Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘smussla’

Ett inlägg om mitt förhållande till environgerna. Bland annat.


I morse var det
en av min veckas två möjliga sovmorgnar. Jag ska inte upp vid sex-tiden och jag ska inte ut på E4:an strax efter det. Därför kanske du känner en viss medkänsla med mig. Jag blev nämligen lite… upprörd när nån (en vuxen) i huset satte igång att skrika på nån annan (ett barn) kvart i sex i morse. I synnerhet som skrikandet försiggick vägg i vägg med mitt sovrum.

öronvärkKudde
Jag vill inte höra skrik en tidig lördagsmorgon. Jag vill sova.

 

Efter ett tag avtog skrikandet och jag slumrade till. För att vakna av nästa pucko (föräldrar som skriker åt sina barn – eller tiger – är nämligen puckon, anser jag) som slamrar. Det pågår en flytt och den estimerar jag emellertid. Dessutom var klockan nästan åtta. Så jag får väl inte bli alltför upprörd utan i stället vara glad och nöjd åt det lilla. Med

det lilla

avser jag att även om jag inte fick sova ut ordentligt i morse, så behövde jag inte gå upp tidigt och göra mig redo för att åka iväg. Dessutom sörjer jag inte den stundande avsaknaden av somliga. Synd bara att flytten inte går dit pepparn växer utan bara nästgårds. Alldeles för nära. Vi lär fortfarande mötas på Tokerian. Eller i environgerna utomhus. Tyvärr. Men, som sagt, jag försöker glädja mig åt det lilla. Om man inte gillar varandra är alla avstånd bra – även om de inte är så långa.

Glad råtta

En får vara glad för det lilla.


Idag lyckades jag äntligen spöa mr Kobra
i Wordfeud. Tro mig, jag har kämpat hårt. Och länge. Så vann jag med bara 80 poäng. Nåja, en vinst är ändå en vinst. Det har inte varit så många såna på sista tiden. Nu blir det en paus från spelandet, annars riskerar jag att fastna i träsket – jag är en missbrukarnatur när det gäller ord…

Två tjänster har jag sökt nu på morgonen. Den ena en ganska kort visstidsanställning här i Uppsala, den andra en tillsvidareanställning på ett spännande ställe i Stockholm. Jag mejlade min nuvarande chef häromdan för att fråga hur det blir den närmaste tiden, typ förlängning eller så. Men jag har inte fått nåt svar. Och jag har semesterdagar att plocka ut före slutdatumet som närmar sig.

Huvudet bultar som om jag var på fest igår. Ja, jo… jag drack ju en (1) starköl. Nä, det är nog sömnbrist. Just nu försöker jag kurera det med starkt kaffe, men inser att jag nog måste komplettera med en tablett. Det tunga vädret lättar inte precis upp huvudvärken. Igår regnade det förfärligt här. Idag är det grått och blåsigt och tre grader plus. Tråkmånaden februari i ett nötskal.

Efter avklarade måsten här i New Village bär det av till Himlen för att njuta av en lördag med Fästmön och ”barnen”. Ifall du undrar varför jag sätter ”barnen” inom citationstecken är det för att tre av dem är vuxna. Det är bara Lillebror som fortfarande är riktigt barn. Men inte så länge till. Det går fort nu och eftersom vi inte ses lika ofta som tidigare noterar jag skillnader varje gång vi träffas. En kväll i nästa vecka blir det nog också samkväm med familjen, för då firar vi en födelsedag. Jag ska försöka smussla in presentpåsarna idag, för jag lär nog anlända sist den aktuella födelsedagen.

Dags att packa ryggan, bädda, fixa frukost och lite annat. Ha en riktigt go lördag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över himlen, en otrolig resa som går mot sitt slut och sin ärliga mamma.


Idag är himlen
så där oskyldigt blå som i bröderna Gärdestads låt med samma namn. Passande nog, eller snarare genom en tydlig vink från Fästmön igår, valde jag en lika oskyldigt blå pikétröja idag. Inte för att jag känner mig oskyldig, direkt, men kanske möjligen lite fåfäng. Jag ska ju fotas idag, en bild som ska komplettera en artikel om mig och mitt arbete i personaltidningen. Den tidning som, ironiskt nog, kommer ut i samma veva som jag slutar.

blå lacoste
Min blå Lacoste och jag.


Jag försöker att inte bryta ihop.
I stället försöker jag se artikeln och allting annat som sker runt omkring just nu som vägar till nånting nytt. Och faktum är att jag är bättre rustad den här gången! Jag har nämligen arbetat på tre fantastiska arbetsplatser samt en avdelning på det här universitetet under knappt två år. Arbetsplatser där mina kompetenser har efterfrågats och jag har blivit bedömd därefter, inte efter att jag inte alltid fikar… Det har varit en otrolig resa, som har känts lite som att både vila i en trygg famn och ta in så många intryck att hjärnan nästan har kokat. Jag är tacksam att jag har fått vara med om det här.

