Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ung man’

Ett inlägg om en ny TV-serie.


 

Sanna Lundell och Ann Söderlund

Sanna Lundell och Ann Söderlund för i Djävulsdansen. (Fotot är lånat från SvT:s webbplats.)

Alldeles nyss har jag sett den första delen av Djävulsdansen. Jag är ganska schack matt. Det handlar om beroende och medberoende och trots att jag varit bara lite drabbad i mitt liv är det jobbigt att se det här programmet.

Programledarna Ann Söderlund och Sanna Lundell träffar en kvinna och en ung man som båda är barn till missbrukande föräldrar. Hillevi Wahl har skrivit en bok om sin uppväxt, till och med. Hon berättar väldigt rakt på sak och vi får också höra en del stycken ur hennes bok. Det är nästan skönt att höra henne berätta om sitt skrivande och om hur hon går in i det. Men det gör ont när hon berättar att hon också går sönder under arbetet och lyfts ut till den nya verkligheten av sin make.

Den unge Simons upplevelser är nyare i tiden. Hans pappa har varit drogfri i tio månader när de träffas. Det är så… tufft.

Det blev en stark start av den här programserien. Trots det och trots att programledarna själva har deltagit i en djävulsdans som medberoende i sina familjer, blir det inte riktigt fullträff. Simon är så skör, så skör och en gravid och känslosam Ann Söderlund känns kanske inte riktigt som den bästa samtalsledaren när Simon ska konfrontera sin pappa. Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar vad som händer med Simon efteråt. Hans pappa åker tillbaka till behandlingshemmet, men den unge mannen… Vart tar han vägen? Vem har en famn för honom?

Men det jag gillar med programmet är blandningen av kända och vanliga människor. Det känns rätt och viktigt att visa att ”alla” kan drabbas. Efter varje program finns det möjlighet att chatta med programledarna och producenten Ann-Linn Guillou på SvT:s webbplats.

Toffelomdömet för första programmet blir inte det högsta, men högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång
får vi träffa Märta Tikkanen, till exempel, vars man Henrik hade grava missbruksproblem.

Missade du första delen kan du titta här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt tramsigt inlägg.


 

Grogglas

Två dammiga grogglas kom fram liksom whiskystenarna.

Det är inte precis kaffe det bjuds på när en Toffla får oväntat besök. Ganska sent på fredagskvällen tyckte jag att jag hörde en försynt knackning på ytterdörren. Men jag var inte säker. Sen hördes en knackning till. Så jag gick och öppnade, för jag hade just inget annat för mig än att proppa käften full av choklad och glo på nån amerikansk crime-serie på Kanal 9.

Utanför stod en ung man med två flaskor han ville bjuda på mig. Och vi satte oss ner vid mitt köksbord. Jag dammade av två grogglas, tog fram whiskystenarna.

Sen språkade vi och skålade och drack. Nån sorts rävgiftsvariant av GT. Nä, det var inte så gott. Den unge mannen kunde inte riktigt följa med i det jag sa. Som vanligt var jag brutalt ärlig i mitt omdöme om dem jag gillar och dem jag inte gillar. GT-mannen tillhör favoritlaget. När samtalet började snurra alltför mycket följde jag honom hem. Återbördade mannen till den unga hustrun. Gästerna från vardagsrumssoffan hade redan lämnat den. Kanske var de rädda att jag skulle göra entré.

Trevligt och lite förvirrande och jag vet inte riktigt vad. Men det finns människor jag instinktivt gillar. Den här unge mannen var definitivt en av dem.

Nu ska jag sussa några timmar. Jag rapar gin. På eftermiddagen ska jag till Himlen. Jag hoppas att GT-mannen kommer i tid till sin match. Det var lite roligt att få vara med och leka en stund. Det var länge sen jag efterfrågades. Jag kan ta en och annan kopparslagare och sur ginuppstötning om så skulle vara. Jag fick vara med…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.


Idag betalade jag 65 kronor plus bensin
för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.


