Livet på en räkmacka

Ett gott inlägg.

---

 

En räkmacka med hopplock från olika kylar, frysar och Tokerian.

Då och då händer det att människor undrar hur jag kan leva som jag gör utan nån inkomst. Jag har lust att svara

Det ska du skita i!

Men det gör jag förstås inte, jag är för väluppfostrad. Fast jag kan avslöja att mitt knep är att leva snålt nio gånger av tio och sen unna sig den tionde gången. Vissa dar äter jag middag för en femma. Då kan jag tillåta mig att köpa fyra goda viner – som igår. (Varav ett par av vinerna för övrigt var billiga viner.)

Blåbär och hallon till filmjölken blev det i morse.

Igår kväll kom Fästmön hit. Då åt vi räkmackor. Livet på vår räkmacka gick till så att vi samlade ihop det vi hade i våra kylar och frysar, så det enda jag behövde köpa var dill och en citron. Resten fanns redan, inköpt nån dag när det fanns pengar i hushållskassan. Och genom detta hopplock kunde jag köpa oss lite C-vitamin som vi behöver efter den hiskeliga influensan, eller vad det nu var, som vi drabbades av för ett par veckor sen.

Idag hade jag fått ett meddelande från a-kassan. Utan att ha läst det fick jag rusa in på toa. Jag reagerar alltid så när a-kassan mejlar att jag har ett meddelande att läsa på Mina sidor, så det hade inget med räkorna att göra. Det var en specifikation på en utbetalning jag får på torsdag. Den sista på ett tag. Jag får inte ens ut en tredjedel av vad jag tjänade på min senaste visstidsanställning. På specifikationen står att jag har 70 procent. Men min dagersättning har aldrig sänkts, för jag har en gång i tiden haft för hög lön. Att slå i det taket gör rätt ont. Nu menar jag inte att man ska bli rik av att gå på a-kassa, men faktum är att jag lever på ett par tusen under existensminimum varje månad, ungefär. Det går. Allting går om man bara ger sig den på det. Men jag är inte nåt kap längre för den som tror att jag är förmögen…

Jag berättar inte detta för att du ska tycka synd om mig eller för att stilla nåt dåligt samvete hos mig själv. Jag skriver om det i en konstaterande ton som jag hoppas att du uppfattar. Sen vet jag att det sitter kärringar framför allt och en och annan gubbe också och tycker en massa och har en massa synpunkter på mitt leverne. Varsågod och kom och byt liv med mig en vecka så får du se hur du klarar det! För ärligt talat har du ingen aning om saker och ting eftersom du ju inte är jag. En sak jag äntligen har lärt mig den hårda vägen de här sex djävulsåren är att… Eh nej. Det tänker jag inte avslöja. Jag har lärt mig många saker, om både mig själv och andra människor. En dag kanske jag dör som en snäppet bättre människa än den jag var 2009. Vem vet…

Nu på morgonen har jag rivit i mina garderober efter nåt helt och propert jag kan ikläda mig denna eftermiddag när vi ska fira en 60-åring i familjen. Det är OK att gå omkring i trasiga kläder här hemma, men baske mig inte när man ska bort på kalas. Kläder är ett nödvändigt ont ibland. De enda av den sorten som jag nu har tillräckligt av och som även är i gott skick är underkläder och strumpor. Men sånt visar man förstås inte upp på nåt kalas. Min gamla mamma sa häromdan att hon tänkte skicka mig en namnsdagspeng senare i månaden att använda till inköp av byxor. Jag vet inte det, jag. Byxor… Är inte det onödigt när jag inte ska nånstans direkt..?

Livet på en räkmacka i New Village har du fått lite glimtar av nu.  Hellre böcker än kläder är det som gäller samt goda viner och nyttig mat en gång på tio. Det bästa i livet är ändå gratis. Kärlek, till exempel, och goda vänner. Att titta på mina blommande växter i köket, växter som jag har fått av två goda vänner, är både gratis för mig och en ren och skär njutning. Tack för dessa skönheter, Agneta och Lucille! Se så vackra blommorna är:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jakt på pastejen

Att storhandla är aldrig roligt. Att handla mat är aldrig roligt heller. Att storhandla mat inför en storhelg är… f*n i mig tortyr! 

Idag skulle vi göra allt – Storhandla Mat till en Storhelg. Redan när vi anlände blev det stirrigt. Mamma stack iväg innan jag hade hämtat scanner och påsar. Plötsligt var det raketfart in på ICA Maxi.