Gårdagen var kylig och blåsig, så det passade bra att vi slurpade i oss soppa till kvällen. I afton vet jag inte vad som vankas, för Anna ska iväg på möte på eftermiddagen och sen håller hon på och smusslar med saker och ting.

Ringde mamma igår kväll. Det ramlade nämligen in ytterligare ett kuvert i min postbox igår från henne – hon lämnade ju också ett när hon var och hälsade på i påskas. Vi pratade lite om sista april och hon berättade att hon hade fått med sig en sillburk hem från Lilla ICA, en burk hon inte hade betalt för, igår. Vet du vad lilla mamma gör då? Hon rollar tillbaka till affären och berättar om misstaget! Hur många hade inte i stället behållit sillburken och hållit käft om den??? Hon var lite ledsen över att inte ha fått tag i färskpotatis till sista april, men sa att hon får nöja sig med Janssons frestelse från frysdisken till sillen hon köpte. Ibland är avståndet oss emellan skit. Jag önskar att jag kunde åka dit med några färskpotatisar, men det är ju lite långt. Jag vill inte att nån annan gör det, jag skulle vilja göra det själv. Men nu är det som det är.

Anna och jag hängde över våra böcker och våra Wordfeudpartier största delen av kvällen sen. Slöglodde lite på nån autentisk FBI-historia om ett kidnappningsdrama och sen var det plötsligt läggdags. Vi var jättetrötta båda två! Men som vanligt sprakade det i min klockradio klockan 1.23 i natt. Jag vet inte vad som händer, men det har sprakat tre nätter i rad just nu. Det är inte så att jag får nåt meddelande eller att nåt händer med min Ajfån, det verkar som om nånting stör radiomottagaren. Fruktansvärt irriterande är det, för vi vaknar och kan ingenting göra åt det!

Idag skulle jag per telefon diskutera bevakning av sociala medier med vår mediebevakare, men det blev just avbokat.Får försöka att inte spilla ner mig på lunchen, för fotograferingen är först klockan 13.30. Klockan 15 ska jag sen på ett extra institutionsinfo. Men sen… sen är jag LEDIG ända till torsdag nästa vecka! Och då har jag en lunch med den kloka L att se fram emot.

Hur är himlen hos dig idag???

[…] Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå […]*


*Text: Kenneth Gärdestad


Livet är kort.

Read Full Post »

Att storhandla är aldrig roligt. Att handla mat är aldrig roligt heller. Att storhandla mat inför en storhelg är… f*n i mig tortyr! 

Idag skulle vi göra alltStorhandla Mat till en Storhelg. Redan när vi anlände blev det stirrigt. Mamma stack iväg innan jag hade hämtat scanner och påsar. Plötsligt var det raketfart in på ICA Maxi.

Mamma hade inte varit på ICA Maxi sen jag var hemma i somras. Och jag är ju som sagt inte på ICA Maxi så ofta. Det betyder att ingen av oss hittar. Det är för övrigt ingen idé att försöka memorera var saker och ting finns, för nästa gång har personalen flyttat om. Påminner starkt om en arbetsplats i mitt före detta liv där man hela tiden omorganiserade för omorganiserandets skull. Man lät ändå alla gamla rävar och hönor som var de verkliga bromsklossarna vara kvar, så inget blev liksom nånsin bättre. ICA Maxi i Metropolen Byhålan påminner mycket om den arbetsplatsen.

En gammal höna.


Åter till Metropolen.
Betänk att mamma och jag hade utfört några ärenden i centrum först. Jag träffade gamla bekantingen AS som jag alltid träffar här eller på Pride. Jag tror alltid att jag inte känner nån här, så jag blir lika förvånad varje gång nån ropar på mig.

I centrum inhandlades två presenter till Petite Moi. Vi ska nämligen fira födelsedag här i morgon, vi har till och med köpt en tårta. En Toblerone-tårta! På ICA Maxi. Och dit styr jag er nu tillbaka i tanken…

Redan när vi anlände till ICA Maxi var jag kissnödig. Du vet så där så det riktigt bubblar i öronen. Men mamma sprang som sagt in i raketfart. Jag ville stanna och titta på ett sniggt duschdraperi, men det hade vi inte tid med. In i smeten, bara.

Smet… Jaa, så kan man ju kalla kärringar som aldrig har kört varuvagnar förr och gubbar som kan konsten att stå i vägen hur och var de än står. Och sen, redan vid frukten, började mamma gaffla om leverpastej.

Leverpastej ska vi ha. Leverpastej måste vi ha. Det äter du väl? Men var är leverpastejen? Var ÄR leverpastejen?

Jag svarade nånting om att jag trodde att den var längre fram, bortom osten. Men i en kvart irrade mamma omkring, hängandes på vagnen och ältandes om leverpastej, jag for som en vante i hennes kölvatten. Till sist kastade hon sig på en gosse som såg ut som han kom direkt från dagis, men han jobbade faktiskt i affären.  Och han sa precis vad jag hade sagt:

Leverpastej finns bortom osten, på höger sida.

