”Oh what a beautiful evening, oh what an awful morning…”

Ett inlägg om svängningarna i tillvaron. (Och för den som inte kan läsa mellan raderna kan jag berätta att jag är rätt förtvivlad. Jag bara försöker att inte tappa livsgnistan.)

Igår kväll anordnade Fästmön en riktig fest för oss! Och det var precis vad vi behövde båda två. Den här veckan har inte varit rolig. För min del har den inneburit tre nej och ett kanske som jag absolut inte vågar hänga upp mig på. Inte ett dugg.

Anna gjorde två läckra räksmörgåsar med aioli, tomat, sallad, dill, ägg och citron åt oss. Det var ljuvligt gott att kunna sitta på ballen* och avnjuta!

Läckert!

Och som av en händelse råkade det slinka med ett par flaskor vitt vin när jag var och köpte midsommarsnaps på Systemet! Det ena vinet skulle passa perfekt till vit fisk och skaldjur. And I can promise you, it did! (Jag är inte så bra på vita viner, så jag blev glatt överraskad.)

En chardonnay som slank ner fint.

Det var så gott att hela flaskan tog slut, faktiskt, vi som brukar vara så måttliga! Men Anna har ju semester och jag låtsades att jag hade det. Till och med fröken Pick & Joy gladdes för vår skull.

Fröken Pick & Joy.

Vi njöt på ballen av såväl mat och dryck som den tystnad som infann sig så småningom. Vi fick ingen vidare matro först, men vad kan man förvänta sig?

Jag fick en inbjudan av en färgrik (inte bara färgstark, den här gången…) person att spela Wordfeud. I samband med det bokade jag in en intervju tid med personen. En intervju som förstås ska bli en artikel till Uppsalanyheter.se nästa vecka!

Accessoar från vinflaskan som jag genast applicerade på mitt högra långfinger. Micket snigg sidenrosett!

Kvällen avslutades med ett TV-program om nordiska deckarförfattare, i och för sig intressant, men inte nåt som gav mig nån ny information.

Eller nej. Kvällen avslutades inte därmed. Jag fick ett sista uppdrag. Det är ju så att jag är tillsammans med en blondin. En vacker kvinna som gav sig ut i junisolen igår – utan att smörja in sig med nån solskyddsfaktor. Och kanske var det ryggfärgen som inspirerade till räkmackorna på kvällen? Ungefär samma färg hade de, i alla fall, räkorna och ryggen…

Min älskade blondins räkfärgade rygg.

I natt sov jag hela natten utan att nån elektrisk apparat på andra sidan väggen orsakade störningar på min klockradio mellan klockan fyra och sex som morgonen innan. Ändå var jag skittrött när jag vaknade. En ledig dag i morgon samt två till i och med lördag och söndag känns extra skönt! Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra, men som läget är nu försöker jag jobba tills jag stupar. Och slutar. Jag har dragit ut en blankett för Arbetsgivarintyg som jag tänkte be A fylla i åt mig så att jag kan ta med den när jag den 1 augusti traskar iväg till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Den ljusnande framtid är verkligen inte min…

Redan igår morse bytte jag ut Sarah Dawn Finer på musikanläggningen i bilen. Nu går Marilyn Manson i stället. Han passar min sinnesstämning mycket bättre just nu, ärligt talat. Jag är besviken, arg, ledsen och förstås väldigt orolig. Hur mamma mår ska vi inte tala om. Jag är en stor besvikelse och en enorm källa för oro. Vem vill vara det om man finge välja? Inte jag, i alla fall. Som vuxen hade jag hoppats kunna supporta mamma lite ekonomiskt med tanke på den usla pension hon har. Snart måste jag börja vända på varenda krona. Igen. Men jag är van, så det går. Det måste gå.

Den här morgonen började verkligen inte bra. Jag skriver ju ofta om mina mottrafikanter på morgnarna, men en del cyklister tar faktiskt priset! I morse var det en karl – en vuxen man, alltså, ingen barn eller tonåring eller ens en ung man – som cyklade mot rött och rakt ut framför min bil (som hade grönt). Jag hann bromsa och la mig sen på tutan. Karl’n klarade sig från att bli ett med Clark Kent**s lack – med nöd och näppe. Galning!

På jobbet ägnade jag ungefär den första halvtimmen åt att jaga en fungerande skrivare i huset så att jag kunde skriva ut några viktiga papper. Detta är fantastiskt – NOT! Jag har tillgång till fyra skrivare, ingen enda fungerade som den skulle. Män från IT alternativt Ricoh (ja, det tycks bara vara män som jobbar med skrivarreparationer) är här jag lovar dig VARJE DAG och grejar med skrivarna. Och när reparatörerna har gått fungerar skrivarna i typ fem minuter innan det är dags att braka samman igen.

Idag är min intention att gå två timmar tidigare. Jag ska ut till Förorten och hämta Anna och sen ska vi åka och handla helgmat. Vi får se hur det blir. Med min vanliga tur, så…

* ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Namnsdagsfirande med hetta

Redan före lunch hade jag fått hela TRE grattis på namnsdagen! Det bästa var förstås från Anna, men vad det bestod av får förbli en hemlighet. 

Nästa grattis var helt överraskande – och kom faktiskt från en annan liten Anna. Jag kom på att jag hade glömt att prata med min sedvanliga lägenhetsvakt, så jag traskade över dit och plingade på. Det visade sig att det skulle funka hur bra som helst – de åker nämligen bort två veckor på fredag och då kommer ju jag och mamma hem hit. Äntligen får jag återgälda lite av den snälla lägenhetsvaktarfamiljens hjälpsamhet! Vi ska bara vattna krukväxter och ta hand om post och det är ju inga som helst problem när vi bor som vi bor. Och så slipper min Anna att få omaket att krångla sig hit nån kväll efter jobbet när hon säkert är trött och varm och vill hem till sina barn.