Mamma hade inte varit på ICA Maxi sen jag var hemma i somras. Och jag är ju som sagt inte på ICA Maxi så ofta. Det betyder att ingen av oss hittar. Det är för övrigt ingen idé att försöka memorera var saker och ting finns, för nästa gång har personalen flyttat om. Påminner starkt om en arbetsplats i mitt före detta liv där man hela tiden omorganiserade för omorganiserandets skull. Man lät ändå alla gamla rävar och hönor som var de verkliga bromsklossarna vara kvar, så inget blev liksom nånsin bättre. ICA Maxi i Metropolen Byhålan påminner mycket om den arbetsplatsen.

En gammal höna.

Åter till Metropolen. Betänk att mamma och jag hade utfört några ärenden i centrum först. Jag träffade gamla bekantingen AS som jag alltid träffar här eller på Pride. Jag tror alltid att jag inte känner nån här, så jag blir lika förvånad varje gång nån ropar på mig.

I centrum inhandlades två presenter till Petite Moi. Vi ska nämligen fira födelsedag här i morgon, vi har till och med köpt en tårta. En Toblerone-tårta! På ICA Maxi. Och dit styr jag er nu tillbaka i tanken…

Redan när vi anlände till ICA Maxi var jag kissnödig. Du vet så där så det riktigt bubblar i öronen. Men mamma sprang som sagt in i raketfart. Jag ville stanna och titta på ett sniggt duschdraperi, men det hade vi inte tid med. In i smeten, bara.

Smet… Jaa, så kan man ju kalla kärringar som aldrig har kört varuvagnar förr och gubbar som kan konsten att stå i vägen hur och var de än står. Och sen, redan vid frukten, började mamma gaffla om leverpastej.

Leverpastej ska vi ha. Leverpastej måste vi ha. Det äter du väl? Men var är leverpastejen? Var ÄR leverpastejen?

Jag svarade nånting om att jag trodde att den var längre fram, bortom osten. Men i en kvart irrade mamma omkring, hängandes på vagnen och ältandes om leverpastej, jag for som en vante i hennes kölvatten. Till sist kastade hon sig på en gosse som såg ut som han kom direkt från dagis, men han jobbade faktiskt i affären.  Och han sa precis vad jag hade sagt:

Leverpastej finns bortom osten, på höger sida.

Nöjde sig mamma med det? Nej. Vid sillburkarna, som stod före osten, var hon igång igen.

Här finns ju ingen leverpastej. Var ÄR leverpastejen? Va?  Vavava??? Det är skamligt!

Jaa,

tänkte jag,

det är säkert nån som hela tiden flyttar på leverpastejen när vi närmar oss den. Bara för att.

Men jag sa det inte. Mamma var inte på skämthumör.

Till sist nådde vi i alla fall vårt mål och därefter var det verkligen

Tack och hej, leverpastej! 

Vi skulle bara köpa lite Findusmiddagar och lösgodis, sen var vi äntligen klara. Fast… alla andra skulle också

bara

framför allt vad gäller lösgodiset. Folk var som galna! Men vi överlevde! Vi kom helskinnade ut genom kassan och medan mamma rullade in på apoteket kastade jag mig in på en toalett. Jag hann.

När vi kom hem fyllde mamma det här vackra ägget med lösgodis, en trisslott och en peng till mig!

Hemma igen smusslade mamma lite innan hon överlämnade ett vackert påskägg fullt av leverpastej godis samt en trisslott och en peng. Jag kan säga att jag grävde djupt i ägget innan jag pallade göra nåt annat.

Men jag har fått 

nåt annat gjort

idag också! Jag har jobbat lite. En timma eller knappt två. Övrig tid har jag försökt lossa på det trasiga, fettiga lysröret i köket samt letat efter mammas lila skohorn. Ingetdera var framgångsrikt, möjligen den lilla stundens arbete…

Denna händelserika dag avslutade jag på kyrkogården med att göra fint hos mormor och morfar och pappa. Sen åkte vi till korvkiosken och köpte middag. Det var lite ledsamt att höra att den unge ägarens morbror gått bort i januari. Men, som han sa så klokt:

Det är en del av livet.

Jag hoppas pappa tyckte om penséerna, de mörka blålila var hans favoritfärg…

Penséer till mormor och morfar och pappa.

Read Full Post »

Sociala kontakter – In Real Life

Det kändes som om jag hade så mycket kväll i kväll. Först. Men sen svischade timmarna förbi och nu är det snart läggdags. Jag har pratat i telefonen tre gånger – först ringde jag mamma, sen en kär vän och sist, men inte minst ringde Fästmön.