Nöjde sig mamma med det? Nej. Vid sillburkarna, som stod före osten, var hon igång igen.

Här finns ju ingen leverpastej. Var ÄR leverpastejen? Va?  Vavava??? Det är skamligt!

Jaa,

tänkte jag,

det är säkert nån som hela tiden flyttar på leverpastejen när vi närmar oss den. Bara för att.

Men jag sa det inte. Mamma var inte på skämthumör.

Till sist nådde vi i alla fall vårt mål och därefter var det verkligen

Tack och hej, leverpastej! 

Vi skulle bara köpa lite Findusmiddagar och lösgodis, sen var vi äntligen klara. Fast… alla andra skulle också

bara

framför allt vad gäller lösgodiset. Folk var som galna! Men vi överlevde! Vi kom helskinnade ut genom kassan och medan mamma rullade in på apoteket kastade jag mig in på en toalett. Jag hann.

När vi kom hem fyllde mamma det här vackra ägget med lösgodis, en trisslott och en peng till mig!


Hemma igen smusslade mamma lite
innan hon överlämnade ett vackert påskägg fullt av leverpastej godis samt en trisslott och en peng. Jag kan säga att jag grävde djupt i ägget innan jag pallade göra nåt annat.

Men jag har fått 

nåt annat gjort

idag också! Jag har jobbat lite. En timma eller knappt två. Övrig tid har jag försökt lossa på det trasiga, fettiga lysröret i köket samt letat efter mammas lila skohorn. Ingetdera var framgångsrikt, möjligen den lilla stundens arbete…

Denna händelserika dag avslutade jag på kyrkogården med att göra fint hos mormor och morfar och pappa. Sen åkte vi till korvkiosken och köpte middag. Det var lite ledsamt att höra att den unge ägarens morbror gått bort i januari. Men, som han sa så klokt:

Det är en del av livet.

Jag hoppas pappa tyckte om penséerna, de mörka blålila var hans favoritfärg…

Penséer till mormor och morfar och pappa.

Read Full Post »

Stannar till och läser en mycket tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet, signerad Negra Efendic′. Den handlar om att Pride är slut och att så många som en fjärdedel av Sveriges HBTQ-människor skuttar in, inte bara i vardagen utan i garderoben, också. En fjärdedel. 25 procent. Det är många, det… Det handlar om att inte våga vara sig själv på jobbet.


Rosa hatt med regnbågshår, DET är annorlunda. Eller mindre vanligt..?

                                                                                                                                                                   Många har åsikter om huruvida man ska vara öppen eller inte på jobbet. Vad har ens sexualitet med jobbet att göra? Inget, vanligtvis. Det är ju inte precis så att man sitter och berättar om vad man gör i sovrummet (ja, inte nödvändigtvis där, men det handlar om sex, alltså!) på jobbet. Det är inte det det handlar om. Det handlar om huruvida man kan/vågar delta i diskussionerna kring fikaborden när man pratar om semestern eller helgen som varit.

Det är inte alltid lätt att vara öppen på jobbet. Personligen har jag aldrig dolt hur jag lever privat. Jag har aldrig gjort några regelrätta ”bekännelser” utan berättat när det har varit läge. Ofta väldigt tidigt på en ny arbetsplats. Det har funkat – vad jag vet. Det snack och annat som alltid försiggår bakom ryggen får man ju ändå aldrig höra.

Det jag däremot fick höra av en av mina senare chefer önskar jag att jag hade reagerat på och faktiskt anmält. Det var vårt första jobbmöte och vi skulle tala om mina erfarenheter inom yrket samt mina utbildningar. Då säger chefen plötsligt

Jag vet att du är homosexuell och det är OK för mig.

Jaha. Skulle jag ha varit nöjd med och glad åt det? Jag vet att jag blev betänksam och kontaktade en av chefens tidigare medarbetare, en person som senare om inte högg mig i ryggen så vände mig ryggen. Medarbetaren svooor på att det enbart var ett sätt att tala om att chefen ”visste”, ingenting annat. Men jag gick ändå och grubblade på vad min homosexualitet hade med min kompetens i jobbet att göra… Alltför sent insåg jag tyvärr att det var första spiken i min kista. Och nu går det inte att göra nåt åt.

Det finns både för- och nackdelar med att vara öppen homosexuell på sitt arbete. Trots det som hände mig vill jag nog säga att jag föredrar att vara öppen. Jag vill inte smussla och smyga med hur jag lever. Men jag har blivit mycket väl medveten om vilka konsekvenser det kan få. Finner jag några liknande tendenser nån annanstans tänker jag inte tolerera dessa. Var så säker.

Till dig som är hetero och vill uttrycka din ”tolerans” mot såna som mig vill jag bara säga:

Sluta att se mig som en apa i en bur. Jag är människa som du. Jag äter, sover, jobbar, älskar. Jag är inte annorlunda, bara mindre vanlig, kanske. Men mångfald berikar! Tänk på det en stund.

Read Full Post »