Jag skulle en trappa upp
 för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummerlapp nr 9

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.


En av dem
som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svängningarna i tillvaron. (Och för den som inte kan läsa mellan raderna kan jag berätta att jag är rätt förtvivlad. Jag bara försöker att inte tappa livsgnistan.)


Igår kväll anordnade Fästmön en riktig fest för oss!
Och det var precis vad vi behövde båda två. Den här veckan har inte varit rolig. För min del har den inneburit tre nej och ett kanske som jag absolut inte vågar hänga upp mig på. Inte ett dugg.

Anna gjorde två läckra räksmörgåsar med aioli, tomat, sallad, dill, ägg och citron åt oss. Det var ljuvligt gott att kunna sitta på ballen* och avnjuta!

Annas räkmackor
Läckert!


Och som av en händelse
råkade det slinka med ett par flaskor vitt vin när jag var och köpte midsommarsnaps på Systemet! Det ena vinet skulle passa perfekt till vit fisk och skaldjur. And I can promise you, it did! (Jag är inte så bra på vita viner, så jag blev glatt överraskad.)

Ett glas vitt
En chardonnay som slank ner fint.


Det var så gott att hela flaskan tog slut,
faktiskt, vi som brukar vara så måttliga! Men Anna har ju semester och jag låtsades att jag hade det. Till och med fröken Pick & Joy gladdes för vår skull.

FRk Pick & Joy
Fröken Pick & Joy.


Vi njöt på ballen
av såväl mat och dryck som den tystnad som infann sig så småningom. Vi fick ingen vidare matro först, men vad kan man förvänta sig?

Jag fick en inbjudan av en färgrik (inte bara färgstark, den här gången…) person att spela Wordfeud. I samband med det bokade jag in en intervju tid med personen. En intervju som förstås ska bli en artikel till Uppsalanyheter.se nästa vecka!

 Rosett på fingret
Accessoar från vinflaskan som jag genast applicerade på mitt högra långfinger. Micket snigg sidenrosett!


Kvällen avslutades med ett TV-program
om nordiska deckarförfattare, i och för sig intressant, men inte nåt som gav mig nån ny information.

Eller nej. Kvällen avslutades inte därmed. Jag fick ett sista uppdrag. Det är ju så att jag är tillsammans med en blondin. En vacker kvinna som gav sig ut i junisolen igår – utan att smörja in sig med nån solskyddsfaktor. Och kanske var det ryggfärgen som inspirerade till räkmackorna på kvällen? Ungefär samma färg hade de, i alla fall, räkorna och ryggen…

Annas solbrända rygg
Min älskade blondins räkfärgade rygg.


I natt sov jag hela natten
utan att nån elektrisk apparat på andra sidan väggen orsakade störningar på min klockradio mellan klockan fyra och sex som morgonen innan. Ändå var jag skittrött när jag vaknade. En ledig dag i morgon samt två till i och med lördag och söndag känns extra skönt! Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra, men som läget är nu försöker jag jobba tills jag stupar. Och slutar. Jag har dragit ut en blankett för Arbetsgivarintyg som jag tänkte be A fylla i åt mig så att jag kan ta med den när jag den 1 augusti traskar iväg till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Den ljusnande framtid är verkligen inte min…

Redan igår morse bytte jag ut Sarah Dawn Finer på musikanläggningen i bilen. Nu går Marilyn Manson i stället. Han passar min sinnesstämning mycket bättre just nu, ärligt talat. Jag är besviken, arg, ledsen och förstås väldigt orolig. Hur mamma mår ska vi inte tala om. Jag är en stor besvikelse och en enorm källa för oro. Vem vill vara det om man finge välja? Inte jag, i alla fall. Som vuxen hade jag hoppats kunna supporta mamma lite ekonomiskt med tanke på den usla pension hon har. Snart måste jag börja vända på varenda krona. Igen. Men jag är van, så det går. Det måste gå.

