Är stöd brottsligt?

Ett garvande inlägg.

---

 

Men hallå, Byhålebladet! Nu är jag inte riktigt med. Skulle stöd vara nåt brottsligt??? I självaste polishuset i Metropolen Byhålan, dessutom.

Brottsligt med stöd i polishuset?

Jag twittrade undrande till Byhålebladet, men fick inget svar. (Journalister kanske varken kan skriva eller läsa?) Däremot noterar jag att rubriken är ändrad nu och jag har skrattat färdigt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att skriva för pengar, gratis eller bara för att

Ett inlägg om skrivande.

---

 

Det händer att jag skriver texter mot betalning.

Det händer att jag skriver texter mot betalning. Men du behöver inte oroa dig, det är inte tillräckligt mycket för mig att kunna leva på. Här på bloggen går jag via ett företag där jag har en sorts uppdragsanställning. Det innebär att jag får förfrågningar om eventuella texter jag vill skriva, jag får anmäla intresse och sen är det upp till beställaren att göra sitt urval. När jag tar såna uppdrag talar jag givetvis om det för min a-kassa. För 20 minuters arbetsinsats kan jag då få avdrag från a-kassan på såväl ersättning som en ersättningsdag. För a-kassan tycker inte att man ska jobba ens lite grann. Man ska inte jobba alls när man har a-kassa. Eller också ska man jobba mycket grann och få lön. Det senare är ju det jag vill göra.

Så det lönar sig knappast för mig att ta skrivuppdrag enligt ovan. Bruttolönen ser hyfsat bra ut, netto blir det runt en hundralapp för ett uppdrag. Nån lön betalas heller inte ut förrän man uppnått en viss summa. Hittills i år har jag fått en utbetalning, tror jag. På 400 kronor. Men pengar som pengar – allt är välkommet. Nästan.

Jag tar inte vilka skrivuppdrag som helst, nämligen. Det måste passa ihop med det jag skriver om för övrigt här på bloggen. Jag skulle inte åta mig skrivuppdrag som handlar om mode, smink, sport, till exempel. Det måste smälta in, vara nåt jag gillar eller som engagerar mig. Spelsajter skriver jag till exempel inte om. Jag gjorde ett undantag i höstas för jag blev lovad en ganska stor ersättning för det. I slutet fick jag 300 kronor och blev av med en vän. Så nä, vissa uppdrag lönar sig inte.

Jag säger nej.

Vidare säger jag för det mesta nej till företag som vill styra allt för hårt det jag skriver på uppdrag. Företag som kräver att få granska min text innan de betalar nånting. Jag jobbar inte så. Jag tar ett uppdrag efter de förutsättningar som ges – och som passar mig! – i förväg. Notera dock att hade jag drivit en professionell blogg skulle jag med all säkerhet ha tänkt annorlunda.

Jag får då och då förfrågningar om att skriva på uppdrag, få ersättning och sköta det här med skatteinbetalning på egen hand. Men dessa uppdrag är alldeles för styrda för att passa mig. Ska jag dessutom betala skatten själv anses jag som egen företagare och då kan jag inte samtidigt få a-kassa. Såna regler hade det relativt nystartade företaget, som köper texter av bloggare, ingen kläm alls på. Detta kan få till följd att en massa bloggare skattesmiter. Eller gör som jag: tackar nej. Jag skulle kunna namnge ett och annat sånt företag här, men… hur andra bloggare gör är upp till dem och inte till mig.

Böcker recenserar jag gärna, för det är inte plågsamt att läsa. Men det ger mig ingen inkomst, tyvärr.

Böcker recenserar jag gärna. Ibland får jag mig tillsänt nya böcker från förlag och författare. Jag får inte en spänn för det, men eftersom jag är road av läsning är det inte plågsamt att åta mig att recensera en bok. Ibland skriver jag om andra varor, tjänster, företag etc – men alltid hittills på uppdrag av mig själv.

