Nyckeln

Ett inlägg om en tegelsten. Nej, en bok.

Den senaste veckan har jag travat omkring med en riktig tegelsten under armen. Jag har precis läst den ena av julklappsböckerna jag fick av Fästmön, tillika den avslutande delen av Engelsforstrilogin. Nyckeln, på över 800 sidor, är nu lagd ad acta.

En tegelsten avslutade Engelsforstrilogin.

Tillbaka i det påhittade Engelsfors fortsätter de goda tonårshäxorna att försöka stoppa världens undergång. Men även i magins värld är det osäkert vem man kan lita på och vem som vill en illa. Under resans gång, även det precis som i verkliga livet, drabbas ungdomarna av såväl kärlek som död. Något mer om själva storyn kan jag faktiskt inte skriva, för då avslöjar jag för mycket. Och spoilers gillar vi inte! Men att säga att boken handlar om förändring är inte att säga för mycket. Inte heller att man kan dra paralleller till livet. Ett HBTQ-tema finns också inklämt.

Det är rätt fantastiskt att två författare, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, kan skriva en sån här bok tillsammans utan att man hittar ”skarvarna” eller ser skillnaderna mellan de två skribenterna. Samtidigt tycker jag att över 800 sidor är i mesta laget. Förutom att boken är väldigt otymplig att ta med sig, hittar jag en hel del luft i handlingen. Eller rättare sagt luft som inte för handlingen direkt vidare. En eller två trådar som släpps hittar jag också.

Icke desto mindre blir Toffelbetyget högt. Det här är en väldigt spännande avslutning. Och även om det är en bok för ungdomar finner även en tant som jag ett stort nöje att läsa den.

Så här tyckte jag om Cirkeln.

Så här tyckte jag om Eld.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sen blev det kväll

Ett inlägg som får avrunda dagen.

Telefonerade med mamma i eftermiddags. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan berättade om de två möjliga framtidsutsikterna som kan tänkas landa hos mig i veckan. Jag ville så gärna berätta nåt glatt och positivt för henne! I nästa sekund ångrade jag mig, men då var det försent. Mamma målar upp en bild efter sin egen tolkning och när hon får nog av Somliga drämmer hon dem i huvudet med det. Problemet är bara att det är dottern hon använder samtidigt som hon skarvar lite. Sanningen är betydligt enklare och fulare.

Elias och jag packade ihop hans dator och böcker och åkte till Restaurang Maestro sen. Jag hade ju inte tänkt åka dit igen efter att ha sett matleveransmannen klia sig rejält där bak en gång, men nu blev det så. Det kändes lite roligare att ta dit pojken än till en vanlig pizzeria. Kliande mannen jobbar ju liksom inte inne i restaurangen utan kör bara ut beställd mat.

Maestro har en del spännande inredning. Eftersom restaurangen är belägen i en gammal bensinmack har man gjort sitt bästa för att hålla kvar det lite. Väggarna är av korrugerad plåt – ser det ut som! Det är faktiskt en tapet! Accentfärgen sen är en färg som jag bestämt vet att en viss arg tjej estimerar synnerligen!

Vägg som korrugerad plåt, konst i svart och lime. Den senare är restaurangens accentfärg.

Det finns fler annorlunda detaljer på Maestro. Idag tyckte jag till exempel att besticken är väldigt vackra. De ser nästan erotiska ut.

Erotiska bestick?

Men nu var det inte erotik vi skulle ägna oss åt utan mat. Elias tyckte att vi fick vänta länge. Det var väldigt mycket folk där. Till sist fick vi vår mat. Elias åt fish & chips, jag tog en Quatro formaggio-pizza. Jag tycker att stället har blivit aningen sämre efter ägarbytet. Till exempel påpekade jag att bordet var vickigt redan när vi satte oss. Servitören skakade bara på axlarna och sa:

Det är det jämt!

och sen gick han – för att hämta nåt att lägga under ena bordsbenet, trodde jag. Men han kan aldrig tillbaka! Jag rev därför av halva min servett och la under bordsbenet.

När maten sen var färdig kom min pizza först. Elias mat dröjde fem minuter. Det är dåligt, tycker jag. I ett sällskap ska alla få maten samtidigt. Eftersom vårt sällskap inte var så stort – två personer – borde det inte ha varit svårt.

Så snart vi hade svalt sista tuggan messade jag Elias pappa som överenskommet att vi var klara för avfärd, men jag frågade också om han hade nåt kaffe att bjuda på. Det hade han! Jerry gör alltid så starkt och gott kaffe, så det smakade kanongott. Till kaffet fick jag en katt i knäet, Felix, som jag en gång för ett par år sen var med och räddade livet på!

Felix hoppade helt ogenerat upp i mitt knä.

Det kändes konstigt att åka hem till ett tomt hem, men jag tänkte att killarna kanske ville umgås lite innan det blev läggdags. Och jag gissar att vi ses igen på skolavslutningen på tisdag kväll.