Den här morgonen började verkligen inte bra. Jag skriver ju ofta om mina mottrafikanter på morgnarna, men en del cyklister tar faktiskt priset! I morse var det en karl – en vuxen man, alltså, ingen barn eller tonåring eller ens en ung man – som cyklade mot rött och rakt ut framför min bil (som hade grönt). Jag hann bromsa och la mig sen på tutan. Karl’n klarade sig från att bli ett med Clark Kent**s lack – med nöd och näppe. Galning!

På jobbet ägnade jag ungefär den första halvtimmen åt att jaga en fungerande skrivare i huset så att jag kunde skriva ut några viktiga papper. Detta är fantastiskt – NOT! Jag har tillgång till fyra skrivare, ingen enda fungerade som den skulle. Män från IT alternativt Ricoh (ja, det tycks bara vara män som jobbar med skrivarreparationer) är här jag lovar dig VARJE DAG och grejar med skrivarna. Och när reparatörerna har gått fungerar skrivarna i typ fem minuter innan det är dags att braka samman igen.

Idag är min intention att gå två timmar tidigare. Jag ska ut till Förorten och hämta Anna och sen ska vi åka och handla helgmat. Vi får se hur det blir. Med min vanliga tur, så…


* ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Alldeles nyssens fick jag ett telefonsamtal från nummer 0729424262. En snabbpratande yngre man som inte presenterade sig informerade mig om att jag hade en obetald räkning som hängde på hans anslagstavla. Eh? Jag fattade inget. Varför skulle jag ha en obetald räkning på hans anslagstavla?

Först efter en god stund sa ynglingen att han ringde från restaurangen Annas mat. Men numret han ringde från går inte till Annas mat utan till en mobil med kontantkort. Och där har jag verkligen inte nån obetald räkning, det kan jag garantera! Jag har visserligen handlat pizzor och fått dem hemkörda från Annas mat två gånger, men varje gång har jag betalat kontant, inte med kort.

pizza
Jag älskar pizza, men jag tänker aldrig mer beställa från Annas pizza eftersom de anklagar mig för att inte ha betalt en räkning. Idioter!


Efter en del dividerande
gav sig plötsligt den unge mannen och bad om ursäkt. Gissningsvis hörde han vad jag sa, att jag aldrig betalar med kort vid hemkörning. Aldrig. Och eftersom han inte ens kunde tala om vilket datum jag hade köpt pizzor från dem betvivlar jag starkt att det fanns nån räkning som hängde på hans anslagstavla.

Så ring inte till mig och försök! Nu tänker jag aldrig mer beställa pizzor för hemkörning från Annas mat och passar med detta blogginlägg på att varna andra för vad jag anser vara försök till lurendrejeri! Jag vet ju inte säkert om Annas mat ligger bakom detta, men om inte, kan det vara den som kör ut pizzorna. Eller nån som chansade på att jag var en virrig tant. Strunt samma, jag tar det säkra före det osäkra och handlar aldrig mer där.


Livet är kort.

Read Full Post »

Fredag skulle vi se foton, hade vi bestämt. Efter en bastant frukost, där vi naturligtvis satt och kommenterade allt och alla, gav vi oss ut i fotriktiga sandaler, vi är ju två robusta fruntimmer… Efter fem minuter träffade vi bekantingarna A och J från Metropolen Byhålan, ett kärt återseende. Tyvärr har mycket tråkigt hänt sen sist, men ändå står vi här idag… Livet kan ta märkliga vändningar…

Vi promenerade genom Kungsan. Lite kul att se i dagsljus vad som fanns där och inte bara nattens mystiska människor och ställen…


Anna i Kungsan.

                                                                                                                                                            Min Pride-flicka poserar mycket ovilligt, men här fick jag henne att ställa sig nedanför den gigantiska scenen.


Min Pride-flicka!

Solen var lika stark som dagen innan. Och överallt vimlade det av regnbågsflaggor…


Sol och regnbågsflaggor över allt!

                                                                                                                                                            När vi passerade Slottet såg vi en härlig fontän. Jag försökte få Anna att göra en Anita Ekberg, men hon vägrade.