Mamma har nu börjat backa om julen, gissar att jag inte lät tillräckligt entusiastisk i lördags. Men det är ju bara så att jag inte vet mitt läge och jag har svårt att planera nånting för framtiden då. Än så länge är löften bara ord i luften – inte på nåt papper. Och då blir det… knepigt.

Min kära vän och jag avhandlade sju sorger, åtta bedrövelser och en miljon glädjeämnen. För just idag är jag väldigt glad för min väns skull och önskar en massa lycka till. Bland våra gemensamma glädjeämnen finns de partners vi har – vi är så lyckligt lottade att det finns lugna och kloka personer vid vår sida. Inte såna som vi, som är hetsiga och snabba att måla allt och alla i tjockis-svart… Jag känner mig ibland som skalet på en kastanj, taggig som f*n.

Självporträtt?

                                                                                                                                                               Idag har jag målat lite för mycket i svart, liksom en och annan människa. Framför allt en människa som har gjort mig mycket illa – trots att vi aldrig, mig veterligen, har träffats. Det komplicerar saker och ting. Och än mer komplicerande är det att det vi kallar Världen är nånting så litet. Jag önskar att jag kunde se över och bortom alla onda ord. Låta dem rinna av mig. Men jag är inte alls bra på det. Jag till och med förutsätter att de flesta vill mig illa. Som balans och motvikt rycker då allt som oftast Anna in. Kloka, coola Anna som säger saker som

Det är väl skit samma vad h*n tycker, det är väl viktigare vad jag tycker?

Snacka om att slå huvet på spiken!..

Men jag har också gjort en ny bekantskap i Peter (som egentligen heter nånting annat). Jag känner mig modig som vågar, modig som ändå litar på mitt omdöme. Samtidigt är det väl så att den som ger också får. Noterbart är, för övrigt, att jag mer och mer väljer manliga bekantskaper. Kvinnor blir ibland alldeles för hönsiga för mig, jag orkar inte med dem. Med hönsig menar jag här mest skvallriga och intrigerande kärringar.

Min kollega Lisbeth (som ju också heter nånting annat) är ju kvinna,  men inte alls av den hönsiga sorten utan en av de roligaste  jag träffat på länge! Hon har en sån där torr humor som tilltalar mig, hon har ett sätt att säga de roliga orden som om hon vore ett våp – och sen är hon så jäkla smart! Nota bene, vi har också haft många seriösa diskussioner och samtal – jag gillar verkligen detta utbyte!

Och så har jag haft sms-kontakt med Carl idag igen! Pinsamt nog blev jag tvungen att messa honom och fråga efter några filer jag inte kunde hitta. Jag saknar honom verkligen och jag kan väl lugnt säga att sen den dan han slutade har jag inte fått nån handledning över huvud taget utan jag har fått klara mig bäst jag kan med de uppdrag jag har. Men det går. Det går rätt bra.

Carl agerar Jeppe paa Bjerget.

                                                                                                                                                                    Jag fick också ett mejl i kväll som gjorde mig glad. Glad därför att en person som länge har väntat på en behandling äntligen ska få den, redan på måndag. Självklart håller jag alla tummar!

Och så avslutningsvis… Bloggtoppen. Självklart finns/fanns jag där, detta är ju en ganska läst och välbesökt blogg. Så nu är, för säkerhets skull, ett antal lösenord ändrade – just in case. Mitt lösenordssystem är klassat som starkt, men ändå vill man hacka mig så går det nog. Fast å andra sidan, hur många hemligheter har jag kvar? Några pengar har jag i vart fall inte som nån kan ta.

Nu är det dags att krypa till kojs. Och nej, madrassen är inte full av pengar, jag lovar.

Read Full Post »

Vecka 6: Söt och Gröt

Dags för veckans höjning och sänkning. Söt är förstås plus, Gröt är förstås minus (urrrrrk…)

Söt

• Min Fästmö (som är SÖTAST!)
• Johan (som fyller 19 år idag!)
• Vännen F (som skickar söta mejl!)
• Vännerna I och B (som det var så roligt att få träffa igen!)
• Mimosasallad och kalkon (som jag helt har snöat in på!)
• Tulpaner (som bara är favoritblommorna just nu!)

 

Gröt

• Chefslöner och höjdararvoden inom välgörenhetsorganisationer (ni borde SKÄMMAS!)
• Mediakåta kärringar (jag tänker inte förklara vilka)
• Framtidsoro och ekonomifunderingar (INTE kul…)
• Mina parkeringsgrannar (som parkerar för tätt så jag inte kan använda min parkeringsplats)
• Godisbegäret (som är på väg att bli okontrollerbart!)

Read Full Post »