Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘omorganisera’

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Jag tror… nej, jag VET att det händer en massa där ute. Utanför mitt fönster. Utanför mitt hem, min sfär. Men eftersom jag inte är helt kurant ännu blir det en runda i media för att kolla tokigt och slugt som händer och fötter. Häng med – men bara om du har lust!

  • Januari är en gyllene månad för pantbanken. Men varför blir det så här? Måste man köpa ihjäl sig på julklappar och sen leva på svältgränsen fram till lönen i slutet av januari? Nej. Själv fick jag en halv lön i december och räknar med en halv lön i januari. Pengarna från Försäkringskassan dröjer. (Jag kanske inte får några, förresten, det vet man ju aldrig.) Men pantbanken… Nej, dit går jag inte!
  • Arlabönderna får mindre för mjölken. Arla sänker ersättningen till bönderna med 6,5 öre per liter från den 7 januari. Tur att man inte är mjölkbonde, säger jag bara…
  • ISK okänd sparform. När vi ändå är inne på ekonomi… Vet du vad ISK är? Jaså inte. Men du är inte ensam. Bara en av tio vet att ISK står för investeringssparkonto och ett ställe där man kan sätta in aktier, fonder och andra värdepapper. ISK har funnits i ett år och är mest känt bland… välavlönade män.
  • Köttfärs lockar norska kunder till Sverige. Jepp! Eftersom norska staten får nya tullar på mat åker många norrmän till Sverige för att handla. Och inte för några småsummor! Det handlar (!) om 25 miljarder kronor om året. I Norge är det mycket dyrare med alkoholhaltiga drycker, tobak, kött, godis och läsk på grund av tullar och skatter. Köttfärs är populärast i norrmännens varukorgar när de handlar i Sverige.
  • Även säljare måste kunna ta ett nej. Det här med telefonförsäljare är som ett rött skynke för mig! Göran Vernersson har skrivit en bra debattartikel om säljare. Nej betyder liksom inte Hej! Och han borde ju veta eftersom han är vd för företaget Säljcoachen
  • Personalen på akuten anser att säkerheten i vården är hotad. Var? På Sjukstugan i Backen, förstås. Det här har man skrivit om i ett öppet brev. Det handlar om extrema väntetider och brist på vårdplatser. Ledningen skickar fram sin propagandaminister svamlar och blabbar i lokalblaskans TV. Har väl aldrig gjort nåt besök i verkligheten, den, inte… Jo men kanske en gång. När h*n fixade en vårdplats till en familjemedlem. Det handlar som vanligt om pengar.
  • Tre unga/förmedlare får jobb på ett år – via Arbetsförmedlingen. Sant? Det visar i alla fall statistik från Svenskt näringsliv. Organisera om skiten Arbetsförmedlingen rejält – eller lägg ner!
  • Sluta späka dig – lev längre! Och så avslutar vi med ett riktigt oombett, men gott råd: sluta späka dig! Överviktiga lever faktiskt längre än personer med normal vikt!


Livet är kort. Lev!

Read Full Post »

Att storhandla är aldrig roligt. Att handla mat är aldrig roligt heller. Att storhandla mat inför en storhelg är… f*n i mig tortyr! 

Idag skulle vi göra alltStorhandla Mat till en Storhelg. Redan när vi anlände blev det stirrigt. Mamma stack iväg innan jag hade hämtat scanner och påsar. Plötsligt var det raketfart in på ICA Maxi.

Mamma hade inte varit på ICA Maxi sen jag var hemma i somras. Och jag är ju som sagt inte på ICA Maxi så ofta. Det betyder att ingen av oss hittar. Det är för övrigt ingen idé att försöka memorera var saker och ting finns, för nästa gång har personalen flyttat om. Påminner starkt om en arbetsplats i mitt före detta liv där man hela tiden omorganiserade för omorganiserandets skull. Man lät ändå alla gamla rävar och hönor som var de verkliga bromsklossarna vara kvar, så inget blev liksom nånsin bättre. ICA Maxi i Metropolen Byhålan påminner mycket om den arbetsplatsen.