Det händer att jag deltar i kampanjer vars budskap jag ställer mig bakom. Det gör jag alltid gratis, det förväntas man göra. Nu senast var det kampanjen om bokmoms på digitala böcker. Det är för övrigt sista dan att stödja den kampanjen idag, så gör gärna det! (Länk i högerspalten här via den stora runda knappen med texten ”JA! Till lika villkor för alla böcker!”)

Men ärligt talat… jag är rätt trött på att jobba gratis! Gratisjobb är sånt man kan ägna sig åt när man har en inkomst och det har inte jag. Häromdan blev jag ”erbjuden” att skriva om en ny sajt som visade samlade länkar för en viss typ av tjänst. För det skulle jag få… ingenting. Skälet som gavs till noll ersättning var att det ju är gratis för användarna att använda länkarna på sajten… Vidare skrev den lille (?) gossen som mejlade mig ord och uttryck som han inte riktigt begrep, tyckte jag.

Good luck!

säger jag bara. Gratis hjälp med marknadsföringen av en webbplats som jag gissar tar in annonsintäkter… För att citera lilla Kerstin i Barnen i Bullerbyn på Barnens dag:

Nä, nä!

Idiotiska regler begränsar alltså mina möjligheter att ta betalt för det jag skriver och gratisjobb är jag trött på. Finns det ingen som vill anställa en driven och produktiv skribent??? Jag är faktiskt rätt bra på att skriva texter för andra kanaler än min egen blogg och för olika målgrupper – jag har jobbat med det i hela mitt yrkesverksamma liv. Hallå???

Inget svar? Äh, då fortsätter jag att skriva här på bloggen – bara för att!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Aldrig det bemanningsföretaget mer!

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.

---

 

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

• att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
• att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
• att inte läsa mejl är inte heller så smart.
• att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
• att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
• att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.

* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hyllat

Ett hyllande inlägg.

---

 

Inte tror jag att jag behöver säga att det där mötet i morse var en besvikelse? Du fattar det ändå. Vi var cirka 30 losers som de hade skrapat ihop. En tjej med svag röst pratade till en Power Point-presentation. Trots att jag satt i mitten varken hörde jag eller såg ordentligt. Den viktigaste informationen fick vi inte – eller så missade jag den. Nästa måndag ska jag tillbaka på ett enskilt möte. Till dess ska jag ha svarat på några ganska idiotiska frågor samt skriva ut och ta med mig min senaste specifikation. Allt är förberett, men jag mejlade även min handläggare. Inget svar, naturligtvis. Och som grädde på moset kom just ett mejl med ett svar jag inte ville ha. Det är tur att jag har en joker i fickan…

Mötet var tack och lov över efter en knapp halvtimme, så jag åkte till Gamlis och plockade upp Fästmön. Hon hade i ett svagt ögonblick igår lovat mig att offra några timmar på sin lediga dag för att hjälpa mig bära upp bokhyllorna för min branta trappa hemma.

Clark Kent* och jag for till Återbruket för att hämta hyllorna. Jag fick sånt fint bemötande och god hjälp ut till bilen av Anders och en annan kille, som jag inte hörde namnet på. Men det började med katastrof, naturligtvis. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Jag fick låna en skruvdragare för att montera av de fyra glasdörrarna. Det gick hur bra som helst med de sex gångjärnen per dörr – tills jag kom till det allra sista. Armarna var väl möra, för jag orkade inte hålla emot. Dörren studsade till i golvet och glassplittret flög över halva Återbruket… Alla tittade naturligtvis på mig. Den snälla killen i kassan kom till undsättning och sopade. Som plåster på såren – nej jag skar mig inte! – var han så gullig att han drog av 30 kronor per hylla eftersom jag lämnade de tre hela dörrarna kvar. Så två hyllor kostade mig alltså totalt 100 kronor!

Kaffe och kanelbulle smakade ljuvligt efter bärande, handling, bilkörning och biltvätt.

