Telefonerande, dåliga samveten och torrt vare här

Ett inlägg om en handläggare som inte vill bli min, en ängslig mamma och kläder mot väta.

Efter dagens dusch och hårtvätt hade jag inte så stor lust att bli blöt igen. Men jag behövde gå och handla. Jag rev i garderoberna och hittade en tunn, men vindskyddande jacka och ett par hela, grövre skor. Jackan var i bra skick. Jag är emellertid inte i lika bra skick, så frågan var om jag inklusive en luvatröja fick plats under jackan. Det fick vi! SÅ jäkla fet är jag alltså inte! Skorna funkade också bra. Lite bökigt blir det att flytta mina inlägg fram och tillbaka i olika skor. Ett par specialgjutna inlägg kostade nästan 1 600 spänn i början av december förra året. Det är alltså uteslutet att inhandla ytterligare ett par.

Mina inlägg som är gjorda efter gipsavgjutningar av mina fötter.

Idag var det inget mer än två glödlampor och ett batteri som skulle avlämnas i soprummet, på vägen till Tokerian. Det var bra, det, för mobilen ringde. Du kan aldrig gissa vem det var – och det kunde inte jag heller enbart genom att titta på uppringande nummer. Men det var… en handläggare på Arbetsförnedr… Arbetsförmedlingen! Jag var ju dit och skrev in mig den 1 augusti. En vecka senare deltog jag i ett obligatoriskt jävla skitmöte som tog en hel förmiddag i anspråk (då visade jag upp en bunt intyg också som skulle registreras). Sen dess har jag ringt Kundtjänst och berättat om några av jobben jag har sökt. Jag har registrerat mig på nätet hos Arbetsförmedlingen – inför kommande månadsrapportering den vägen. Arbetsförn… Arbetsförmedlingen ska nämligen slippa prata med människor en gång i månaden i alla fall. I stället ska personalen roa sig med att läsa vad dessa människor, vi arbetssökande, har sökt för jobb etc.

Hoppas att de är beredda på den roman jag tänker förse dem med!

skrockade hon häxlikt och kliade sig på skäggvårtan som rodnade av förtjusning på hennes nästipp.

(Ja du läste rätt! Vårtan rodnade!)

Men åter till handläggaren. Nån handläggare har jag nämligen inte fått än och jag har ännu inte hört av nån tänkbar kandidat (sic!) från AF. Den jag skrev in mig hos tyckte att jag skulle tillhöra AF Kultur. Sen har jag väntat och väntat och väntat för att få höra ifrån nån handläggare. Nu ringde en! Heureka! Eller..?

Varken h*n som ringde eller jag vill ha nåt ihop. Ingen av oss tycker att en kommunikatör ska tillhöra Kulturdelen av Arbetsförmedlingen. Bra. Överens. Det var också fint att h*n ringde mig för att fråga om min åsikt. Så vad händer nu? Tja… fortsatt väntan på en handläggare för mig på AF. Tro nu inte att jag har några större förhoppningar. Jag vet visserligen att det finns undantag i form av lysande stjärnor, men dessa undantag är få. Närmare bestämt två (2) – Maria och Ingmari. Nej, några mirakel förväntar jag mig inte. Samtidigt måste jag ha en handläggare så att a-kassan blir nöjd. Nån hjälp eller nån förmedling av jobb har jag aldrig fått av AF.

Jag vet inte om jag blev så här glad för att nån från AF ringde, men jag är i alla fall inte bortglömd av dem…

På Tokerian hände inget anmärkningsvärt alls idag. Där var mest äldre och jag. Äldre människor är vanligen väluppfostrade och de springer inte omkring och skriker. Inga kulturkrockar, alltså! Hann precis in och hade klätt av mig blöta ytterkläder när lilla mamma ringde. Och hade dåligt samvete! Hon hade dåligt samvete för att hon hade köpt sig själv en höstjacka i stället för att skicka pengar till sin arbetslösa, 51-åriga dotter! Har du hört?! Det var nästan så jag grinade. Jag ska absolut inte säga nåt mer om min ekonomi till mamma. Det gör henne bara mer orolig och upprörd över situationen. Stackars mamma!  Nu får jag dåligt samvete…

Regnet öser ner och den jobbigaste timmen av dem alla på mitt dygn är snart till ända. Timmen mellan 14 och 15 är den mest ångestframkallande jag vet just nu. Det gäller att mota Olle i grind hårt och skoningslöst. TACK, bloggen, för att du finns och kan ta emot mina ord och tankar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.

Idag var jag anmodad att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.

Jag var naturligtvis inte ensam på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.

Jag frågade varför de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.

Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Arbetsförmedlingen misslyckas med en av sina viktigaste uppgifter

Inte ett dugg förvånad är jag när jag läser tidigt i morse om att Arbetsförmedlingen misslyckas med en av sina viktigaste uppgifter: att hjälpa långtidsarbetslösa att få jobb.