När jag svängde in på parkeringen såg jag regnbågen sjunka ner i Tokerian. Det sägs ju att det ska finnas en kruka guld i slutet av regnbågen, men jag är inte riktigt säker på att det stämmer i det här fallet…

En regnbåge över Tokerian.

Jag satte igång med att riva ur sängkläderna för att bädda rent. Nu ska jag göra klart det och inte sitta här och skriva. Måste försöka somna före halv två i natt, ska ju upp tio över sex i morgon bitti för en ny arbetsvecka, med förhoppningsvis minst två, kanske till och med tre erbjudanden om framtiden… (Man kan ju få drömma och hoppas ett tag, i alla fall…)

Livet är kort.

Read Full Post »

Som sagt, tejp är bra…

Som sagt, tejp är bra, en alldeles utmärkt uppfinning! Nu har jag tejpat min vattenflaska på jobbet. Flaskan läckte i SKARVARNA på själva flaskkroppen. Tjolahopp!

Tejp funkar bra även för läckande vattenflaskor. I bakgrunden den fina muggen jag fick av Linn till födelsedagen förra året.

Read Full Post »

Kyla, kärlek och att inte försvinna

God morgon, det är 20 grader kallt!..

Orden är min Fästmös och jag fick höra dem i morse, runt klockan 6.20. Anna skulle nämligen vara på jobbet klockan sju idag – okristlig tid! – och jag skulle skjutsa min kära. Jag vet att det är folk som reagerar på att jag skjutsar familjen. Även om jag gör det mer sällan nu för tiden får jag höra gliringar. Sluta med det! Det är mitt val! Och skälet till att jag gör det är… kärlek. Vem skulle INTE  vilja skjutsa sin älskade till jobbet en morgon när det är -20 grader om den kunde? Nä, just det! 

Den här bilden tog jag vid åtta-tiden. De övre siffrorna visar utetemperaturen, de nedre temperaturen i mitt kök.

Det är liksom inte bara utomhus det är kallt. Det är kallt inne i lägenheten också, trots att elementen är varma. Och trots att jag har tätat alla fönster här – mellan rutorna och till och med på insidan i skarvarna. För det drar så in i h-e. Föga har det hjälpt att försöka täta. Jag tycker att det är liiite lite med 18,6 grader inomhus. Nu är det emellertid så att min bostadsrättsförening redan för ungefär ett år sen aviserade i ett medlemsutskick våren 2011 att man tänker göra en upphandling för byte av fönster och balkongdörrar. Det tar tid. Under tiden fryser vi.

I morse när jag kom hem från den kylslagna resan hoppade jag i säng igen och slumrade kanske nån knapp timma. Låg och funderade lite på det här med vanor och rutiner och hur viktigt det ändå är. Vi människor vill ju så gärna tro, ofta, att

allt är som vanligt

fast det inte alls är det. Då är det tryggt med vanor och rutiner. Häromdan, när jag rensade bland mina Viktiga Papper, hittade jag en tjock bunt med papperslappar. När jag tittade på dem och såg vad de innehöll föll en tår. Eller nej, flera tårar.

I januari 2009 fick jag nämligen ett tips från en av de få vettig(a) person(erna) på mitt fack att jag skulle skriva upp sex saker jag måste göra varje dag. Det kunde vara stort som smått, det viktiga var att jag hade en tillvaro med vanor och saker att göra så att min liv fick lite struktur. F*n, vad det gjorde ont att påminnas om det där lappsystemet! Jag körde stenhårt med det fram till slutet av 2010. Då började jag i stället planera på riktigt för mitt frånfälle. För då ville jag inte vara med längre.

Nu har det flutit ännu mer vatten under mina broar. Tillvaron stabiliserar sig periodvis, men grundproblemet är fortfarande inte löst. Jag får små andningspauser när jag kan hämta kraft i att göra det jag älskar – arbeta. Men tankarna på att göra slut på alltihop kommer då och då, det är inget jag kan styra. Däremot försöker jag använda de verktyg jag har insett är bäst för att mota bort såna tankar. Och så har jag människor omkring mig som bryr sig om mig och som älskar mig och som jag bryr mig om och älskar  så mycket att jag inte vill göra dem illa – genom att göra mig själv illa. Jag vill inte försvinna än.

Det tänker jag ofta på. Att jag är lyckligt lottad att det finns en Anna i mitt liv att skjutsa till jobbet tidigt en lördag när det är 20 grader kallt och kroppen skriker efter sovmorgon. (Jag kan ju krypa ner i sängen igen sen, det kan inte Anna, hon måste jobba. Så det är inte synd om mig!)

Jag vill inte försvinna. Ännu.

I kväll ska jag laga italiensk köttfärssås (på kycklingfärs, förstås!) och vi ska dricka Amaronevin – igår blev det pizza, öl och pistagenötter. Glöm inte bort att jag live-bloggar klockan 20 och framåt! Det är ju första deltävlingen i Melodifestivalen 2012!!!

Read Full Post »