Anders tog en kärra och vi hjälptes åt att lyfta in hyllan i bilen. Eller in och in… Det kändes som om halva hyllan stack ut i bagageluckan. Jag är inte säker på att jag körde lagligt och dessutom gjorde jag det två gånger… 😳 Det var tur att jag inte behövde köra på nån stor och mycket trafikerad väg. Dessutom ligger Återbruket och min bostad på rätt sida om ån, så att säga.

Jag hade aldrig klarat att bära upp hyllorna ensam, så jag är mycket tacksam för Annas hjälp. När vi var färdiga skjutsade jag henne till ICA Heidan för att handla. Själv skulle jag hämta ett paket – toner till min skrivare. Vissa myndigheter förutsätter ju att man har teknisk utrustning av detta slag. Vi for sen ut till Himlen där jag släppte av min kära. Jag åkte tillbaka in till stan för att tvätta bilen – den ska besiktigas på onsdag, nämligen. Upptäckte att en grej hade pajat under förmiddagen, men försökte laga den så gott det nu gick. Lite nervös inför besiktningen är jag, med anledning av detta. Efter tvätten gjorde jag som alla hantverkare: jag tog fikarast. Den snälla kvinnan på Frendo bjöd på kaffe och kanelbulle eftersom jag hade tvättat bilen! Det smakade ljuvligt i solskenet.

Hemma igen skred jag till verket. Jag hade inte tid att sms-snacka med två goa vänner som undrade hur allt hade gått, men jag är tacksam för deras omtanke. Tanken var att flytta alla deckare ut från hyllorna i arbetsrummet till de ”nya” hyllorna i hallen och göra en liten deckarhörna. Stol och golvlampa fanns ju redan. Jag tänkte att kan Johanna ha en deckarhörna, så kan jag!

Jag dammade av hyllorna och polerade dem med möbelpolish. Tyvärr var båda högersidorna illa rispade, men jag fyllde i med lite vaxkrita i lämplig färg. Det blev inte sämre. Sen började jag fylla hyllorna och passade samtidigt på att damma av hyllorna i arbetsrummet. Vid 19-tiden i kväll var jag färdig. Färdig och helt slut, kan jag meddela! Jag lär ha träningsvärk i morgon, det är helt säkert. Nån middag har jag inte hemma och jag orkar inte fixa till nåt. Nu vill jag bara slå mig ner i bästefåtöljen och titta på mina nya bokhyllor.

Men du… Tror du att mina hyllmetermätningar stämde..? Här kommer några bilder från min bokhylledag. Kikar du på dem får du veta sanningen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min väldigt lilla bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Spontansöndag och arbetsfri måndag

Ett inlägg om gårdagskvällen och dagen idag.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig eller tror. Inte kändes det särskilt roligt att skiljas från Fästmön vid centralen igår eftermiddag. Men hon skulle ju hem till barnen och jag hem till mitt. Bara det att saker och ting kan ändra sig i en handvändning och en timme senare plingade hon på hemma i New Village. Folk som såg oss här, först mig med resväska, sen Anna 60 minuter efteråt med resväska, trodde säkert att vi var skitosams. Det var vi inte. Det har vi aldrig varit. (Bara sura och förtörnade, aldrig skitosams.) Vi fick söndagen och natten till måndagen också! Lite spontansöndag, kan man säga!

Medan jag inväntade Annas ankomst ringde jag mamma och packade upp. Det gick ganska fort, för telefonen började ladda ur och packningen var liten. Jag hade ju inte shoppat en pryl. Därefter satte jag mig vid datorn för att sortera bilder och försöka få till ett bildspel här. Insåg att det mest var tramsbilder från våra egna upptåg, vilket säkert nån har synpunkter på. Men då behöver man ju inte titta.

Framåt tidiga kvällen promenerade vi bort till Maestro. Det var fortfarande jättevarmt ute, så linne upptill var det som gällde. På restaurangen var det ganska mycket folk, men vi fick ett bord ute i hyfsad skugga. En unge levde rövare och servitören var seg, annars blev det en trevlig måltid. Vi åt faktiskt pizza och drack var sin öl till.