Det andra grattiset, ja… Vi stod och pratade och jag beundrade deras enkla, men välskötta akvarium. För i dealen ingår att jag ska utfodra deras husdjur (fiskar) och eventuellt med håv avlägsna bortgångna dito. Då kom Lilla Anna, minsta tösen,  och sa:

Vet du att du har namnsdag idag? Grattis på namnsdagen!

Naturligtvis visste jag det – jag har ju, som den lilla Annan, ryskt blod i ådrorna (typ 12,5 procent) och då kommer man ihåg Viktiga saker som namnsdagar!  He he, fast min Anna har i och för sig inte det, men hon har säkert hört mig upprepade gånger prata om att

På söndag har jag namnsdag!

Sen är Anna, ”min” Anna, alltså, väldigt omtänksam också.

Det tredje och sista grattiset kom från mamma, som jag nyss ringde till. Vi ska fira med räksmörgås i morgon när jag kommer fram och det är ju inte fy skam! Hon har minst lika varmt som vi, så jag har packat linnen och massor av tunna t-shirtar.

Tre grattis redan på förmiddagen!

                                                                                                                                                        Himlen är inte riktigt klar idag, men det är ÄNNU varmare här nu! Linnet, som jag plockade fram rent igår kväll och satte på mig efter duschen, klistrar mot ryggen. I pannan och på överläppen rinner svetten och benen sitter väl fast i skrivbordsstolens fuskläder när jag ska resa mig…

Annas solbränna är hyfsat OK och hon klarade natten bra trots att vi glömde/inte orkade aloe vera-smörjningen. Men jag ska ge henne lite smörj strax när hon har duschat. Själv upptäckte jag lite prickar på vänster kind, så dessa samt prickarna på armen och magen fick kortisonsalva på sig igår kväll. Jag hoppas att prickarna i ansiktet bara är vanliga blemmor och INTE soleksem, för då blir det problem…

Detta sker många gånger om dan just nu…

                                                                                                                                                                               Nu ska vi strax göra oss redo för avfärd till Stormarknaden. Idag kommer vi liksom inte undan. Jag har ett par ärenden och Anna likaså. Bland annat måste vi handla hem lite mat för i morgon kommer resten av barnen till Anna och Johan, stackarn, har nog tömt frysen vid det här laget.

Read Full Post »

Utdraget. Del nio

Jag vill återkomma till det ofödda barnet och dess roll i denna bisarra historia. Skälet är att jag tillskriver detta barn en mycket större roll än man kanske kunnat ana att det haft. För det första man frågar sig är ju huruvida makarna D och H verkligen sörjde barnet. Sopades inte dess död under mattan likt allt annat obehagligt? Och hur var de två levande barnen?

E fick berättat för sig att det ofödda barnet kommit till i en tid av ungdom och glädje, men också ekonomiska bekymmer. Makarna levde ihopträngda i en mindre etta i Vasastan när H en dag vid morgonteet deklarerade att hon var i grossess, ingen tvekan. Och eftersom de båda makarna var såväl kyrkliga som troende var det heller ingen tvekan om att barnet skulle födas, det skulle bli välkomnat av två älskande föräldrar.

Men barnet föddes aldrig, som sagt. Det hann inte växa många veckor inne i H förrän det ville ut. Det var som att det inte ville leva, inte ville leva med dessa två som föräldrar. Så hade D tänkt för sig själv mången gång och i ett ögonblick av beräknande svaghet, ett sätt att knyta ett falskt vänskapsband med förtroenden, avslöjade han detta för E. Denne anade genast att D gick omkring med något slags känsla av misslyckande inför detta barn som aldrig föddes. För sorg var en känsla D definitivt inte kunde känna, det var E övertygad om.

Kanske var det då därför D och H öste över den levande avkomman, en flicka och en pojke, allt vad de önskade och ville ha – som gick att köpa. Ty vänner och kamrater hade de båda barnen inte en enda. Blev detta kompensationen?

Vid ett tillfälle berättade D om hur han hade tagit sin son med sig till ett av stadens konditorier. Det var första gången far och son besökte ett konditori tillsammans. Sonen, vid tillfället tio, elva år, hade tagit bussen in till stan på egen hand för att besöka sin far på arbetsplatsen. Och detta skulle firas med ett konditoribesök. Framför den milt belysta montern med alla läckra bakverk, småkakor, vetebröd, räksmörgåsar och annat, hade sonen brustit i gråt. Fadern hade då tagit honom åt sidan och frågade vad som var fatt. Sonen svarade:

‘ Jo pappa, jag kan inte välja om jag ska ta en bakelse eller en semla.’

Fadern, som skämdes för den ganska storvuxna sonens gråt inför publik (de var ju inte de enda gästerna på konditoriet), köpte då både en bakelse OCH en semla till pojken. Lika snabbt som pojken brustit i gråt upphörde tårafloden och sonen lät sig väl smaka under livliga smaskanden, annars tystnad.

Nu frågar man sig huruvida detta var god föräldrapedagogik. Var det lämpligt att gå med den överviktige pojken till ett konditori och där förse honom med TVÅ kaloribomber? Ja, var det inte lite så att fadern köpte sin son och hans kärlek – genom gossens kärlek till sötsaker?

Read Full Post »