En intern rapport hos Arbetsförmedlingen om nästan 600 långtidsarbetslösa visar att ungefär hälften inte har fått jobb. Och bland de utlandsfödda har över hälften lämnats att klara sig själva. Biträdande generaldirektören Jan-Olof Dahlgren menar att det beror på att antalet arbetslösa har växt så snabbt att Arbetsförmedlingen inte har tillräckligt med personal att hjälpa dem. Eller hjälpa och hjälpa, det handlar väl inte om att Arbetsförmedlingen som myndighet ska hjälpa nån, den ska väl göra sitt jobb? Eller? Men jag minns ju vad en av mina handläggare svarade på min fråga om Arbetsförmedlingen gör och om den ägnar sig åt att förmedla jobb, med tanke på dess namn:

Nej, vi förmedlar inte jobb.

fick jag till svar. Klart och tydligt.

Men redan i höstas fick Arbetsförmedlingen resurser och bland annat anställt 2 000 nya medarbetare. När dessa

kommer in i arbetet

tror Jan-Olof Dahlgren att det kan bli bättre. Hur lång tid ska det ta, dårå, om man har haft extra resurser sen hösten 2011??? Är det inte dags att sluta kalla medarbetarna nyanställda när det är juli 2012?

Man kan ju inte heller låta bli att undra om dessa senast anställda var långtidsarbetslösa eller inte och att detta i värsta fall var ett sätt att putsa siffrorna… Nåja, jag hoppas att det kan göra sitt jobb – oavsett vad vissa handläggare tror att Arbetsförmedlingen har för uppdrag eller vad den faktiskt har. För om dess medarbetare inte klarar av att förmedla jobb bör man nog byta namn å det snaraste innan nån smarting anmäler myndigheten för vilseledande marknadsföring.

Ovan nämnda rapport var för övrigt klar redan i april, men har ännu inte föredragits för generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist. Var har hon varit i tre månader, då? Letat jobb åt långtidsarbetslösa? Nej, det kan jag väl aldrig tänka mig.

Hela 49 procent av rapportens slumpmässigt utvalda långtidsarbetslösa har inga registrerade aktiviteter i sina handlingsplaner, enligt Dagens Nyheter. Handlingsplaner som är obligatoriska. Här finns inte heller nån dokumentation om vilka jobb personen har sökt och enligt vilka jobbsökarstrategier.

Antalet anvisningar till jobb är ytterst få, 

skriver DN. Jag är inte ett dugg förvånad, jag fick en enda (1) under de två år och åtta månader jag var arbetssökande. En.

För övrigt har jag just lärt mig vad en långtidsarbetslös är:

en person som under mer än 6 månader (27 veckor) varit utan arbete, inte deltagit i program med aktivitetsstöd och är 25 år eller äldre

Är det nån som förstår att jag bara känner mig rasande när jag läser om Arbetsförmedlingen och det arbete den utför? Men… jag vill tillägga att det faktiskt också finns undantag bland handläggarna och dem som jobbar där. Jag träffade på två (2) under mina år som inskriven. Så dessa två, Ingmari och Maria, undantas från den svarta bak jag härmed delar ut!

Till Arbetsförmedlingen för dess enorma misslyckande med att utföra en av sina viktigaste uppgifter.

 

Read Full Post »

A-kassa – obligatorisk eller inte?

Regeringen har funderingar på att införa obligatorisk a-kassa. Men vad tycker svenskarna om det? En liten majoritet är emot detta, 51 procent. Och 46 procent vill ha en obligatorisk a-kassa. Det visar siffror från Välfärdsbarometern.

Syftet med att införa ett tvång är enligt regeringen att

[…] stärka människors trygghet och stabiliteten på arbetsmarknaden […]

Tja, det låter ju bra. Fast frågan är ju vem som klarar av att leva och försörja sig på a-kassan… Det går nämligen inte i längden, så jag tror ingen frivilligt försöker.

Åter till Välfärdsbarometern och vad svenskarna tycker om förslaget. Tydligt och klart är att de unga är mot ett obligatorium medan de äldre är för. Allra flest för en obligatorisk a-kassa är pensionärerna – som ju aldrig skulle utnyttja den. Studenter är starka motståndare. Bland arbetssökande tycker en tredjedel att a-kassa ska vara obligatoriskt.

Klart är att många tycker att det är upp till den enskilde att skydda sig själv:

[…] 60 procent menar även att den enskildes ansvar för att säkra sin egen välfärd när det gäller exempelvis sjukpenning, arbetslöshetsförsäkring och sjukvårdskostnader bör bli större än i dag. […]

Som sagt, om syftet med ett obligatorium är att människor ska känna sig trygga är det ju bra. Men det är nästan omöjligt att leva på a-kassan. Det går ett tag. Ett litet tag. Varför inte göra en ordentlig översyn av hela systemet i stället för att diskutera tvång eller inte? Tvång är nämligen aldrig bra, anser jag.

Socialförsäkringskommittén ska senast i maj 2013 ha ett förslag om obligatorisk a-kassa eller ej. Vilken tur, då är har de som jobbar i kommittén arbete ett par år till…

Read Full Post »