En start på dan

Tidig lördagsmorgon. Jag har sovmorgon, vilket jag inte har haft sen den 11 mars. Kan jag sova? Nej. Kroppen är van att vakna till liv strax efter klockan sex. I morse var klockan trots allt en kvart i sju. Så en liten sovmorgon blev det ju.

Jag klev upp och startade datorn och skrev ett inlägg under lösen i vilket jag klagar min nöd över knäppisar som är betydligt mer morgonpigga en jag. Sen kröp jag ner i sängen igen för att läsa min bok på gång, Hungerelden. Det verkar var en riktigt otäck historia…

Utanför, i friska luften, försöker vårsolen tränga igenom molnen. Jag har bäddat, hällt upp dagens första mugg java, tagit medicin (glömde ta kvällstabletten igår). Huset andas ro, för en gångs skull. Så varför kunde jag inte sova då?

Mitt blåa sovrumsfönster.

Jag älskar mitt blåa sovrum! Jag skiter i att det var dags att tapetsera om för länge sen, för jag älskar de ganska mörka, bredrandiga och blåa tapeterna. Liksom min pappa är jag extremt ljuskänslig och av uppfattningen att ett sovrum ska vara mörkt kolsvart om man ska kunna sova där. I fönstret har jag för övrigt både mörk persienn och svart rullgardin. Hängslen och livrem. Men gissningsvis hade jag sovit klart kvart i sju i morse.

Strax är det dags att duka fram frukost, hänga över lokalblaskan och sen fixa till sig. Jag har fått det ärofyllda uppdraget att införskaffa en blomma till födelsedagsbarnet, så det måste jag ordna innan jag kan packa in mig i bilen och hämta Fästmön och Elias i Himlen. Det blir vi tre som åker ut till Annas pappa. De två äldsta är på annat håll – Johan firar sin farmor som också fyller år, Linn är i en bit upp i landet och hälsar på en kompis. Fritzlan, gissar jag, ser fram emot några ensamma timmar hemma.

Äh, det var nog en ganska bra start på den här dan, trots allt…