En gammal höna.


Åter till Metropolen.
Betänk att mamma och jag hade utfört några ärenden i centrum först. Jag träffade gamla bekantingen AS som jag alltid träffar här eller på Pride. Jag tror alltid att jag inte känner nån här, så jag blir lika förvånad varje gång nån ropar på mig.

I centrum inhandlades två presenter till Petite Moi. Vi ska nämligen fira födelsedag här i morgon, vi har till och med köpt en tårta. En Toblerone-tårta! På ICA Maxi. Och dit styr jag er nu tillbaka i tanken…

Redan när vi anlände till ICA Maxi var jag kissnödig. Du vet så där så det riktigt bubblar i öronen. Men mamma sprang som sagt in i raketfart. Jag ville stanna och titta på ett sniggt duschdraperi, men det hade vi inte tid med. In i smeten, bara.

Smet… Jaa, så kan man ju kalla kärringar som aldrig har kört varuvagnar förr och gubbar som kan konsten att stå i vägen hur och var de än står. Och sen, redan vid frukten, började mamma gaffla om leverpastej.

Leverpastej ska vi ha. Leverpastej måste vi ha. Det äter du väl? Men var är leverpastejen? Var ÄR leverpastejen?

Jag svarade nånting om att jag trodde att den var längre fram, bortom osten. Men i en kvart irrade mamma omkring, hängandes på vagnen och ältandes om leverpastej, jag for som en vante i hennes kölvatten. Till sist kastade hon sig på en gosse som såg ut som han kom direkt från dagis, men han jobbade faktiskt i affären.  Och han sa precis vad jag hade sagt:

Leverpastej finns bortom osten, på höger sida.

Nöjde sig mamma med det? Nej. Vid sillburkarna, som stod före osten, var hon igång igen.

Här finns ju ingen leverpastej. Var ÄR leverpastejen? Va?  Vavava??? Det är skamligt!

Jaa,

tänkte jag,

det är säkert nån som hela tiden flyttar på leverpastejen när vi närmar oss den. Bara för att.

Men jag sa det inte. Mamma var inte på skämthumör.

Till sist nådde vi i alla fall vårt mål och därefter var det verkligen

Tack och hej, leverpastej! 

Vi skulle bara köpa lite Findusmiddagar och lösgodis, sen var vi äntligen klara. Fast… alla andra skulle också

bara

framför allt vad gäller lösgodiset. Folk var som galna! Men vi överlevde! Vi kom helskinnade ut genom kassan och medan mamma rullade in på apoteket kastade jag mig in på en toalett. Jag hann.

När vi kom hem fyllde mamma det här vackra ägget med lösgodis, en trisslott och en peng till mig!


Hemma igen smusslade mamma lite
innan hon överlämnade ett vackert påskägg fullt av leverpastej godis samt en trisslott och en peng. Jag kan säga att jag grävde djupt i ägget innan jag pallade göra nåt annat.

Men jag har fått 

nåt annat gjort

idag också! Jag har jobbat lite. En timma eller knappt två. Övrig tid har jag försökt lossa på det trasiga, fettiga lysröret i köket samt letat efter mammas lila skohorn. Ingetdera var framgångsrikt, möjligen den lilla stundens arbete…

Denna händelserika dag avslutade jag på kyrkogården med att göra fint hos mormor och morfar och pappa. Sen åkte vi till korvkiosken och köpte middag. Det var lite ledsamt att höra att den unge ägarens morbror gått bort i januari. Men, som han sa så klokt:

Det är en del av livet.

Jag hoppas pappa tyckte om penséerna, de mörka blålila var hans favoritfärg…

Penséer till mormor och morfar och pappa.

Read Full Post »