Quattro formaggiopizza blev mitt val. Inte en droppe tomatsås, men däremot chiliflagor gjorde den torr och het.

Min pizza, quattro formaggio, hade inte en droppe tomatsås på sig. Det gjorde att den kändes väldigt torr. Däremot hade nån strösslat chiliflagor över den. Det var jag inte beredd på, så jag fick lite svårt att andas ett tag. Mycket ruccola ovanpå är gott, men det blev nästan i mesta laget.

Vi hann hem lagom till Miss Marple och sen blev det sänggång pronto. Anna skulle ju upp och jobba och jag ville ju såklart förlänga tiden med henne genom att skutta upp och skjutsa.

I morse vaknade vi till en ny solig och varm dag. Ser inte ett moln på himlen utanför mitt arbetsrumsfönster. Det känns konstigt att inte åka till nåt arbete idag, men det är bara att gilla läget. Så här lär det bli nu – men inte alltför länge, hoppas jag. Jag har klippt bandet – såväl det till jobbet som det till Pride. Eller nej, inte riktigt…

Plastbandet till Stockholm Pride är av. Fast jag kunde faktiskt inte klippa det, men väl dra ut handen genom det.

Mina planer för dagen är att först röja upp lite här, kanske äta nåt och sen sticka till Teliabutiken i Stormarknaden med min iPhone. Jag är inte nöjd med den och dessutom har jag fått nån avgift för surfning som jag inte begriper – jag måste fråga om abonnemanget, alltså. Har lite andra ärenden på Stormarknaden också som jag kan passa på att göra.

På seneftermiddagen ska jag åka in till stan med buss (bevare oss väl, men det måste gå!) för att klippa mig. Och därefter ska jag träffa Den Hjärtegoa L på Katalin för en stunds samvaro över en öl. Kan ju inte riktigt släppa taget om jobbet utan vill höra vad som har hänt sen sist(a arbetsdagen i onsdags). Dessutom vill jag omge mig med folk som ger energi, inte tar energi. Den senare kategorin får leka hemma på sin egen gård.

Noterade just, för övrigt, att Katalin har fräschat upp sin webbplats. Då kanske man till och med svarar på e-post snart! Ha ha, tänker på Somliga som var så arga att de studsade upp och ner för att de hade mejlat och inte fått svar. Och när Somliga ringde och påpekade att det skickats mejl som inte besvarats fick Somliga höra:

Det här är en restaurang, inte ett kontor.

Underbart vilken servicekänsla! Och vilken touché på Somliga som säkert tycker att alla, även Gamla Hundar, ska vara datoriserade…

Livet är kort.

Read Full Post »

Några fattas mig

Den här helgen har jag nåtts av två vänners dödsbud. Det första var väntat, men ändå. Det ena kom alldeles nyss. Jag vet inte vad jag ska säga, tänka, känna, jag är alldeles, alldeles… chockad.

Det var inte länge sen jag ringde vännen K och grät i hennes öra. Livet är kort för somliga och framför allt är det inte rättvist. Jag klagade min nöd, hon ville veta mer. Vi skulle höras igen. Det blev inte så. Jag messade mitt nya mobilnummer i fredags. Det kom inget svar.

För två år sen när jag var på sjukhus var vännen K den enda av vännerna – familjen undantagen – som ringde min sjukhustelefon. Hon hade tid, hon tog sig tid, hon brydde sig. Hon duttade, hon flamsade och fick mig att skratta. Vem ska ringa mig den här gången? (Ja, jag vet, det är jävligt själviskt att tänka så.)

Tack vännen K för att du ändå har varit en del av mitt liv! För att du lånade ditt öra, för att du delade med dig av dina kunskaper som syster, för att du erbjöd mig att förvara familjeporträtten i ditt hem, för alla böcker du skickade mig, för alla tröstens ord du har gett mig under den korta tid jag har känt dig! Du fattas mig!

Mina tankar går till din familj, det är en stor förlust för dem alla. Vila i frid, käraste, käraste K!

Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »