gott när hon berättade detta hemma.

Mamma är annars en god källa till en del felsägningar. Bland annat hade hon svårt för att säga tabasco, det blev alltid

tabaxo

Och läsken hon köpte hem till mig när jag var i tonåren kallade hon

Zupp

Det var 7-up.

Men hon var inte så dålig på engelska som en grannfru, som envisades med att uttala diskmedlet Yes (ja på engelska) för

Y-ess

Å andra sidan sa den människan inte Toyota på vanligt sätt heller utan uttalade det

Toy-åtta

Ja östgötska är som bekant en inte alltför vacker dialekt. Det var därför mina föräldrar, som döpt mig till Jeannette i förstanamn, raskt började använda mitt andranamn i stället. Jeannette på östgötska uttalas nämligen

Chanätt

Och det ska vara en riktigt djup harkling i början…

Nämnda grannfru ovan hade en släkting med det vackra och franskklingande namnet Bernice. Hur uttlades hon detta då? Jo med betoning och uttal så här:

Bäääär-niss

Detta hade vi i vår lättroade familj mycket roligt åt så vi började benämna  béarnaisessås för

Bäääär-niss-sås

Påminner lite om hur Annas familj säger

sårs and onion

om sour cream and onion-chips…

Och Anna själv som sa

Greeemby

om Gränby, det brukar jag fnissa åt – och hon ångra att hon berättade!..

Ja, själv har jag ju ALDRIG sagt fel på nånting, förutom när jag var typ fem och sa

gabberov

om garderob

och när jag var ungefär tio och sa

intajler

om initialer.

Vad har du sagt för konstigheter??? Eller är du nästan lika felfri som jag??? 😉

Read Full Post »

Ett ständigt letande och doften av jordgubbar…

Min mamma letar ständigt efter saker. Är det inte svarta askar, nycklar, handväskan eller viktiga papper, så är det scarves, durkslag, väskor eller jumprar. För att ta några exempel. Jag tror INTE det har med åldern att göra eller så, utan det faktum att det är så många som har ”hjälpt” lilla mamma att packa upp kläder och saker och stoppa in i skåp, lådor, garderober och liknande i samband med flytten. Att se mamma dubbelvikt och rivande i dessa skåp, lådor, garderober med mera har numera blivit en naturlig bild i vardagen.

Här letar mamma efter nåt.

                                                                                                                                                         Ovan nämnda durkslag hittades häromdan INTE och det ställde till lite problem eftersom vi ville skölja och rensa jordgubbar. Därför fick jag i uppdrag att inhandla ett nytt. Jag genomförde uppdraget och vi fick våra jordgubbar sköljda. Noteras bör, att jag SENARE på kvällen hittade det GAMLA durkslaget. Jag hade en minnesbild av vilka andra prylar det stod ihop med och HEPP! så hittade jag det! Därför har min mor numera TVÅ durkslag. Noteras bör att hon ALDRIG lagar mat längre… Men det kan ju vara bra att ha… Två durkslag, menar jag. Man kan ju använda ett som solhatt, kanske..?

IBLAND handlar det emellertid om att lilla mamma har lagt nånting

på ett bra ställe

Då hittas ofta saken aldrig mer – eller möjligen åtskilliga år senare. Dessvärre har jag insett att detta är ett drag jag har ärvt. Jag går ibland och lägger saker jag är extra rädd om på just bra ställen. Sen när jag ska plocka fram sakerna, tja, då minns jag inte var jag har lagt dem…

Nu har vi varit och handlat och det blir allt mer kvavt ute. Jag har rensat och sköljt jordgubbarna vi köpte – i mammas nya durkslag – så det doftar jordgubbar om mina fingrar och tangentbordet som de dansar på. Vi tänkte äta var sin skål ”gubbar” innan mamma går till frissan. Och under tiden hon är där ska jag ringa favorit-faster E, som ju var sjuk sist jag var i krokarna.

Det finns väl inget godare än jordgubbar under sommaren, eller?

                                                                                                                                               Pratade lite med min kära Fästmö igår kväll medan mamma såg fotboll. Hon är bjuden till Slottet i afton tillsammans med barn, syskon och syskonbarn – en riktig familjemiddag ska det bli. Det hade varit kul att vara med och få träffa hela bandet* och särskilt brorkonen fra Norge, som jag aldrig har träffat men som sägs vara supertrevlig fast ha en svårtydd dialekt. Emellertid har Elias tränat på att snakke norsk igår så damen i fråga får säkert en alldeles utmärkt belevad och trevlig bordskavaljer i plutten! Skönt för Anna också att få sätta sig till dukat bord.

Förhoppningsvis har Frida och hennes pappa landat i London vid det här laget! Å vad jag var avundsjuk på deras resa!!! Men jag hoppas givetvis att de får det jättekul! Jag messade Frida igår kväll och svar kom vid halv ett-tiden. Gissar att hon var lagom mör i morse när de skulle upp tidigt för att åka till Arlanda… Frida tycker nämligen mycket om att sova – på dagtid.

Nu ska jag kolla om det inte har blivit dags för de där jordgubbarna… Mamma packar och har belamrat hela TV-rummet med kläder. Gissar att vi äter på ballen**.

                                                                                                                                                           *hela bandet består av Annas syster och bror samt deras respektive. Annas syster har dessutom sju barn, de äldsta har också respektive, samt två barnbarn. Anna själv har ”bara” fyra barn, fast ett är ju i London nu. Så nog blir det packat på slottsträdgården, alltid…
**ballen = balkongen

Read Full Post »