Vatten, utan Anita och Anna.

                                                                                                                                                                Kung Gustaf III stod rak i ryggen och syntes försöka dirigera flaggorna att blåsa åt Kungsträdgården till. Men de var olydiga, flaggorna.


Flaggorna blåste åt ett annat håll än kungen dirigerade.

                                                                                                                                                                 Vi promenerade som sagt till Fotografiska museet. Det var varmt och jag solbrände mina axlar lite, upptäckte jag senare. Vid hamnen passerade vi bussar som gick till Paradiset… Undrar var det ligger…


En Birka-buss till Paradiset.

                                                                                                                                                              Vi stannade och fotade en del. Och så fläktade det så härligt vid vattnet…


Anna vid vattnet, här mixtrar hon med sin mobilkamera.

                                                                                                                                                    Fotografiska hade flera spännande utställningar som jag verkligen rekommenderar! Det enda som är mindre bra är inträdet, hela 110 pix. Det är dyraste laget, tycker jag som lever på a-kassa.

Bäst var förstås Robert Mapplethorpe-utställningen, men man får vara beredd på att en del av bilderna är väldigt nakna och, ja, pang på, så att säga. Vidare såg vi en utställning om nordiska modeller i Chanelutstyrslar samt kinesen Liu Bolins märkliga utställning Den osynlige mannen. En utställning om en anorexiasjuk flicka var gripande och nästan alltför svår att ta in. Utställningen av Jacob Felländers analoga foton kändes mest rörig. Men utställningen Circle of memories av Eleonor Coppola var den i särklass mest berörande. Jag kände en sån sorg i bröstet hela tiden jag gick bland höet och alla handskrivna lappar…


Mest berörande.

                                                                                                                                                                Så strosade vi tillbaka igen, genom Gamla stan. Vilade ut med var sin kall öl och passade på att skriva några rader till lilla mamma.


En hälsning till mamma.

                                                                                                                                               Naturligtvis satt vi och spanade på folk och deras klädsel. Vi är fortfarande snyggast klädda själva. Eller i alla fall mest diskret klädda…

På Drottninggatan stannade vi och köpte med oss lite gottis. Anna fick först betala lite väl mycket för sina små bitar, men till sist blev det rätt.


Det var lite Goddag Yxskaft – eller Hello Kitty på godisaffären…

                                                                                                                                                                 Vi vilade en stund på hotellet och tog var sin svalkande dusch. Ursprungliga tanken var att traska tillbaka till Gamla stan och äta, men vi valde ett ställe intill hotellet, Taverna Efes.


Taverna Efes, en grekisk restaurang, finns intill vårt hotell.

                                                                                                                                                            Där underhölls vi – NOT! –  av en kvartett varav en dam i 55-60-årsåldern med basröst och tillika megafon höll låda hela tiden. Anna satt med ryggen mot sällskapet och fick uppfattningen att det var en ung man i 30-årsåldern som talade. Inte ens när jag nämnde ett par bekanta till mina föräldrarsom Bastuban och hennes man påminde om fattade Anna. Men sen såg hon. Och då skrattade vi förstås ännu mer…


Jag åt lax.

                                                                                                                                                              Sen bar det av till Kungsan. Vi träffade både mindre trevliga och trevliga bekantskaper och vänner. Blan de trevliga märktes G från Västerås (ses alltför sällan!), Gunilla och Anna (äntligen)  och Siv och K (jamen varför har vi inte träffats tidigare?!). Tyvärr lyckades jag endast fånga Gunilla och Anna på bild, men visst är de väl söta???


Gunilla och Anna.

                                                                                                                                                                      Så småningom strosade vi hem i julinatten augustinatten. Köpte med oss räkmackor och kaffe upp på rummet och somnade – framför TV:n. Två trötta tanter.

Och nu laddar vi förstås för den stora paraden! I den lär Anna vara sötast!


Anna är sötast!

                                                                                                                                                              To be contiued…

Read Full Post »